Ponder på Operan!

Nu är jag inte operaoskuld längre, för jag har varit och sett Trollflöjten på Stockholmsoperan. Förutom att det var jätte skönt att kliva ur mammakläderna för en kväll, sätt på sig fin klänning (som man inte behöver kunna amma i) och piffa upp sig, så var det jätte bra. Mycket bättre än vad jag hade väntat mig faktiskt, kanske för att den är på svenska och ganska mycket tal, så det är lätt att följa handlingen? Hade ju oroat mig över ljudnivån, att den skulle vara för hög för mina öron, men det var ingen fara alls, och öronpropparna låg oanvända i handväskan. :o) Lite tant-irriterad fick jag bli också, på ett par ungdomar (huuu, vad är det jag skriver, JAG är ju ungdom, eller??? ;) som efter pausen satt och prasslade med godispapper a la biosalong. Fick titta surt på dom flera gånger, och t.o.m. väsa "schhhhhh" till dom! Åh, jag kommer att bli en så bra pensionär jag, surast av alla ska jag vara, och klaga på ALLT! ;-D

En liten fadäs hände så klart också, annars skulle det inte vara mitt liv... ;o) Det visade sig att kappan jag hade på mig fick klänningen att krypa uppåt, så när jag tog av mig den i garderobskön så visade jag VÄLDIGT mycket av mina tjocka ben och lite av rumpan (iklädda strumpbyxor men ändå)!! Ja, ja, alltid glädjer man ju någon (i det här fallet lillasyster), och det är ju tur det. (Hon hann nästan sluta fnissa innan föreställningen började!)

Något senare...

Vad var det som gick fel?
Både barnen låg ju i sina sängar redan kl 20 och jag kopplade av framför TV:n med lite snask. Nu, drygt en timme senare, sitter båda två i soffan och är på dåligt humör. Den stora för att jag åt snask när inte hon fick ("Det är OOOORÄTTVIST mamma"), och den lilla för, ja säg det den som vet! Hå hå ja ja, det är väl bara att ta tag i projekt Nattning en gång till, vilket bör börja med att få in den stora i sin säng igen ("Men mamma, jag kan inte ligga där, för den (sängen) är alldeles för varm. Och förresten är det OORÄTTVIST att du får äta godis idag" *suckar* Snacka om hang up!) Den lilla är superpigg, men vill helst bli buren, eller underhållen på annat vis (läs: ligga och snacka / kramas med tuttarna). Dax att skrida till verket!

Fan vad jag är snygg - NOT!

Så kände jag idag när jag såg mig själv i spegeln på väg ut från toaletten. Burrigt, slitet hår slafsigt uppsatt i en svans/knut, blek som ett lakarn, förutom under ögonen då, där jag har klädsamt svarta ringar. Själva ögonen är rödsprängda och grisaktiga, så där små och pliriga liksom. Inte blir det bättre av att jag KÄNNER mig som ett vandrande lik också, och att maken gett sig iväg på egna äventyr ikväll. Är så trött att det går runt i huvudet igen, hela min kropp skirker SOVA, men det går ju inte med två ongar att ta hand om (varav en sitter och ropar "fäääärdig" just nu...). Föreslog idag att maken skulle ta båda barnen och hunden på en prommenad (något som jag gör 3 dagar i veckan) så att jag kunde få vara ensam hemma en stund och bara va, men han bara tittade oförstående och surt på mig. Det slutade med att jag gick ut med hunden, vilket jag inte har något emot, men det hade varit skönt att vara hemma själv en stund + att det hade varit kul att se hur han klarade av att gå ut med hela skaran.
Nej, nu ska jag torka bajsrumpa...

SÅDAN ÄR PONDER:

Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.

Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.

Du är detaljorienterad och sannolikt en praktisk person, som är intresserad av att ta reda på HUR saker fungerar. Du är resultatinriktad och vill helst göra saker på det sätt du är van att göra dem på.

Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.

Test hämtat från http://www.zapera.com/survey/demo/personality/
-------------------------------------------------------------------------------
Finns det något mer att tillägga?! ;o)

Nu är det över...

... och det gick fort på slutet, från att varit pratbar i går morse så gick han bort vid halv sju igår kväll. Tur var väl det, eftersom han tydligen hade väldigt ont på dagen och ohygglig klåda. De gav honom en massa morfin, så vid 16-tiden blev han medvetslös och vaknade aldrig igen. Det som var synd var att J inte hann upp eftersom de inte berättade i tid hur illa det var... (Vet inte om det inte ville förstå, eller om de inte ville säga något, eller om läkarna var otydliga) Han fick budet på Arlanda stackarn, och fick alltså vända hem igen...

Det jag funderar lite på nu är det här att vi har en tendens att glorifiera människor bara för att de dött... Vet att jag tänkte så om pappa precis efter att han gått bort, liksom glömde bort alla de dåliga sidorna som han faktiskt hade. Lite samma gör J nu - helt plötsligt var hans pappa en sån himla reko kille, vilket ju inte alls är sant. Man är ju samma människa i döden som i livet. Det liv man har levt ändrar sig ju inte bara för att man inte finns mer, alla ens handlingar kvarstår i minnet hos oss som är kvar. När man själv är borta är det ju allt som är kvar...

Svärfar har fått sin dom...

Eller den fick han väl egentligen redan när proppen satte sig i levern, men nu har kirurgen sagt sitt och det blev som väntat att en operation där mjälten togs bort inte skulle göra någon nytta. (Snarare tvärtom eftersom hans hjärta förmodligen inte skulle klara av en operation öht) Eftersom varken svärfar eller svärmor är särskilt slängda i det medicinska får vi inte veta exakt hur illa det är (dvs hur många % av levern som ännu fungerar och ungefär hur långt han har kvar), men vägen mot slutet är det helt klart. De senate dagarna har han dessutom fått klåda (hepatos), vilket ju tyder på att det är på väg utför. Nu skulle de försöka hitta något smärtstillande som hjälper både mot smärtan och klådan, sen får vi se om han kan få komma hem eller inte.

Det är svårt att veta vad jag känner just nu - självklart känns det sorgligt på ett sätt för barnens skull som snart inte har någon farfar i livet, samtidigt som det ju varit väntat så länge och han dessutom inte är världens trevligaste människa i någon kategori. Sorgligt för svärmors skull, som ju trots allt varit gift med honom i en hel massa år och snart kommer bli ensam. Hur förbereder man sig på det? Dessutom har jag en känsla av att leverpaj inte är det roligaste sättet att dö, och det önskar jag ju honom inte... Kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete för att jag sa ifrån när vi var på sjukhuset och hälsade på, när han försökte skuld belägga 4-åringen, fast samtidigt, jag vill inte att han ska pajja hennes minnen av honom... Funderar på om vi ska kuska dit igen, innan han bli för dålig, men det blir nog bara maken som åker i sånt fall, så får jag vara hemma med barnen. Vi får väl rita teckningar och skicka kort och sånt... Jag avskyr när döden smyger på så här, speciellt den här tiden på året är känslig. Tänker mycket på pappa, både bra och dåliga saker, men mest hur mycket jag saknar honom. Samtidigt undrar jag hur det skulle vara om han levde, typ om mamma och han fortfarande varit gifta tex?

... Livet går vidare...

Ganska OK natt...

... även fast han inte ville somna för än 23 (blev väckt/störd av E flera gånger... blir tokig på henne när hon inte kan ha lite tålamod och vänta i 5 ynka minuter), och åt redan vid halv 6 första gången. Sen sov han faktiskt hyfsat i ca 2 timmar, vilket gör MYCKET för mig som är van att vakna typ en gång i kvarten hela morgonen. Eftersom solen sken från an klarblå himmel bestämde vi oss för att åka till sommarstugan och bla måla huset på några ställen där det behöver bättras innan vintern. Jag ber maken gå ut och packa in färgen i bilen medan jag försöker få på båda ongarna kläder och packa mat, blöjor mm. När vi kommer fram till stugan visar det sig dels att vi inte har några bra penslar och dels att maken packat med den rosa färgen (den vi använde till dasset förra sommaren...), så det blev inget måla av. Vi hann iallafall olja in altanen till lillstugan innan alla blev för kalla och gnälliga. Hoppas det är fint i morgon också, så att vi hinner måla då, med rätt färg... ;o)

En helt vanlig kväll...

... var det inte igår, eftersom maken var och städade på dagis (en av de stora "fördelarna" med familjekooperativ ;), vilket han gjort varje kväll den här veckan iofs, men då har jag varit mycket piggare. (En hel vecka med dålig sömn tar ut sin rätt...) Iallafall slutade det med TVÅ ungar som gallskrek och en mamma som helst ville rymma till skogs. Var tvungen att lämna dom på övervåningen, gå ner och stänga in mig på toan här nere i några minuter för att orka lösa situationen. Fast man känner sig ju inte precis som årets mamma när man kommer upp och hittar en liten bebis med illrött ansikte och tårarna sprutar och en 4-åring med "snor ända in i munnen av alla tårar"... :( Självklart somnar båda två som små ljus precis innan maken kommer hem, så jag fick ta hela smällen själv, igen... Visst är det bra att som sover, men någon gång skulle jag vilja att han såg hur jävligt det faktiskt kan vara när båda två är ur gängorna samtidigt. Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas jag får sova några timmar, och att Prinsen inte vill äta förän kl 6 som vanligt, och inte kl 5 som i morse. (Räknade efter för första gången på länge, och det visade sig att han faktiskt klarar sig 8 timmar utan mat på natten - inte illa minsann! Synd bara att jag inte lägger mig direkt efter att han ätit, men NÅGON gång måste ju jag få lite egen ensam tid...)

Min, bara min!

Japp, det här är bara min blog - här kommer jag skriva om det som kanske inte rör barnen i första hand, även om de säkert kommer figurera här med, utan om det som rör sig om mig i mitt huvud. Vi får se vad det blir av det hela helt enkelt... Då kör vi! :o)