Nu är det över...

... och det gick fort på slutet, från att varit pratbar i går morse så gick han bort vid halv sju igår kväll. Tur var väl det, eftersom han tydligen hade väldigt ont på dagen och ohygglig klåda. De gav honom en massa morfin, så vid 16-tiden blev han medvetslös och vaknade aldrig igen. Det som var synd var att J inte hann upp eftersom de inte berättade i tid hur illa det var... (Vet inte om det inte ville förstå, eller om de inte ville säga något, eller om läkarna var otydliga) Han fick budet på Arlanda stackarn, och fick alltså vända hem igen...

Det jag funderar lite på nu är det här att vi har en tendens att glorifiera människor bara för att de dött... Vet att jag tänkte så om pappa precis efter att han gått bort, liksom glömde bort alla de dåliga sidorna som han faktiskt hade. Lite samma gör J nu - helt plötsligt var hans pappa en sån himla reko kille, vilket ju inte alls är sant. Man är ju samma människa i döden som i livet. Det liv man har levt ändrar sig ju inte bara för att man inte finns mer, alla ens handlingar kvarstår i minnet hos oss som är kvar. När man själv är borta är det ju allt som är kvar...