Svärfar har fått sin dom...

Eller den fick han väl egentligen redan när proppen satte sig i levern, men nu har kirurgen sagt sitt och det blev som väntat att en operation där mjälten togs bort inte skulle göra någon nytta. (Snarare tvärtom eftersom hans hjärta förmodligen inte skulle klara av en operation öht) Eftersom varken svärfar eller svärmor är särskilt slängda i det medicinska får vi inte veta exakt hur illa det är (dvs hur många % av levern som ännu fungerar och ungefär hur långt han har kvar), men vägen mot slutet är det helt klart. De senate dagarna har han dessutom fått klåda (hepatos), vilket ju tyder på att det är på väg utför. Nu skulle de försöka hitta något smärtstillande som hjälper både mot smärtan och klådan, sen får vi se om han kan få komma hem eller inte.

Det är svårt att veta vad jag känner just nu - självklart känns det sorgligt på ett sätt för barnens skull som snart inte har någon farfar i livet, samtidigt som det ju varit väntat så länge och han dessutom inte är världens trevligaste människa i någon kategori. Sorgligt för svärmors skull, som ju trots allt varit gift med honom i en hel massa år och snart kommer bli ensam. Hur förbereder man sig på det? Dessutom har jag en känsla av att leverpaj inte är det roligaste sättet att dö, och det önskar jag ju honom inte... Kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete för att jag sa ifrån när vi var på sjukhuset och hälsade på, när han försökte skuld belägga 4-åringen, fast samtidigt, jag vill inte att han ska pajja hennes minnen av honom... Funderar på om vi ska kuska dit igen, innan han bli för dålig, men det blir nog bara maken som åker i sånt fall, så får jag vara hemma med barnen. Vi får väl rita teckningar och skicka kort och sånt... Jag avskyr när döden smyger på så här, speciellt den här tiden på året är känslig. Tänker mycket på pappa, både bra och dåliga saker, men mest hur mycket jag saknar honom. Samtidigt undrar jag hur det skulle vara om han levde, typ om mamma och han fortfarande varit gifta tex?

... Livet går vidare...