Jag var en utav dom som hoppade på tåget och köpte ZTE's budget Android för lite över ett år sen. Jag gav under tusenlappen för den och jag var jätte nöjd med allt, förutom kameran. Jag gillar ju som bekant att fota, så för mig är det viktigt med en bra mobilkamera, något som Bladen alltså inte har. (Dom måste ju spara in någonstans, det förstår jag också.) Av den anledningen bytte jag till Xperia Neo, som kostade över det dubbla... Visst, man får mer än en bra kamera för pengarna, men inte så det motiverar köpet om man bortser från kameran.
Har varit nöjd med Neon, ända fram till i förra veckan när den tvärdog. Jag pratade med syster i telefon och när jag la på blev den svart. Gick inte att tända skärmen igen så jag tog ut batteriet och försökte starta om. Det enda som hände var att mobilen vibrerade till, sen ingenting. Nu har den åkt in på reparation och ingen vet hur lång tid det tar.
Det går ju inte att leva utan mobil, så jag tog fram min Blade igen. Blev lite irriterad för att flera av apparna jag använder mest inte fungerade - för gammal version av Android, 2.1 bara. Började surfa runt och det visade sig att officiell Android 2.2 släppts av ZTE, så jag försöker installera den. Fungerar inte, installationen fastnar efter en halv sekund och säger att det är fel version av Android installerad. Börjar surfa runt och hamnar återigen på Swedroids eminenta forum. Läser tråd efter tråd och inser att det finns flera custom romar (alltså versioner av Android som inte är gjorda av tillverkaren) som fungerar mycket bättre än dom officiella och som också är högre versioner. Efter noggrant genomläsande bestämmer jag mig för att installera SwedishSnow, eftersom det finns ett färdigt installations paket som verkar enkelt att använda. Men först måste jag roota (dvs får administratörs rättigheter på telefonen) och göra en backup på den befintliga romen, OM något skulle gå fel. Med hjälp av ett par appar går det på ett kick och sen var det dags. Lite svettigt var det att starta installationen och vänta på att mobilen skulle starta om. Men det gjorde den och ååååååååh vad bra den är nu! Varför gjorde jag inte det här för länge sen, då när jag faktiskt använde mobilen?
Den är snabbare, jag har mer internminne ledigt (eftersom allt onödigt skit tagits bort i custom romen), alla appar fungerar och jag kan spara dom till minneskortet. Tack som fan alla Android nördar som sitter hemma och filar på romar och appar, och dessutom svara på frågor och hjälper såna n00bs som mig!
Och någon dag när jag orkar ska jag lägga till en massa fina länkar i det här inlägget. Tills dess hänvisar jag er till Swedriods forum och sökfunktionen där!
söndag, augusti 19, 2012
söndag, augusti 12, 2012
Utanför
Igår var det som sagt brorsonens namngivningskalas. På kalaset fick jag veta att båda mina andra syskon ska vara faddrar till honom, det vill säga alla utom jag. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. Både att jag inte blev tillfrågad och att ingen talade om det för mig innan. Hade min bror talat om det för mig innan och kanske gett en förklaring hade det inte alls känns lika jobbigt.
Vi har inte haft några av mina syskon, eller makens, som faddrar till våra barn, just därför att det lätt blir fel och dessutom har dom ju redan en given plats i barnens liv som morbröder och moster. Men jag ifrågasätter egentligen inte deras beslut att välja våra syskon, utan mer att jag inte fick veta något i förväg.
Till saken hör att det inte är första gången som jag lämnas utanför när det gäller dom, till exempel blev jag inte inbjuden till min brors överrasknings-30-årsfest, utan någon direkt anledning. Kanske för att när man är sjuk så räknas man inte? Bara för att man tvingas tacka nej gång på gång för att man mår dåligt så betyder det inte att man inte vill gå och definitivt inte att man inte vill bli inbjuden och inkluderad.
Vi har inte haft några av mina syskon, eller makens, som faddrar till våra barn, just därför att det lätt blir fel och dessutom har dom ju redan en given plats i barnens liv som morbröder och moster. Men jag ifrågasätter egentligen inte deras beslut att välja våra syskon, utan mer att jag inte fick veta något i förväg.
Till saken hör att det inte är första gången som jag lämnas utanför när det gäller dom, till exempel blev jag inte inbjuden till min brors överrasknings-30-årsfest, utan någon direkt anledning. Kanske för att när man är sjuk så räknas man inte? Bara för att man tvingas tacka nej gång på gång för att man mår dåligt så betyder det inte att man inte vill gå och definitivt inte att man inte vill bli inbjuden och inkluderad.
Bristande social kompetens
Igår var det stort kalas för finaste brorsonen. Det var mest folk jag inte kände och förr om åren hade det inte bekymrat mig det minsta, jag hade snarare tycket att det var roligt att träffa och lära känna nya människor. Nu känns det bara jobbigt, eftersom det av någon anledning tar väldigt mycket energi att vara social. Det är som att jag glömt hur man gör när man kallpratar med människor jag inte känner, vet liksom inte vad jag ska prata om, eller ens svara när dom pratar med mig. Och då var jag ändå hyfsat migränfri igår, om än ganska förkyld.
Att migränen har ändrat den jag är känns på något vis jobbigare än migränen i sig.
Att migränen har ändrat den jag är känns på något vis jobbigare än migränen i sig.
fredag, augusti 10, 2012
Ibland är det bra med blogg
Till exempel när man vill komma ihåg hur man mådde när man provade någon medicin, eller vid tidigare skov. Idag försökte jag komma ihåg varför jag slutade med imurel - vilket jag så klart inte mindes, men det gjorde bloggen! Nu vet jag att jag mådde ruskigt illa av maxdos, men att en lägre dos funkade OK. Alltså något som är värt att prova om inte Lanvis fungerar.
Idag har jag förövrigt bara mått lite illa på förmiddagen. Det känns bra, men jag vågar inte tro på att det ska hålla i sig än.
Idag har jag förövrigt bara mått lite illa på förmiddagen. Det känns bra, men jag vågar inte tro på att det ska hålla i sig än.
torsdag, augusti 09, 2012
Imunosupressivt, igen
Provar nu den tredje och sista sorten av mediciner i imurelkategorin - Lanvis. Man tar den bara varannan dag och jag tog min första tablett i förrgår. Idag mår jag illa som ett as och ser inte alls fram emot att ta tablett nummer två om någon timme. Men jag måste nog bita ihop och försöka ett tag till, för fungerar inte det här är det Humira som gäller, vilket är långt mycket mer skrämmande än lite illamående...
Med det sagt, måste jag tillägga att jag fortfarande blir helt knäckt av att må illa - mycket mer än av skovsmärtor eller huvudvärk - sen mina kräkgraviditeter. Jag är liksom fortfarande färdig med den sortens mående.
Med det sagt, måste jag tillägga att jag fortfarande blir helt knäckt av att må illa - mycket mer än av skovsmärtor eller huvudvärk - sen mina kräkgraviditeter. Jag är liksom fortfarande färdig med den sortens mående.
Sjukgymnastik
Mest för mitt eget minnes skull, men jag har faktiskt lyckats träna minst en gång i veckan (med undantag för de två första veckorna av kortisonbehandlingen) sen i maj. Förhoppningsvis ska det ge resultat på migränen också och inte bara snygga muskler.
Botoxad
För femte gången. Det gjorde lika ont som vanligt (fast än han använde en tunnare nål) och jag fick ett litet hematom i pannan. Nu återstår bara att invänta effekten.
Mer hemlängtan
Men inte min den här gången, utan Dotterns. Hon är borta på läger den här veckan och det är första gången som hon är borta ensam (dvs utan oss eller någon annan som hon känner). Första kvällen var det inga problem, men i måndags ringde hon och grät av hemlängtan. Hon vill åka hem, på en gång och det tog en lång stund innan vi kunde övertyga henne om att åtminstone stanna över natten och känna efter hur det kändes morgonen efter. Hon ringde igen på morgonen och sa att det kändes bra och att hon ville stanna. Vilket höll i sig ändå till kvällen, så hon igen grät och ville hem. Det gick lättare att övertyga henne den här gången och igår kväll när hon ringde var hon glad och tycket allt var bra.
Jag är stolt över henne, att hon bestämde sig för att stanna kvar och faktiskt klarade det. Jag är skitförbannad på ledarna på lägret, som såg att hon grät, men inte frågade vad som var fel. Det var istället några av dom andra barnen som tröstade henne. Inte hade dom tid att prata med oss i telefon heller, så det lär bli hett om öronen på dom på lördag när vi ska hämta henne...
Jag är stolt över henne, att hon bestämde sig för att stanna kvar och faktiskt klarade det. Jag är skitförbannad på ledarna på lägret, som såg att hon grät, men inte frågade vad som var fel. Det var istället några av dom andra barnen som tröstade henne. Inte hade dom tid att prata med oss i telefon heller, så det lär bli hett om öronen på dom på lördag när vi ska hämta henne...
Hemkommen
Ja, redan i måndags, men har inte tagit mig till bloggen för än nu. Så här i efterhand kan man säga att jag nog inte borde åkt, för största delen av helgen spenderades med migränen som kompanjon, vilket gjorde att jag var på ganska dåligt humör mest hela tiden. Jag tror inte någon utav dom andra märkte det, men jag gick omkring och var konstant irriterad på dom för att dom var så högljudda och hade så roligt hela tiden. (Ja, kortisonhumöret spelade nog in en del också...) Jag brukar sällan längta hem, speciellt inte när jag bara är borta ett par dagar, men nu räknade jag ner timmarna till jag fick åka hem.
Fast nu när jag varit hemma några dagar kan jag ändå säga att jag inte ångrar att jag åkte. Om inte annat för att det är nyttigt att längta hem.
Fast nu när jag varit hemma några dagar kan jag ändå säga att jag inte ångrar att jag åkte. Om inte annat för att det är nyttigt att längta hem.
fredag, augusti 03, 2012
Till OS landet
Drar jag ikväll. Med migrän och allt. Fast något OS kommer jag inte se eller komma i närheten av, utan helgen kommer spenderas i Kent i sällskap av goda vänner för att fira en 40-åring. En söndags brunch på puben hoppas jag kunna klara av och en del social samvaro i alla fall. Dom vet hur jag mår och har ett stort hus, så jag kommer kunna gå undan och vila när det behövs. Den största utmaningen just nu är att klara av själva resan, igen, men det ordnar sig säkert på något vis.
Åter på måndag!
Åter på måndag!
Migrän, mens och allmänt munter
En sån där strålande dag med andra ord. Längtar till på tisdag när det är dags att fylla på Botox. Eller, egentligen längtar jag till om ett par veckor, när effekten har kickat in. Tänk att jag mådde så här precis hela tiden för ett år sen. Hur fan orkade jag? (Jo, jag vet, man vänjer sig ju vid att ha det så, men nu, när jag oftast mår bättre, känns det nästintill omöjligt.)
måndag, juli 30, 2012
Dagens middag
Grillade kycklingfiléer med två såser - feta och cf, het tomat- och paprikasås, färsk potatis (det fanns igen!) och grekisk sallad.
Kom iväg till jobbet
Men fick inte så mycket gjort eftersom strömmen gått i vårt rum idag (och bara hos oss). Ringde efter service männen, men fick svaret att alla var på semester utom två, så det kan dröja innan dom hinner med oss. Spenderade dagen med att sortera papper, men det kan man ju inte hålla på med hela veckan...
När jag gjort mina fyra timmar (ja, jag tänker börja med halvtid) kom familjen och hämtade mig för en tur till stugan och stranden. Det blåste ganska friskt idag, pålandsvind, men det hindrade så klart inte barnen från att bada. Sen hem och grillat till middag. Åt tills magen stod i tre hörn (hej kortisonaptit) och jag var tvungen att lägga mig på soffan i en timme innan jag kunde röra mig igen. Nu känner jag att jag borde gå en promenad för att inte den stora rastlösheten ska komma över mig, men huvudet säger nej, så det får bli en soffkväll helt enkelt.
När jag gjort mina fyra timmar (ja, jag tänker börja med halvtid) kom familjen och hämtade mig för en tur till stugan och stranden. Det blåste ganska friskt idag, pålandsvind, men det hindrade så klart inte barnen från att bada. Sen hem och grillat till middag. Åt tills magen stod i tre hörn (hej kortisonaptit) och jag var tvungen att lägga mig på soffan i en timme innan jag kunde röra mig igen. Nu känner jag att jag borde gå en promenad för att inte den stora rastlösheten ska komma över mig, men huvudet säger nej, så det får bli en soffkväll helt enkelt.
söndag, juli 29, 2012
I morgon jobb
Var det meningen i alla fall, men med kortisonbiverkningar, botoxeffekt på upphällning och pms är det inte särskilt troligt att jag kommer iväg. Blir väl till att börja med en sjukdag, igen.
Det som är allra mest irriterande med det här skovet var att jag hade kommit igång så himla bra, hade resultat som bara väntade runt hörnet (ja, verkade det som, man kan ju aldrig vara säker), krävdes bara en liten ansträngning till (och lite feedback från professorn, som som vanligt dröjde...) för att nå dit. Nu har jag varit borta tillräckligt länge för att vara tvungen att ta några steg tillbaka, göra om en del för att minnas vad det var jag var på väg någonstans. Den gamla vanliga visan alltså, fast till annan melodi.
Det som är allra mest irriterande med det här skovet var att jag hade kommit igång så himla bra, hade resultat som bara väntade runt hörnet (ja, verkade det som, man kan ju aldrig vara säker), krävdes bara en liten ansträngning till (och lite feedback från professorn, som som vanligt dröjde...) för att nå dit. Nu har jag varit borta tillräckligt länge för att vara tvungen att ta några steg tillbaka, göra om en del för att minnas vad det var jag var på väg någonstans. Den gamla vanliga visan alltså, fast till annan melodi.
lördag, juli 28, 2012
Man ska lära sig att hålla tyst
I våras någon gång sa jag till Maken hur skönt det var att migränen äntligen var bättre och att vi för första gången på fyra år skulle få en bra sommar. Ha! Vi har fått ställa in i princip allt vi planerat den här sommaren eftersom jag mår så dåligt hela tiden. Precis som "alla" andra år.
Ja ja, är det inte det ena (migrän), så är det det andra (Crohn's). Borde som sagt lära mig att hålla tyst...
Ja ja, är det inte det ena (migrän), så är det det andra (Crohn's). Borde som sagt lära mig att hålla tyst...
fredag, juli 27, 2012
Sömnlös natt
Eller det är inte riktigt sant. Mellan 1 och 5 sov jag, sen vaknade jag av att jag hulkade och mådde illa (hej kortisonbiverkning). Efter det var det aningens svårt att somna om - att koncentrera sig till det yttersta för att inte kräkas kan ha den effekten - och vid 8 gav jag upp.
Resultatet av att inte sova? Migrän så klart och att kortisonbiverkningarna inte ger med sig.
Inatt har jag önskat mig att få slippa vakna med ett hulk, tack så väldigt mycket. Nu kanske det är dags för en liten tupplur?
Resultatet av att inte sova? Migrän så klart och att kortisonbiverkningarna inte ger med sig.
Inatt har jag önskat mig att få slippa vakna med ett hulk, tack så väldigt mycket. Nu kanske det är dags för en liten tupplur?
torsdag, juli 26, 2012
Kul med statistik
Alltså, dom här nya statistik funktionerna som Blogger tillhandahåller är ändå rätt kul. Framför allt för att jag ser att folk googlar och läser gamla inlägg jag skrivit om allt från förstoppade bäbisar till olika migränbehandlingar. Då känns det ju som att jag faktiskt delar med mig av mina erfarenheter, att det jag skriver kanske gör någon nytta för någon annan. Har aldrig sett på bloggen på det viset förut, utan mer som en form av egenterapi och minnesanteckningar, ett sätt att vädra tankar och får feedback.
onsdag, juli 25, 2012
Ett hundformat hål i hjärtat
Idag när vi var på stranden (för första gången i år - kors i taket!) kom det en hel kull med valpar på besök. Sex stycken elva veckors flatcoated retriver valpar som flamsade omkring och busade. Rätt var det var kom en tikvalp och kröp upp i knät på mig och bara gosade in sig, som att hon bestämde sig för att här ska jag mysa en stund. Och med ens mindes jag exakt hur mycket jag saknar att ha hund, hur alldeles underbart och speciellt det är att bli utvald av en fyrbent bäbis. Kände hur tårarna kom och begravde näsan i valppälsen och försökte låta bli att snyfta. Ville ta den lilla vovven under armen och springa och bara ta henne med mig hem. Men jag var så klart tvungen att lämna tillbaka henne när dom skulle gå, även om det var svårt. Och i hjärtat finns fortfarande hålet kvar.
tisdag, juli 24, 2012
Färskpotatis
Är det bara jag, eller har säsongen tagit slut ovanligt tidigt i år? Om affärerna har färskpotatis fortfarande, är dom stora som basketbollar (okej, kanske inte riktigt så stora, men ni fattar vad jag menar) och blir alldeles blaskiga när man kokat dom. Typiskt att jag skulle vara sjuk och helt aptitlös när potatisen var som bäst...
Hann i alla fall med att göra en ljummen potatissallad med kyckling och fetaost som var helt gudomligt god. Får väl leva på det minnet till nästa år!
Hann i alla fall med att göra en ljummen potatissallad med kyckling och fetaost som var helt gudomligt god. Får väl leva på det minnet till nästa år!
måndag, juli 23, 2012
Rätt tidpunkt att ta kortison
Den verkar inte finnas, inte för mig i alla fall. Har nu flyttat bak tiden så långt att jag tar det vid midnatt. Resultatet blir att jag mår bättre på dagarna, men det gör att jag knappt sover något (vilket inte är så bra för migränen, speciellt inte i längden).
Det verkar alltså som att jag får välja: sömn eller biverkningar. Hurra.
Det verkar alltså som att jag får välja: sömn eller biverkningar. Hurra.
söndag, juli 22, 2012
Ett år sedan massakern påUtøya
Och det finns inga ord, men jag hoppas att den här dagen kan vara någon sorts vändpunkt för all dom som på något vis berördes av det hemska som hände. Det faktum att dom har överlevt det värsta året i sina liv, trots att det säkert kändes omöjligt många gånger, kanske kan göra att det känns lite lättare att fortsätta framåt. Enkelt lär det aldrig bli igen...
Alltså, det här med semester...
Ibland undrar jag vad det ska vara bra för? I alla fall en längre sammanhängande period när man har små barn. Så här tre veckor in håller dom på att slå ihjäl varandra ungefär var tredje minut och det är gnäll och tjafs om precis ALLT. Kanske vore det bättre att köra något sorts varannan-veckors-system, där man varvar ledigt med förskola/fritids? Hur som helst är 7 veckor ALLDELES för längre, speciellt när jag inte mår helt 100.
lördag, juli 21, 2012
Makelöst tråkigt.
Maken har farit och fiskat. Något jag så klart unnar honom och också tycker är bra att han gör. Samtidigt tycker jag att det är lite tråkigt att vi aldrig kan göra något tillsammans bara han och jag. Anledningen till det stavas barnvakt, eller snarare avsaknad av. Och jag kan förstå det, tre barn är en handfull, särskilt när dom är osams mest hela tiden just nu. Men det hjälps inte, jag saknar Maken, saknar att dela något annat än bara vardagen.
Nej hörrni...
... nu har jag skrivit alldeles för mycket på engelska igen. Dags att ändra på det och skriva mer på svenska!
fredag, juli 20, 2012
Is this my life?
Jo, jag kom iväg och det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort! Har varit hemma knappt en vecka nu, hunnit landa i verkligheten och kommit över den värsta jet lagen. Håller fortfarande på att processa allt som hände, så jag ber att få återkomma med någon sorts reseberättelse lite senare.
Ett underligt fenomen var förresten att kortisonbiverkningarna i princip försvann helt när jag var där, för att sen komma tillbaka när jag kom hem igen. Skillnaden har varit att i Kalifornien tog jag kortisonet klockan 23:30, vilket motsvarar 8:30 här, dvs tiden jag alltid tagit det på. Nu försöker jag flytta tillbaka den tiden, så att jag tar det på natten här med, för att på så sätt kunna sova bort de värsta biverkningarna. Hittills går det så där, men nu får jag åtminstone må OK från typ kl 14 i alla fall.
Ett underligt fenomen var förresten att kortisonbiverkningarna i princip försvann helt när jag var där, för att sen komma tillbaka när jag kom hem igen. Skillnaden har varit att i Kalifornien tog jag kortisonet klockan 23:30, vilket motsvarar 8:30 här, dvs tiden jag alltid tagit det på. Nu försöker jag flytta tillbaka den tiden, så att jag tar det på natten här med, för att på så sätt kunna sova bort de värsta biverkningarna. Hittills går det så där, men nu får jag åtminstone må OK från typ kl 14 i alla fall.
lördag, juni 30, 2012
Biverkningar
Dom borde förbjudas. Det är inget roligt att må sämre än innan man började medicinera. Vänder det inte snart blir det ingen USA-resa för mig och eftersom det här är ett skov i en kronisk sjukdom, får jag inte ett öre tillbaka på försäkringen heller (upptäckte jag just). Det jobbigaste är att det liksom inte spelar någon roll vad jag gör, jag kan inte påverka hur jag mår, bara hoppas att kroppen vänjer sig vid kortisonet snart så jag slipper må skit.
onsdag, juni 27, 2012
Sena kvällar är bäst
För då har kortisondosen i kroppen sjunkit så mycket att jag nästan känner mig som vanligt. Synd bara att jag är för trött för att riktigt njuta av det. Borde kanske försöka sova bort ett par kortisonstimma timmar på dagen, så att den här bra tiden blir lite längre? (Nu tar den ju liksom slut när jag somnar och på morgonen måste jag ta nytt kortison...)
Nästa vecka semester
Vilket normala människor ser fram emot, men för mig, just nu, känns det bara väldigt jobbigt att ha alla hemma är jag mår piss. Som tur är förstår bästa maken, så han tar med sig barnen och drar upp till svärmor i slutet av nästa vecka. Undrar bara om man kan få hemhjälp om man är för dålig för att ta sig till affären? Annars får jag bunkra! (Alla grannar vi är på den nivån med är bortresta, annars hade dom säkert hjälpt till.)
En inte så glad midsommar
Tror på allvar att det går troll i det här med högtider i den den här familjen. Är det inte kräksjukor eller öroninflammationer, är det jag som lyckas tajma in något. Så den gång. Jag spenderade Midsommarafton på akuten och resten av helgen på sjukhuset, magtarmavdelningen närmare bestämt. Stort skov som inte visade sig som det brukar (inga kramper och diarréer, utan bara ömmande och svullen buk) och medföljande skyhög sänka gjorde att jag blev inlagd på dropp (så tarmarna fick vila) och intravenöst kortison. Och det roligaste av allt? Att biverkningarna gör att jag mår mycket sämre nu än innan jag åkte in.
Bleh.
Förhoppningsvis blir det bättre när kroppen vant sig och dosen också minskar.
Bleh.
Förhoppningsvis blir det bättre när kroppen vant sig och dosen också minskar.
måndag, juni 11, 2012
Varje år, samma visa
Den här veckan är alltid en av årets mest stressiga. Inte nog med att det är två (barn)födelsedagar, det är också avslutning på dagis och skola, barnkalas x2 och firande med släkten. Låt mig säga så här: Det är bara måndag och jag är redan helt slut!
Till nästa år blir det en knodd till som ska firas den här veckan, för idag på morgonen anlände första kusinen! Barnen är i extas och jag är löjligt stolt faster. Extremt bra prickat var det också, eftersom kusinernas födelsedatum nu blir 11:e, 12:e, 13:e och 14:e. Lätt att komma ihåg för migrändementa!
Till nästa år blir det en knodd till som ska firas den här veckan, för idag på morgonen anlände första kusinen! Barnen är i extas och jag är löjligt stolt faster. Extremt bra prickat var det också, eftersom kusinernas födelsedatum nu blir 11:e, 12:e, 13:e och 14:e. Lätt att komma ihåg för migrändementa!
fredag, juni 01, 2012
Förgymmad
Det har jag blivit idag. Med nya maskiner och allt, som är så high tech att man knappt förstår att dom tränar en. Men jag har en känsla av att jag kommer känna av det i morgon... Migränfri 2013 - nu kör vi! (Ingen tid för Beach 2012 här...)
torsdag, maj 31, 2012
Borde ta en tablett och säga godnatt
Men av någon anledning sitter jag istället kvar här och gör huvudvärken värre. Ibland är det svårt att vara smart...
(Och det är mensmigrän idag, vilket så klart inte är kul, men jag vet åtminstone att det är över på ett par dagar. Eller fortare om jag tar den där tabletten. Hm...)
(Och det är mensmigrän idag, vilket så klart inte är kul, men jag vet åtminstone att det är över på ett par dagar. Eller fortare om jag tar den där tabletten. Hm...)
onsdag, maj 30, 2012
Oliver och Bounty
Det är vad jag är sugen på. Inte samtidigt, jag är ju inte gravid gubevars, men gärna var för sig och i stora mängder.
Och när jag äter oliver, tänker jag alltid på -sl- och Pappa F. Kanske är det för att jag saknar dom så mycket som jag har oliv-sug?
Och när jag äter oliver, tänker jag alltid på -sl- och Pappa F. Kanske är det för att jag saknar dom så mycket som jag har oliv-sug?
tisdag, maj 29, 2012
Personligt misslyckande
Ja, så känns det faktiskt när lille Prinsen har ett hål i en tand som måste lagas. Trots att han bara äter godis/sötsaker på lördagar och borstar tänderna varje dag. Min lille plutt! Och jag vet, det är inte världens undergång att ungen har ett hål och jag behöver förmodligen se över kraven på mig själv som förälder.
Obs! Inlägget är skrivet med ett visst mått av själv ironi.
Obs! Inlägget är skrivet med ett visst mått av själv ironi.
Bedövande trött
Så där så jag inte kan hålla ögonen öppna, trots att jag sover om nätterna. Hoppas det inte är något på gång utan att det bara beror på att jag jobbar mer än vad jag egentligen orkar...
onsdag, maj 23, 2012
Klona mig!!
Så här års skulle jag behöva ha åtminstone ett par till av mig själv, som jag kunde skicka på föräldramöten, utvecklingssamtal, diverse uppvisningar och avslutningar och familje picknickar osv osv. Jag menar, jag hinner ju knappt inte sitta i soffan och äta praliner alls ju! (För att inte tala om hur lite jag hinner ha migrän...)
tisdag, maj 22, 2012
Behöver andras elände
Ja, så är det. När allt känns skit, då behöver jag läsa om någon som har det värre. Liksom riktigt gotta ner mig i någon annans olycka, känna att det nog inte är så jävla synd om mig ändå.
Det var säkert av samma anledning som jag i många år efter att pappa hade dött varje dag lusläste dödsannonserna på jakt efter de som var yngre än pappa när han dog. För att se att det kunde varit värre.
Om ni läser cancerbloggar etc, varför gör ni det?
Det var säkert av samma anledning som jag i många år efter att pappa hade dött varje dag lusläste dödsannonserna på jakt efter de som var yngre än pappa när han dog. För att se att det kunde varit värre.
Om ni läser cancerbloggar etc, varför gör ni det?
Den Stora Kalastävlingen
I år har den verkligen dragit igång med besked. Tävlingen om vem som kan ha störst, bäst (och dyrast) kalas. Det är bowling och laser games och äventyrsbad och restaurang besök... Nu är det ju snart dags för Storasysters 10-årsdag och födelsedagskalas. Hon hade bestämt (hon är ju snart 10, då bestämmer man tydligen bara så där, utan att prata med sina föräldrar först...) att hon ville ha kalaset på ett nyöppnat lekland och att hon egentligen ville bjuda 17 barn, men kanske bara behövde bjuda 15 ändå. En snabb titt på leklandets hemsida avslöjar att kalas kostar 170 kronor per barn, alltså 2550 kronor totalt. Är det bara jag som tycker att det är väldigt mycket pengar att lägga på ett kalas? Speciellt med tanke på att Prinsen säkert också vill ha sitt kalas där, vilket skulle innebära 1700 kronor till. (Jo, jag vet, det är ju lite dåligt planering att ha två barn som fyller år i samma månad.)
Samtidigt... så fyller hon ju 10 år, vilket är jämt. Och hon får stå tillbaka en hel del på grund av min migrän, så hon förtjänar verkligen något jätte roligt till sin födelsedag. Fast 2500 spänn kan man ju ha en himla massa annat roligt för, utan lekland och 15 kompisar. T ex åka på en weekend resa tillsammans med mig någonstans. Fast då återstår i och för sig ordnandet av ett födelsedagskalas, men det har ju gått bra alla andra år..?
Samtidigt... så fyller hon ju 10 år, vilket är jämt. Och hon får stå tillbaka en hel del på grund av min migrän, så hon förtjänar verkligen något jätte roligt till sin födelsedag. Fast 2500 spänn kan man ju ha en himla massa annat roligt för, utan lekland och 15 kompisar. T ex åka på en weekend resa tillsammans med mig någonstans. Fast då återstår i och för sig ordnandet av ett födelsedagskalas, men det har ju gått bra alla andra år..?
lördag, maj 19, 2012
Roligheter
Har under våren fotat ett par konserter med ett amerikanskt rock band. Bandet och deras manager tyckte så mycket om bilderna att dom nu ska användas i deras promotion. Inga pengar till mig den här gången, men "photo credits" varje gång dom använder mina foton och, framför allt, något att skriva på min CV.
Kommer även vara ansvarig för press releaser och marknadsföring av en rock festival i Kalifornien i sommar och även vara officiell fotograf på själva tillställningen.
Tänk om det här kunde vara sånt jag alltid jobbade med...
Kommer även vara ansvarig för press releaser och marknadsföring av en rock festival i Kalifornien i sommar och även vara officiell fotograf på själva tillställningen.
Tänk om det här kunde vara sånt jag alltid jobbade med...
Oj, snacka om ordbajs
Man skulle kunna tro att jag har saknat att blogga. Och det gör jag ju. Bara det att det är så himla svårt att få någon kontinuitet i det nu och det känns som att jag behöver det för att det ska bli bra. (Och ja, jag inser hur urbota dumt det där ser ut, att det ska vara "bra"... vet inte varför jag har sådana krav på mitt bloggande helt plötsligt?)
Kanske blir det bättre om jag slutar tänka så förbenat mycket och bara skriver?
Kanske blir det bättre om jag slutar tänka så förbenat mycket och bara skriver?
Vad andra lär ens barn
Som en liten fortsättning på förra inlägget så hade Prinsen idag ett av grannbarnen här inne en liten stund idag. Det är normalt inget som händer någonsin, på grund av mig, så Prinsen var mäkta stoblt och visade runt i rummet. När han visade sin säng la han till "fast den börjar bli för liten för mig nu" (vilket är sant). Varpå grannbarnet, också snart 6 år, svarar:
- Ja, men så bra då.
Prinsen måste ha sett ut som ett frågetecken, för grannbarnet fortsatte:
- Det där var ironi. Vet du inte vad det är??
När Prinsen svarade nej, kom följande förklaring:
- Det är när man säger något som är tvärtemot och liksom låter lite otrevlig samtidigt.
Och jag undrade lite vem som tyckt att DET var en bra/viktig sak att lära sitt barn? En ironisk sexåring - det är liksom inte rätt någonstans.
- Ja, men så bra då.
Prinsen måste ha sett ut som ett frågetecken, för grannbarnet fortsatte:
- Det där var ironi. Vet du inte vad det är??
När Prinsen svarade nej, kom följande förklaring:
- Det är när man säger något som är tvärtemot och liksom låter lite otrevlig samtidigt.
Och jag undrade lite vem som tyckt att DET var en bra/viktig sak att lära sitt barn? En ironisk sexåring - det är liksom inte rätt någonstans.
Vad man lär sina barn
Jag försöker vara en bra förebild för mina barn, lära dom vad som är rätt och fel, hur man beter sig mot andra, oavsett vad man tycker om dem, att man svarar på tilltal, säger tack när man får något och så vidare. Därmed inte sagt att jag är perfekt, för trots allt gör ju barnen som man gör, inte som man säger. Följaktligen kan samtliga mina barn de flesta svordomar som finns, smäller i dörrar när dom blir arga, låter bli att göra saker de tycker är tråkiga, tjatar på varandra...
Ändå verkar vi ha gjort något rätt, för alla tre får idel lovord på utvecklingssamtalen, framför allt för att de är goda kamrater och att de vågar säga ifrån vid orättvisor. DET tycker jag känns väldigt bra att veta, mycket viktigare än hur det går resultatmässigt. För oavsett hur mycket man lär sig, så kommer man ingenstans om man inte är en bra människa. I alla fall önskar jag att det vore så.
Ändå verkar vi ha gjort något rätt, för alla tre får idel lovord på utvecklingssamtalen, framför allt för att de är goda kamrater och att de vågar säga ifrån vid orättvisor. DET tycker jag känns väldigt bra att veta, mycket viktigare än hur det går resultatmässigt. För oavsett hur mycket man lär sig, så kommer man ingenstans om man inte är en bra människa. I alla fall önskar jag att det vore så.
En nästan bra dag
Skönt väder, glada barn, en make som på eget bevåg dammsuger hela huset. Borde varit perfekt, om inte min skalle känts som att den krympt tre storlekar över natten. Eller över natten är inte riktigt sant, över åren kanske är mer riktigt?
Det som irriterar mig mest är att det liksom inte går att ignorera migränen. Med Crohn's kan man ju i alla fall (med hjälp av mediciner) låtsas att man är som alla andra. Det är helkört nu. Det är liksom så tydligt, hela tiden, att jag kommer till korta, inte orkar med, inte kan. Bleh!
Det som irriterar mig mest är att det liksom inte går att ignorera migränen. Med Crohn's kan man ju i alla fall (med hjälp av mediciner) låtsas att man är som alla andra. Det är helkört nu. Det är liksom så tydligt, hela tiden, att jag kommer till korta, inte orkar med, inte kan. Bleh!
fredag, maj 18, 2012
Sjukgymnastikern
Hade ett möte med henne igen i veckan och jag måste faktiskt säga att hon blivit väldigt mycket bättre med tiden. Nu är hon verkligen det där stödet jag behöver och hon pushar mig att träna, utan att ge mig dåligt samvete när det liksom inte går att få till tidsmässigt. Nu gäller det bara att komma igång med gymträningen igen. Så fort botoxet kickat in...
Ett litet bakslag
Har varit tvungen att sätta in Saroten igen. Efter den andra botox-behandlingen bestämde jag mig för att testa att sätta ut den, framför allt för att jag blir så himla trött av den. Det funkade jätte bra, både utsättningen (är ju egentligen ett psykofarmaka, så det finns en del utsättningseffekter man kan råka ut för) och att klara mig utan den... Fram till att jag började jobba för mycket. Har försökt intala mig att det inte behövs, att det snart ska bli bättre, men nu i veckan insåg att jag behöver Sarotenet. Tre dagar in och jag märker redan effekt - både på huvudvärken och att jag är väldigt seg. Men så får det vara.
Sen finns det faktiskt fördelar med att sätta ut Sarotenet ett tag, eftersom den smärtstillande effekten blir sämre över tid. Alltså borde den fungera strålande nu ett tag framöver.
Sen finns det faktiskt fördelar med att sätta ut Sarotenet ett tag, eftersom den smärtstillande effekten blir sämre över tid. Alltså borde den fungera strålande nu ett tag framöver.
Ur lille H's mun
- Man måste se sig för på våran gata, för det kan komma brevbärarbilar och pansarvagnar.
Borde vi kanske sluta låta dom cykla där?
Borde vi kanske sluta låta dom cykla där?
fredag, maj 11, 2012
Lille H har blivit stor
Han satt häromdagen vid köksbordet medan jag lagade mat. Plötsligt säger han:
- Mamma, det är mitt fel att du har ont i huvudet. Det var jag som gjorde det. När jag kom ut så kom jag så fort så att ditt huvud blev trasigt.
Som en kniv i hjärtat! Lilla gubben... vet inte hur han har snappat upp det (eller vem som pratat med honom om det), för vi har dels aldrig använt dom orden (så klart) och heller inte pratat framför/med något av barnen om hur det hände. Jag svarade så klart att det inte var hans fel och att inte ens läkarna vet varför jag har så mycket ont i huvudet. Hans självklara svar var:
- Du kanske ramlade ur sängen och slog huvudet på sjukhuset. Utan att märka det.
Ja, kanske. Vem vet vad som hände under tiden som jag var nedsövd...
- Mamma, det är mitt fel att du har ont i huvudet. Det var jag som gjorde det. När jag kom ut så kom jag så fort så att ditt huvud blev trasigt.
Som en kniv i hjärtat! Lilla gubben... vet inte hur han har snappat upp det (eller vem som pratat med honom om det), för vi har dels aldrig använt dom orden (så klart) och heller inte pratat framför/med något av barnen om hur det hände. Jag svarade så klart att det inte var hans fel och att inte ens läkarna vet varför jag har så mycket ont i huvudet. Hans självklara svar var:
- Du kanske ramlade ur sängen och slog huvudet på sjukhuset. Utan att märka det.
Ja, kanske. Vem vet vad som hände under tiden som jag var nedsövd...
FK också
Det blev avslag. Vilket var väntat. Och jag tror inte jag orkar överklaga till Förvaltningsrätten, speciellt som bara 22 % får rätt i den här stan. Fast jag borde, jag vet...
Eh, vi får se. Har några dagar till på mig att fundera.
Eh, vi får se. Har några dagar till på mig att fundera.
Sorgligt men sant
När jag tänker på det så är jag faktiskt lite ledsen för att jag är så dålig på att blogga nu för tiden... Jag kom liksom av mig då när allt var så himla dåligt och nu glömmer jag liksom bort det. Jag vill lova bättring, men vet inte riktigt hur det ska gå till?
Dessutom tror jag att jag använt den där rubriken förut.
Dessutom tror jag att jag använt den där rubriken förut.
Botox behandling nr 4
Eftersom effekten inte var riktigt lika bra den här gången (förmodligen för att jag har jobbat för mycket... alltså mer än vad migränen egentligen klarar av) fick jag lite mer i varje punkt den här gången, plus att han utökade antalet punkter. Skönt är det fortfarande inte, men det går ju som tur är över fort. Nu väntar jag bara på att effekten ska kicka in, så att livet blir lite lättare igen. (Det är förresten veckorna innan jag får påfyllning, som det verkligen märks vilken bra effekt den har. Kanske lite nyttigt att bli påmind om hur dåligt det faktiskt är utan botoxen?)
Jag har fått flera frågor om biverkningar av Botox och svaret på den frågan är att jag inte har några! Det kan ibland kännas som att nacken är svag, speciellt när effekten är som bäst, men för det mesta tänker jag inte på det. Och för mig, som hade så stora problem med migränen, är det helt klart ett pris som är värt att betala. Eftersom det är en lokal behandling, har jag svårt att se att det skulle ge stora biverkningar i resten av kroppen och en sökning bland vetenskapliga artiklar ger heller inga sådana indikationer. Just injektioner i ansiktet är fortfarande det absolut vanligaste användningsområdet och skulle biverkningar vara vanliga hade det garanterat kommit fram. Med det sagt är det ju inte omöjligt att någon enstaka person reagerar på det, genom överkänslighets reaktioner eller annat, men på det stora hela skulle jag säga att det är en säker behandling.
Jag har fått flera frågor om biverkningar av Botox och svaret på den frågan är att jag inte har några! Det kan ibland kännas som att nacken är svag, speciellt när effekten är som bäst, men för det mesta tänker jag inte på det. Och för mig, som hade så stora problem med migränen, är det helt klart ett pris som är värt att betala. Eftersom det är en lokal behandling, har jag svårt att se att det skulle ge stora biverkningar i resten av kroppen och en sökning bland vetenskapliga artiklar ger heller inga sådana indikationer. Just injektioner i ansiktet är fortfarande det absolut vanligaste användningsområdet och skulle biverkningar vara vanliga hade det garanterat kommit fram. Med det sagt är det ju inte omöjligt att någon enstaka person reagerar på det, genom överkänslighets reaktioner eller annat, men på det stora hela skulle jag säga att det är en säker behandling.
Oj, här är allt nytt!
Tog en stund innan jag klurade ut hur man skapar ett nytt inlägg, haha! Ni som (kanske) har vant er vid Bloggers nya upplägg - vad är fördelarna?
måndag, mars 19, 2012
Det är bra att ha ett jobb att gå till
Även om det gör mig trött och ökar migränfrekvensen, så är det värt mycket att komma hemifrån varje dag. Dessutom har jag och professorn haft ett bra samtal, vilket lett till att saker fungerar mycket bättre nu. Det kanske kanske till och med finns hopp om en disputation igen...
FK följetongen
Det damp ner ett brev till för ett par veckor sedan, där det stod att de beslutat att betala ut sjukpenning fram till den 19 februari "på grunda av långa handläggningstider". För så måste dom tydligen göra, om det tar mer än 30 dagar att ta beslut. Saken är den, att alla papper med mera som behövdes fanns inne i god tid, så antingen har handläggaren mycket att göra, eller så drog hon ut på det med flit (för att kunna betala ut pengarna)? Anledningen till att jag misstänker det sista är det faktum att hon inte skickade med alla papper för överklagan i första vevan. Dom kom istället nu, med ett nytt besked om att sjukpenning inte beviljas efter den 19/2 eftersom Fk (hon) anser att min arbetsförmåga inte är nedsatt i förhållande till den reguljära arbetsmarknaden. (Igen: detta från en människa som aldrig träffat mig utan bara pratat med mig ett par gånger i telefon och dessutom inte ens kom på rehab-mötet...)
Jag kommer överklaga, om inte annat för principens skull. Under tiden har jobbet tack och lov gått med på att jag tar ut semester på halvtid, vilket om 91 dagar innebär att jag är nollställd både när det gäller sjukpenningsdagar och rehabiliteringskedjan.
Jag kommer överklaga, om inte annat för principens skull. Under tiden har jobbet tack och lov gått med på att jag tar ut semester på halvtid, vilket om 91 dagar innebär att jag är nollställd både när det gäller sjukpenningsdagar och rehabiliteringskedjan.
torsdag, februari 16, 2012
Rehabmöte idag
Men FK-handläggaren behagade inte komma dit, så det hela blev en smula meningslöst. Istället passade läkaren på att ge mig sju sorters skit för att jag tar botox, framför min prefekt och en personalhandläggare från universitetet. Häpp!
Grejen är att han har träffat mig en gång tidigare och pratat med mig i telefonen två gånger och ingen av dom gångerna har han sagt något emot botoxen, snarare tvärtom. Istället väljer han att ta upp det idag, framför två utomstående?
Sen bestämde han att jag ska börja jobba halvtid den 1 mars. Så då får jag väl göra det.
Grejen är att han har träffat mig en gång tidigare och pratat med mig i telefonen två gånger och ingen av dom gångerna har han sagt något emot botoxen, snarare tvärtom. Istället väljer han att ta upp det idag, framför två utomstående?
Sen bestämde han att jag ska börja jobba halvtid den 1 mars. Så då får jag väl göra det.
söndag, februari 05, 2012
Förfärligt bra tajming
Överlevde första jobbveckan, men det var på håret eftersom jag, naturligtvis, dragit på mig en förkylning (med feber och hosta). Har i alla fall släpat mig dit varje dag och inte bara suttit av tiden. Professorn kommer så klart med pikar som "eftersom du jobbar 25 % så måste du ju klämma in 4 ggr så mycket arbete på den tiden" osv, men jag har bestämt mig för att inte lyssna på det örat. Nu hoppas jag att förkylningen ger med sig, speciellt som jag hostar mig till migrän i princip varje dag... Och så kommer det bli så mycket lättare att jobba. Förhoppningsvis.
söndag, januari 29, 2012
Jobbpremiär
Två timmar på jobbet idag, ensam i rummet och ändå hade jag med mig en migrän hem. Det kommer bli intressant det här...
torsdag, januari 26, 2012
Planer för dagen
Idag ska jag virka och fundera. Liksom samla tankar och kraft för att ta itu med överklagandet. Det måste ske den här veckan, för nästa kommer all energi gå åt till att ta mig till jobbet.
Published with Blogger-droid v1.7.4
onsdag, januari 25, 2012
Och där kom avslaget
På sjukpenningen alltså. Inte direkt oväntat, men två saker irriterar mig:
1. Den här handläggaren har aldrig träffat mig och bara pratat i telefon med mig om min arbetsförmåga en gång.
2. Det står inte på beslutet att man har rätt att överklaga.
Handläggaren har alltså, grundat på ett kort telefonsamtal, beslutat att jag skulle kunna ta något annat arbete på arbetsmarknaden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vilket arbete det är. Och är det inte snudd på ett lagbrott att FK inte upplyser att man faktiskt har rätt att överklaga deras beslut?
1. Den här handläggaren har aldrig träffat mig och bara pratat i telefon med mig om min arbetsförmåga en gång.
2. Det står inte på beslutet att man har rätt att överklaga.
Handläggaren har alltså, grundat på ett kort telefonsamtal, beslutat att jag skulle kunna ta något annat arbete på arbetsmarknaden. Jag skulle väldigt gärna vilja veta vilket arbete det är. Och är det inte snudd på ett lagbrott att FK inte upplyser att man faktiskt har rätt att överklaga deras beslut?
Mötesrapport
Det gick, förutom att jag kom för sent (en skolklass på bussen...), faktiskt bra. Jag ska börja arbetsträna nästa vecka på 25 %, i första hand i en månad och sen får vi se om det är dags att utöka då. Det kändes som att professorn faktiskt förstod att det måste göras så här, och prefekten var även väldigt noga med att poängtera att vi inte ska sätta upp några tidsramar för disputation nu, utan målet nu är att jag ska kunna komma tillbaka. Vi pratade även om administratören och hans sätt att (inte) sköta sitt jobb och även där var vi alla överens om att det måste bli en förbättring.
Nu gäller det bara att få med Försäkringskassan på det här. Vet ju fortfarande inte om min sjukpenning från december till nu blir godkänd, så att hoppas på rehab-penning är nog för mycket begärt, även om det vore bra för mig.
Nu gäller det bara att få med Försäkringskassan på det här. Vet ju fortfarande inte om min sjukpenning från december till nu blir godkänd, så att hoppas på rehab-penning är nog för mycket begärt, även om det vore bra för mig.
tisdag, januari 24, 2012
Strax på väg till jobbet
Och vet mer efter det, men läget ser både bättre och sämre ut. Jag fick hjälp av läkaren på smärtkliniken med sjukskrivning för nu och hon skulle även prata med neurologen om kompletteringarna som behövs. Förhoppningsvis ska jag få börja jobba 25 % den här veckan, men det vet jag efter dagens möte.
Men nu måste jag försöka göra mig renpresentabel eller något...
Men nu måste jag försöka göra mig renpresentabel eller något...
torsdag, januari 19, 2012
Jag virkar inte ens längre
Har liksom tappat sugen, även om jag egentligen borde eftersom det är bra stressterapi för mig. Att bara koncentrera sig på maskorna och arbetet som växer fram, det är av någon anledning väldigt rogivande och ger en känsla av att ändå fylla något syfte, att prestera och producera något.
onsdag, januari 18, 2012
Självförvållad klåda
Jag har en ny tatuering och fy satan vad den kliar! Känner mig som hon i analklåde-reklamen, fast klådan inte sitter där, utan på överarmen. Men jag ska inte, får inte klia... även om det gör mig tokig på kuppen!
tisdag, januari 17, 2012
2011
För att muntra upp mig själv (eh?) tänkte jag att jag skriver någon sorts sammanfattning av 2011. Jag stal den förresten från NorrWentSouth, ja inte svaren då, men frågorna.
- Gjorde du något i år som du aldrig har gjort förut? Ja, flera saker, men mest betydelsefullt var att jag testade botox mot migränen.
- Höll du några av dina nyårslöften? Hade jag ens något? Jag tror inte det... jag kan i alla fall inte komma ihåg det!
- Fick någon du känner barn? Eh... jag minns inte. Eller jo! Bästa grannarna fick ju barn i november!
- Dog någon som stod dig nära? Nej.
- Vilka länder besökte du? USA och Storbrittanien
- Är det något du saknade 2011 som du vill ha 2012? Ett nytt jobb och fler migränfria dagar tack!
- Vilket datum kommer du alltid att minnas? Svårt med bara ett, men 23 april var en bra dag och 27 december.
- Vad är det bästa som hänt dig under året som gått? Botoxen, hands down det bästa som hänt på mycket länge.
- Vilket var ditt största misstag? Att jag lät handläggaren på FK och idiot-sekreteraren övertala mig till att bryta min sjukskrivning i somras.
- Vilket var ditt bästa inköp? Resan till NYC
- Vad spenderade du mest pengar på? NYC
- Vad gjorde dig riktigt glad? Att träffa mina fina vänner i NYC
- Har du varit sjuk eller skadat dig? Hur många dagar har jag inte varit sjuk... (dom ryms typ på mina fingrar och tår skulle jag tro)
- Vilka låtar eller artister kommer få dig att tänka på 2011? The Frustrators och Green Day
- Mådde du bättre eller sämre under 2011 än vad du gjort tidigare år? Sämre än året innan i alla fall
- Finns det något du önskar att du lagt mer tid på? Att sätta mig in i FK's regler och träna på sjukgymnastiken
- Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på? Dumglo på TV
- Hur var din julafton? Jag hade lite migrän och var tvungen att gå undan och vila en stund. Annars var den bra, lugn och avslappnad
- Blev du kär? Jag är kär.
- Vilket program har varit det bästa på tv? Big Bang Theory
- Hatar du någon som du inte hatade förut? Jag hatar nog ingen, men jag tycker definitivt sämre om ett par personer än jag gjorde innan, t ex neurologen och sekreteraren...
- Vilken var den bästa boken du läst under året? Har inte läst någon bok... (och det gör mig lite ledsen att skriva).
- Vilken var din största musikaliska upptäckt? The Frustrators
- Önskade du dig något som du fick? Ja, eftersom jag köpte det själv, haha!
- Önskade du dig något som du inte fick? Nej.
- Vilken var årets bästa film? Den enda jag såg var Tintin, så det får väl bli den.
- Vad gjorde du på din födelsedag? Hade migrän tror jag...
- Vilka var de bästa människorna som du träffade? Bästa på vilket sätt? Min familj och mina vänner så klart, men även att träffa Green Day var kul.
- Hur skulle du beskriva din klädstil? Jeans och top. Mycket svart.
- Vad fick dig att må bra? Botox
- Vilken kändis var du mest sugen på? Ingen.
- Vem saknade du? Alla vänner som jag inte träffat under året.
- Vilken var din bästa månad? September
- Finns det något som du skulle kunna ha gjort bättre? Sökt fler jobb kanske?
- Hur kommer nästa år att skilja sig från det här? Jag hoppas att det kommer bli bättre, både jobbmässigt och migränmässigt.
Vad gör man när man inte orkar kämpa mer?
Försäkringskassan, jobbet, världens otrevligaste neurolog och skitskallen till sekreterare på jobbet - tillsammans har dom satt mig i en situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur.
Jag har sedan i november sagt att jag vill återkomma till jobbet på 25 %, hade ett möte med prefekten där han sa att han skulle prata med professorn så att jag kunde komma tillbaka så fort som möjligt. Sen hände... ingenting. Jag har mejlat och stött på, men det har alltid varit undanflykter varför mötet med professorn inte blivit av.
Neurologen som kostade mig sjukpenningen i höstas (fast jag fick ju pengarna ändå...) slängde på luren i örat på mig när jag bad honom komplettera det nya sjukintyget med datum när jag beräknas vara tillbaka på 100 % (något FK behöver för att kunna godkänna min sjukpenning efter dag 180, eftersom jag inte rehabiliterats). Han skrev dessutom ut mig från Neurologen fick jag veta när jag ringde dit för att be om att få en annan läkare. Återremmiterad till husläkaren, som vi inte har någon eftersom han slutade innan jul (utan att tala om det för sina patienter, eller skriva ut det på hemsidan).
Skitskallen till sekreterare hotar dessutom med ogiltig frånvaro, igen (han tillsammans med neurologen är till stor del skyldiga till den situation jag sitter i nu, där jag måste återgå till arbetet utan rehabilitering), trots att han känner till situationen med neurologen.
Och jag känner bara att det är för mycket. Vet inte ens var jag ska börja för att lösa det här, vet inte om jag orkar. Men vad finns det för alternativ? Vad händer om jag bara struntar i allt? (Förmodligen blir jag avskedad från jobbet, och sen?) Jag vet att jag måste, att det inte finns någon annan som kommer göra det åt mig. Så det är väl bara att bryta ihop och sen komma igen antar jag.
Jag har sedan i november sagt att jag vill återkomma till jobbet på 25 %, hade ett möte med prefekten där han sa att han skulle prata med professorn så att jag kunde komma tillbaka så fort som möjligt. Sen hände... ingenting. Jag har mejlat och stött på, men det har alltid varit undanflykter varför mötet med professorn inte blivit av.
Neurologen som kostade mig sjukpenningen i höstas (fast jag fick ju pengarna ändå...) slängde på luren i örat på mig när jag bad honom komplettera det nya sjukintyget med datum när jag beräknas vara tillbaka på 100 % (något FK behöver för att kunna godkänna min sjukpenning efter dag 180, eftersom jag inte rehabiliterats). Han skrev dessutom ut mig från Neurologen fick jag veta när jag ringde dit för att be om att få en annan läkare. Återremmiterad till husläkaren, som vi inte har någon eftersom han slutade innan jul (utan att tala om det för sina patienter, eller skriva ut det på hemsidan).
Skitskallen till sekreterare hotar dessutom med ogiltig frånvaro, igen (han tillsammans med neurologen är till stor del skyldiga till den situation jag sitter i nu, där jag måste återgå till arbetet utan rehabilitering), trots att han känner till situationen med neurologen.
Och jag känner bara att det är för mycket. Vet inte ens var jag ska börja för att lösa det här, vet inte om jag orkar. Men vad finns det för alternativ? Vad händer om jag bara struntar i allt? (Förmodligen blir jag avskedad från jobbet, och sen?) Jag vet att jag måste, att det inte finns någon annan som kommer göra det åt mig. Så det är väl bara att bryta ihop och sen komma igen antar jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
