Varenda gång jag är tvungen att lämna över lillTjyven till maken när han redan har hand om de båda andra så får jag dåligt samvete. Jag vet ju att Prinsen är typ överallt hela tiden, och att man behöver ha minst en arm ledig för att kunna avvärja de värsta katastroferna. Med en Tjyv i famnen är det (nog) inte lätt att hinna med, tänker jag.
Sen blir jag lite irriterad på mig själv; var kommer de här tankarna ifrån? Om min förlossning hade avslutats normalt då hade jag varit ensam hemma med alla tre barnen nu, åtminstonne några timmar om dagen, vilka också hade innefattat dagishämtning. Visst, det hade säkert varit jobbigt, men jag hade klarat det... och det gör ju maken med, det är inte det som är problemet, utan snarare att jag känner att jag inte gör tillräckligt. Tror jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det där måste vara nåt med de kvinnliga generna eller nåt, för jag är lika dan. Jag kan ju aldrig tänka mig att en karl som åker iväg har dåligt samvete....
Jag vet att F klarar barnen precis lika bra som jag och det har absolut inget med kontrollbehov att göra, men jag känner mig taskig som åker och jobbar på helgerna och lämnar allt som ska göras till F.....
Skicka en kommentar