Det gick inte, de nya cellgifterna hjälpte inte alls (experimentella) och den sorten som funkade kan han inte få mer av eftersom lungorna dog av den. Nu har han en vecka till två månader kvar... att leva... sen är han död, borta, finns inte mer. Ibland är livet så satans orättvist så det finns inte.
Maken pratar med vännen på telefon nu, han (vännen) ligger inlagd på hospice för han har ont (och ingen mer behandling finns). Där får han i allafall all hjälp han kan få för ett värdig slut. Måste säga att jag är imponerad av maken som inte drar sig undan eller sviker i en sån här situation, utan ser det för självklart att finnas där för sin vän. Nu hör jag att rösten darrar på honom, han som aldrig gråter. Helvete vad tungt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
:( Livet är verkliglen orättvist.
Kram
Fy. Jag lider med er och vet hur det är att stå bredvid =(
Det är för jävligt!
Snäll make du har dock...
Kram!
Och förresten vill jag ge en extra stor eloge till maken som orkar och finns kvar för vännen, trots det ni har varit igenom i och med MiniBrorens födelse.
Fy fan, rent ut sagt. Det är fint av maken att finnas där, det är sann vänskap.
Livet är så orättvist! Starkt av din man att finnas där!
Skicka en kommentar