Fan, vilken dålig dag

- Dåligt med sömn inatt, Lilleputten ville äta två gånger mer än vanligt
- Mer migrän än på länge, dessutom varmt och väldigt soligt
- Maken fick ett återbetalningskrav till jobbet på 11 000 kr (de har gjort fel i samband med f-ledigheten)
- Lilleputten har fått vattkoppor
- Stor barnen hemma från dagis (vi får inte ha dom mer än 25 timmar per vecka efter beslut hos kommunen)

Samtidigt känner jag att jag inte borde klaga över så världsliga saker, jag är ju trots allt vid liv...

Vad gör en kurator egentligen?

För jag tror inte det är meningen att de ska göra allt vad de kan för att visa att man visst mår dåligt och nog lider av posttraumatiskt stresssyndrom, minst...

Det gick i allafall fort

... och är man den som ska dö av att lungorna lägger av, så är man nog ganska glad för att det inte drar ut på tiden. Alltid något, men en klen tröst i den stora sorgen.

Tänker så mycket på hans fru; hon som måste hitta tillbaka till en ny vardag nu. En vardag där hon är ensam, i allt, utan den hon älskar. Det är en tung erfarenhet när man inte ens är 30 år fyllda.

Tungt

Det är svårt att sluta tänka på det ofattbara som har hänt, svårt att förstå att det verkligen är sant, att han inte finns mer. Han som alltid är så glad, så positiv, så levande, han är ingenting längre, han var...

"... here today, gone tomorrow..."

Idag är första dagen hon vaknar utan honom, första dagen när han inte längre finns. Jag kan bara försöka föreställa mig vilket helvete natten har varit för henne, men jag minns... Jag minns hur den första natten utan pappa var och när jag tänker på det vill jag kräkas. Jag tänker på hur hon ska vakna varenda morgon i resten av sitt liv utan sin älskade vid sin sida, och jag tänker också på hur nära det var att maken hamnade i hennes situation.

Jag tittar på mina älskade, min underbara make och mina fina barn, och jag känner mig otroligt lycklig över att jag är här och får uppleva dom.

Inget svar...

Maken tänkte åka och hälsa på vännen på Hospice idag, men får inget svar på någon telefon. Åh, jag hoppas så att det inte betyder dåliga nyheter, även om sannolikheten är stor...

Det var de sämsta nyheterna - vännen gick bort i morse kl 11, lungorna orkade inte mer... Det gick ruskigt fort på slutet, för fort. Jag försöker se det positiva, att han slipper ha ont längre och slipper lida mer, men det är en klen tröst. Maken kastade sig på telefonen så fort han fick veta och ringde till hans fru och beklagade. Jag beundrar verkligen hans styrka i sånna här situationer.

Kan inte sluta tänka...

... på hur det känns att få veta att man snart ska dö, på hur det känns i kroppen när cancern löper amok, på hur det ska gå för hans fru, på hur lång tid det kommer ta, på hur ont han kommer få innan det är över, på vad han tänker nu när allt är över...

Fy fan, som J sa.

(och ändå, när maken pratade med vännen var han bekymrad över hur vi hade det och hur jag mår med min migrän...)

Gråter...

Det gick inte, de nya cellgifterna hjälpte inte alls (experimentella) och den sorten som funkade kan han inte få mer av eftersom lungorna dog av den. Nu har han en vecka till två månader kvar... att leva... sen är han död, borta, finns inte mer. Ibland är livet så satans orättvist så det finns inte.

Maken pratar med vännen på telefon nu, han (vännen) ligger inlagd på hospice för han har ont (och ingen mer behandling finns). Där får han i allafall all hjälp han kan få för ett värdig slut. Måste säga att jag är imponerad av maken som inte drar sig undan eller sviker i en sån här situation, utan ser det för självklart att finnas där för sin vän. Nu hör jag att rösten darrar på honom, han som aldrig gråter. Helvete vad tungt.

Så här dax...

... för sex år sen hade vi just åkt in till förlossningen efter att jag haft pinvärkar i två dygn. Sverige spelade mot Argentina i fotbollsVM, och hela väntrummet var fullt av pappor. (Då var jag väldigt glad att det är jag som står för fotbollsintresset i den här familjen. ;) Jag hade inte sovit p g a förvärkarna och ville ha en sovdos, vilket de inte kunde ge "för då skulle jag vända på dygnet", men eftersom de hade lite att göra kunde vi få stanna kvar under dagen och se vad som hände. 31 timmar senare föddes vårt första barn, världens finaste Storasyster.

... för två år sen var vi inne på andra kontrollen efter att vattnet gått. Allting såg fortfarande bra ut, men inga värkar hade kommit igång. Vi blev hemskickade i väntan på att något skulle hända, alternativt att beslut om igångsättning skulle tas. Det dröjde dock till på kvällen den 14 innan vår efterlängtade Prins kom ut som skujten ur en raket.

... för två månader sen var vi inne på igångsättningsdygn nummer två och jag hade ganska kraftiga (men värkningslösa) värkar. Två timmar senare, och 15 minuter efter att det börjat hända något, kom våran oplanerade men oerhört älskade Lillskrutt. (Om Prinsen kom som en raket så kom han som en explosion - min livmodertapp fick bristningar och han fick en blödning i ögat, stackarn.)

Aj löööv dis väder

.. men det är jag nog ensam om. Helt underbart att kunna gå utomhus utan att få spjut av smärta i huvudet, och utan att behöva ha keps på sig (solglasögonen behövs även om det är molnigt...).

Akupunkterad och masserad

Idag fick jag extra nålar i "tumvinklarna" (förutom de i pannan) för extra effekt. Jag har testat det förut, under sista förlossningen, men inte minns jag att det gjorde så j-vla ont att sätta dit dom! Man känner sig lite mesig när man ligger och skriker av hårstråstunna nålar, ha ha.

Effekten av aku och massagen var god... i ca sex timmar, sen började effekten gå ur, och nu har jag ont i huvudet igen. Inte lika ont som vanligt, smärtan är dovare liksom, men smärtfri är jag inte. Nästa behandling blir på måndag, sen dröjer det 1.5 vecka till nästa gång för sjukgymnasten ska ha semester en vecka.

Ont i magen

Helvetsjävlaskit, nu höjer bankerna räntorna, rejält. Jag som ville binda lånen redan vid årsskiftet, men då sa banken att det var bättre att ha det rörligt, för räntorna skulle snart börja gå nedåt. Jo tjena! (Varför har jag inte lärt mig att man inte kan lita på vad dom säger??) Nu har jag inte haft någon koll på ränteläget på två månader och nu är det för sent. Jag borde borde borde ta kontakt med banken, men jag har inte den orken just nu. (Man måste vara på allerten om man vill förhandla med dom, vilket jag ju inte är.)

Skolkare

Jag orkade inte med ett kuratorsbesök idag - varken ett meningslöst som förra gången, eller ett "bra" (typ känslomässigurladdning) - så maken fick ringa och avboka. Han skyllde på migränen, och trots att det är sant sitter jag här och känner mig som om jag skolkade. Fast det är skönt också, att slippa dra iväg idag igen. (Blev en väldigt lång dag igår, åkte halv tio och var hemma halv tre igen.) Nu får jag vila idag (de stora barnen är på dagis) i allafall, i morgon ska jag till sjukgymnasten och det måste jag orka.

Förlossningensbesök

Idag har jag först pratat med chefsbarnmorskan och sen med de barnmorskorna som var med under förlossningen och när blödningen startade.

Med chefen gick jag igenom både Prinsens och Lillskruttens (jag har bestämt mig för att inte kalla honom Tjyven längre ;) förlossningar i detalj, samt diskuterade vad det var som jag upplevde så jobbigt med Prinsens förlossning. (Det var ju barnmorskans fel - samma barnmorska som vi bytte ut den här gången.) Vi pratade också lite om varför förloppen blivit så väldigt snabba och intensiva på slutet, även om det inte finns något direkt svar på den frågan.

Sen slumpade det sig så att de två barnmorskorna som kom in som stöd när jag börjat blöda (och som sen var med när jag väl vaknat upp igen) jobbade just idag och dessutom inte hade så mycket att göra, så jag fick prata med dom med. Det kändes bra för mig att kunna få tacka dom för deras insats, och att få höra lite hur de tänkte och kände. De tackade mig för att jag kom dit så att de kunde få ett sorts avslut på den här händelsen de också.

När vi pratat klart hade min supergulliga barnmorska - hon som var med sista biten av förlossningen - kommit in, trots att hon inte började för än efter lunch, så jag fick prata med henne med. Det blev lite mer känslosamt, för både henne och mig, vilket kanske inte är så konstigt när det slutade som det gjorde... Jag fick chansen att berätta för henne att trots att det blev så väldigt intensivt så var förlossningen fram till blödningen en positiv upplevelse för mig, mycket tack vare henne - något som hon var väldigt glad över så klart.

Så här efteråt känner jag att jag skulle velat göra något mer för att tacka dom underbara kvinnorna som var med och räddade mitt liv; tack känns liksom så futtigt i sammanhanget. Jag vet inte vad det skulle vara bara...?

Bättre idag

Mer sömn, mindre migrän, friskare barn och hoppet om att de kan gå på dagis i morgon gör att livet känns bättre. Synd bara att molnen som låg täta i morse försvann så fort solen blivit varm, annars hade det nästan varit en perfekt dag. ;)

Orken är slut

Vill bara gå ut genom dörren, lämna allt och inte komma tillbaka. Eller gå ut i trädgården och skrika och skrika till huvudet ramlar av och allt blir svart.

Istället sitter jag vid köksbordet och gråter. Bebisen skriker, Prinsen häller ut sin rismjölk på golvet och Storasyster är sur för hon inte får bada. Maken försöker medla och trösta och torka, men räcker inte till.

Nej, det här går inte, bara att ta tag i livet igen.

Tänk om det kunde hända något roligt, som att migränen skulle gå över, eller åtminstonne försvinna för en dag, men det verkar vara för mycket begärt.

Sjukgymnastdepp

Idag ringde min underbara sjukgymnast upp för att höra hur det var med mig och för att boka en ny tid. Tyvärr kunde hon inte måndag och tisdag, så jag fick en tid först på onsdag. Det känns långt dit, jätte långt med tanke på hur dåligt mitt huvud är igen. Jag hade hoppats hinna med en behandling den här veckan och två nästa för att komma ur den här onda cirkeln med spännings huvudvärk som ger migrän som ger spänningshuvudvärk o s v. Nu blir det förskjutet minst en vecka om inte mer med tanke på Midsommar. Sen är börjar det bli semesterdax och då vet man inte vad som händer. Tänk om jag får gå med den här skiten hela sommaren? *vill inte* Måste nog orka ringa min läkare någon gång nästa vecka och fixa en back-up plan.

Näste man till rakning

Idag har Prinsen fått sina första prickar, förutom snoret och hostan han redan hade, dvs ingen vidare dag för honom. Storasyster mådde hyfsat bra fram till kvällen, då hon totalkraschade och antalet kliande prickar exploderade. Jag försöker mitt bästa att inte bryta ihop, det tjänar ju inget till precis, men det är inte roligt just nu... I morgon kommer i allafall min syster hit en stund och underhåller Storasyster så att jag och maken kan ta hand om en pojke var.

Tack gulliga ni för era kommentarer! Det betyder jätte mycket att veta att ni finns där och tänker på mig.

Och så vattkoppor på det...

Storasyster har insjuknat. Nu väntar vi på de andra två, lagom till födelsedagarna* förstås.

Less är bara förnamnet och migränen är tillbaka med besked tackvare att jag inte kunnat ta några mediciner idag.

Inget dagis i två veckor = ingen vila för mig. Var tvungen att avboka sjukgymnasten i morgon också, som jag sett fram emot så mycket.

Fan.

Är det någon som vill byta liv ett tag?

* Om 1½ vecka fyller ju både Storasystern och Prinsen år

Muterad sjuka

Feber-hosta hos Prinsen blev diarré-och-pruttanfall hos mig. Har sprungit på toa hela natten och större delen av dagen. Inte så tuff idag.

Sjuka

Alla hemma. Varmt som i en bakugn. Gnälliga barn, febrig Prins. Mamma på bristningsgränsen.

Dessutom städvecka på dagis.

Streamad talbok i mobilen

Det har jag testat den här veckan, (tänkte att det kunde vara trevligt att ha något att göra medan jag ammar), men det gör jag inte om. För det första går företaget* ut med att det ska vara helt gratis i en vecka, inte ens dataöverföringen kostar, vilket naturligtvis inte stämde. Sen var ljudkvalitén inget vidare, programvaran full av buggar och den tog slut på batteriet på nolltid. Dessutom har de ingen kundtjänst man kan ringa till, bara en automatisk dito där man skickas runt runt m h a knappval och får svar på frågor som man inte ställt...

Jag skulle aldrig betala för den där tjänsten (nu fick jag ju göra det ändå, 9 kr per dag för dataöverföringen, om jag inte får tillbaka dom pegarna senare, vilket jag betvivlar); i normala fall betalar man 49 kr i veckan, och det hinner man ju knappast lyssna in. Jag tror jag fortsätter att köpa vanliga talböcker och sen bara lägga in dom på mobilen. Det är inte så mycket jobb och så har man ju alltid kvar boken också.

* Tänker inte skriva ut namnet på företaget här, så dåliga var dom, men om någon vill veta kan ni mejla eller messa mig.

Värme

Det är vårat fel att det är så varmt ute, bara så att ni vet. Det händer varje gång vi har nyfödingar i den här familjen; så passa på och njut, eftersom det här garanterat är sista gången. (Vi ska ju inte ha några fler barn, och man vet ju inte, då kanske det aldrig blir varmt igen... ;)