Resespecifikation

Var: Italien, närmare bestämt en liten skithåla 10 mil söder om Rom, innåt landet (om den åtminstonne hade legat vid havet hade den blivit uppgraderad till håla). Vi konstaterade ganska snabbt att vi ALDRIG kommer att åka just dit igen, det fanns liksom inget värt att se eller göra.

Reslängd: Fyra dagar var det tänkt, men det blev fem eftersom vi missade planet hem (se nedan, under Transport)

Logi: 4-stjärnigt hotell var utlovat, men i svenska mått mätt skulle det nog komma upp i knappt 2. (Trasig AC, mögel i badrummet, flagnande tapeter, otrevligt personal, inget internet som utlovat osv...) Poolen kändes i allafall OK, ända till jag såg hur Coachen (jo, han hette så, chefen över poolen) hällde outpätt klorin rätt i poolen utan att säga till dom som badade att gå upp. (Det här var dessutom mitt på eftermiddagen, när det var som mest folk där.) Sen när ett utav parasollena, som var fast skruvade i betongen under plattorna runt poolen, blåste omkull så började det kännas ganska så vanskligt att sitta t o m i de annars sköna solstolarna...
Efter att planet åkt ifrån mig och Prinsen tog vi in på ett hotell vid flygplatsen (ingen aning om hur många stjärnor), inte så billigt men fräscha rum MED AC och en jätte fin restaurang (mer om den nedan).

Kost: Frukost på hotellet varje dag, vilket nog var en utav de få sakerna som fick godkänt. Fin matsal, relativt mycket att välja på för att vara av den kontinentala sorten plus att man utan problem kunde ta med sig ett lass frukt, kex eller vad man nu ville ha till senare. Lunch däremot serverades inte, varken inne i matsalen, inne i baren, restaurangen vid poolen eller baren vid poolen. Då fick man ga sig ut bland skithålans vältrafikerade gator och hoppas på att man hittade något ställe som serverade något annat än pizza (vilket inte min mage tål att äta VARJE dag). På tredje dagen hittade vi ett typiskt italiensk lunchhak (tror jag i allafall) där man kunde välja på ett antal små rätter / sallader a' la skolbespisning typ, fast lite godare. Ganska dyrt, men ändå ett helt OK alternativ till pizzan, och många plus för trevlig ägare. Sen gjorde det ju inte saken sämre att det låg en super bra Gelateria vägg i vägg, så att man kunde avsluta lunchen på ett kungligt sätt! :) På kvällen öppnade pool-restaurangen på hotellet, och vi provade den första kvällen. Jag beställde grillade fiskspett, men blev liiite förvånad när det var precis det som dök upp; två fiskspett på en tallrik och tre salladsblad. Det var allt - tutti liksom! Inte var det billigt heller, och jag blev inte mätt på långa vägar. Dag två bestämde vi oss för att gå till en riktig italiensk restaurang, ni vet en sån där med rödvita dukar, ljus i vinflaskor och 10 sorters pasta på menyn. Och vi gick och vi gick och vi gick och vi gick och hamnade tillslut på en pizzeria. (Nu räcker det inte med pizza till lunch alltså, nu skulle man äta det till middagen också) Goda pizzor var det i allafall, och vi lärde oss att "Pizza Rosso" är pizza med tomatsås i botten, och "Pizza Verdi" är med bara ost underst. Maken åt en pizza med ost, korv och potatis, medan jag fick en skapelse med mozarella i botten och sen liksom en sallad ovan på (som de la på efter bakningen), udda men OK. Dag tre bestämde vi oss för att gå in mot centrum i stället (hotellet låg lite i utkanten av skithålan), och halv åtta gav vi oss i väg. Två timmar senare hade vi ÄNTLIGEN hittat någonstans att äta, nämligen en... just det PIZZERIA!! Nu började vi båda två bli ganska less detta bakverk, men lite måste man ju äta, annars tror dom ju att vi inte gillar maten och börjar fråga en massa. Det som skulle bli min sista kväll trodde jag att jag skulle äta på planet, men det blev istället resans bästa middag (på hotellet vi tog in på vid flygplatsen); en härligt krämig risotto med skaldjur och musslor. Synd bara att klockan var närmare 23 och den dödströtte Prinsen skrek hela racer-måltiden, så det blev till att njuta snabbt.

Transport: När vi landade i Italien på söndagkvällen skulle maken komma och möta oss på Ciampino. Han hade landat på den andra flygplatsen, och skulle först ta tåget in till Rom och sen en buss ut till oss... Bara det att bussarna hade slutat gå ut TILL Ciampino, och innan han/vi luskat ut det, hade bussen in till stan gått och nästa gick om en timme, vilket hade resulterat i att vi missat sista tåget till skithålan. Maken ringer arbetskamraten med hyrbilen (som är nere för att gå samma kurs som honom) och ber honom att hämta oss. Det är ju bara tio mil, det borde inte ta så lång tid... Bara det att kl 22 på en söndagkväll är det rusningstrafik i Rom, och det dröjer ända till 24 innan han kommer och hämtar upp oss. (Prinsen har somnat i vagnen som tur är, och jag sitter ute och njuter av värmen - det var säkert närmare 30 grader) Kl 01 ungefär är vi framme i Skithålan och slänger oss i det av luftkonditionering svala och sköna rummet, eller det var vad vi önskade i allafall...
När det var dags för hemfärd tog Prinsen och jag tåget från Skithålans station till Roma Termini. Tåg hade vi ju åkt förut i Italien, och det hade gått bra, så jag var inte speciellt orolig för den biten. Det gick bra den här gången med, fast tåget var bra mycket sunkigare och slitnare än det vi åkte med förra gången (en annan linje, kanske därför?). Hur som helst kom vi till Termini utan problem och skuttade snabbt ut till Flygbussen. Kl 18:15 klev vi på bussen, vårt flyg skulle gå 20:45 och biljettkillen garanterade att det inte skulle ta mer än en timme. Klockan 21:05 klev vi av bussen efter att ha suttit fast i trafiken i nästan tre fucking timmar, och planet hade naturligtvis redan gått. Jippi liksom. Började frenetiskt sms:a med lillebror i Sverige som försökte hjälpa mig att hitta ny biljett, samtidigt som jag stod i kön till Ryan Airs disk (eftersom Sterling inte har ngn egen disk). Där i kön träffade jag en svensk familj (mamma, pappa och tre barn) som också missat planet, och tillsammans bestämde vi oss för att ta en taxi till närmsta hotell (eftersom det inte gick fler flyg den dagen till Sverige). Sms:andet fortsatte, men tanken på att betala 2500 spänn för en Ryan-biljett som dessutom bara skulle ta mig till Nyköping var inte speciellt tilltalande. Jag bestämde mig för att stanna åtminstonne två nätter på hotellet (kostade dock 70 Euro per natt, så det var inte gratis precis...), men då, när klockan passerat midnatt, sänkte Al Italia plötsligt sina biljetter! För 1300 kr kunde jag helt plötsligt få komma hem redan dagen efter, det enda problemet var att planet gick 08:30 - från den ANDRA flygplatsen naturligtvis... Bara att försöka sova några ynka timmar, innan jag och Prinsen satte oss i en taxi och susade (för kl 06 är det minsann inte många italienare vakna) över till Leonardo Da Vinci-flygplatsen. Kommer till terminalen för internationella avgångar och blir alldeles iskall när jag inser att det inte finns något plan till Stockholm på tavlan!! Men sen börjar hjärnan fungera och jag minns att jag ju ska byta plan i Milano. Bara att knalla över till inrikesterminalen och snällt checka in där istället. En sak som är bra i Italien är att man får ta med sig vagnen hela vägen till gaten, så Prinsen, som också var ganska trött av gårdagens mankemang, sov sött i den mest hela tiden. Bytet i Milano gick också bra, förutom att det tog en himla tid innan jag fick tillbaka vagnen (vid planet). Sen var det bara att masa sig bort till Stockholms gaten och vänta på att få gå ombord, vilket vi gjorde först av alla. Vilket vi inte alls hade behövt visade det sig, eftersom de var tvugna att lasta av allt bagage, eftersom två incheckade passagerare inte dök upp. Planet blev p g a det ca 40 minuter försenat, men sen, SEN, var vi ÄNTLIGEN på väg hemmåt!

Himmel och Helvete

Så kan man sammanfatta vår "släpp-allt-och-åk"-semester den här veckan. Orkar inte skriva fullständig redogörelse just nu, men hade jag vetat all skit som skulle hända, skulle jag nog aldrig åkt... Men eftersom jag inte visste det, så åkte jag, och alla dagar som inte var resdagar var helt OK och ibland t o m rent himmelska. Sol, värme och en härlig pool att slappa vid - det kan man ju inte klaga på eller hur?!

Att vi sen höll på att inte ens komma iväg p g a strul i datasystemen och att hemresan tog 1.5 dygn mer än beräknat, med ett missat flyg och en extra hotellnatt (eller natt och natt, 4 timmar blev det nog) som bonus, hamnar inte direkt i den himmelska kategorin... *trött*

Men Italien är ju alltid Italien, och jag längtar redan tillbaka, men inte till den lilla skithålan vi spenderat veckan i, nej, nästa gång ska vi till ljuvliga Toscana istället! *längtar*

Kolla min amningsräknare! *asg*

VEM i hela världen minns inte hur länge hon har ammat och VEM ammar i 12 år?!?!? *skrattar lite till*

Lite vetande om Ponder

Är du..

Arrogant: nej
Osäker: ja
Trött: japp
Intressant: det hoppas jag
Smart: ja, fast inte riktigt på det sättet jag skulle vilja
Barnslig: ja
Liten: kort iallafall
Lätt: ja
Rolig: ja
Pratglad: för det mesta
Frågvis: nja
Organiserad:nej
Hälsosam: nja
Blyg: nej
Attraktiv: svårt att säga om sig själv, det ligger väl i betraktarens öga?
Lätt uttråkad: nej
Vegetarian: inte så mycket längre
Besatt: nej
Pålitlig: ja
Filosofisk: nej

Har du..

För många vänner: nja
Förföljelsemani: nej
Tvångstankar: nej
Färgat håret: ja
Brutit några ben: ja
Några piercings: ja
Egen dator: ja
Gjort bort dig rejält: ja
Bra självförtroende: nja, beror inom vilket område
Komplex: ett och annat
Kysst någon: ja, fler än någon
Haft sex: fler än en gång, om inte Prinsen kom till genom ett större mirakel än vi trott ;D
Sagt jag älskar dig till någon idag: Ja, till alla i min familj faktiskt
Varit kär: ja
Blivit kär i någon på nätet: nja
Velat vara otrogen: inte i det här förhållandet...
Stulit någonting: ja
Gjort något olagligt: ja

Tom

Det som blev kvar efter gårdagens skit var ingenting. Hela jag är tom, orkar ingenting. Orkar inte tänka på hur jag ska orka ta tag i jobbet igen, men nästan värre är att jag inte orkar tänka och planera för det som är roligt...

Och fingrarna gör ont igen, så jag slutar nu.

Efter första riktiga dagen på jobbet...

... är jag redo att ge upp, slänga in handduken - skita i allt helt enkelt. Anledningen? Min idiot till handledare gjorde det han är bäst på, nämligen att trycka ner mig i skorna och köra mitt självförtroende i botten. Jag tar det från början, eller iallafall från dagens början, för det här sträcker sig låååångt tillbaka (man får inte glömma att jag började hösten 2000):
I morse tyckte jag att det skulle bli SÅ roligt att få komma till jobbet, roligt att få sätta igång att jobba på riktigt. Jag hade lagt upp en plan för hur jag skulle börja (för några månader sen), tillsammans med min handledare, som tyckte det var OK. Från det att jag kom till jobbet vid 10 (maken hade en läkartid vid 9, därför blev det så sent) fram till klockan 19:30 jobbade jag som en tok för att få klart en artikel. Den här artikeln har varit i princip klar sen maj -04, och sedan dess har jag väntat på min handledares final say, så att vi kan publicera den någon gång. För er som inte vet så är det en VÄLDIGT lång tid, och risken är stor att någon annan publicerar samma, eller liknande resultat, och då är det kört för mig att kunna publicera det. En hel massa års jobb rätt åt helvete mao. Hur som helst, jag var klar med genomgången av artikeln vid halv åtta och gick in med den till min handledare. Det första han säger är att han inte vill ha den, att han inte har tid och att det inte finns någon tid. Jag säger att han inte behöver läsa den idag, men i närtid, och att vi måste få iväg den innan det är för sent. Då säger han att jag ska skicka den som den är, vilket jag absolut inte vill - jag vill ju göra bra saker och få den handledning jag har rätt till. Säger att jag inte vill skicka den som den är, utan att jag behöver handledning. Då öppnar han den på måfå och börjar klanka ner på detaljer, som varken han eller jag har någon koll på i dagsläget (kom igen liksom, jag har ju varit borta sen november 2005). Självklart ska jag sätta mig i det hela igen, men det går inte på en dag! Min tanke var att han kunde läsa den och komma med förslag till ändringar, medan jag gick igenom detaljerna och kollade upp så allt fortfarande stämde. Men nej, jag fick stå med hundhuvudet eftersom jag inte mindes allt, och fick känslan av att jag hade spätt på hans stress något så enormt genom att ens föreslå att han skulle läsa den. :(

Trött och hungrig satte jag mig på cykeln och åkte hem och grät... Nu känns det jävligt trist igen, och jävligt osannolikt att jag någonsin kommer bli klar. Hur fasen ska jag lyckas få ihop en avhandling utan handledning?? Och inte finns det någon annan som kan hjälpa mig heller, eftersom det vi håller på med är så speciellt. *gråter*

Maken är och köper tröstmat till mig (sushi, alltid sushi), och har lovat att krama mig till jag blir glad. Får se om han lyckas.

Vem kom på det här med barnkalas??

Måste helt klart vara ett jävulens påfund, eller vad säger ni som har provat på att ha 15 sockerstinna 5-7-åringar på kalas?! ;)

Fast egentligen var det inte så illa, det var faktiskt ganska trivsamt förutom två saker:
1. Det var på gränsen till för varmt att vara utomhus, trots uppspänd fallskärm, svalkande vind och massor av iskall saft. (Problemet är att ongar inte håller sig stilla i skuggan, trots att det ju är det bästa ;)
2. Två av barnen betedde sig, i mina ögon, ganska illa. Gjorde absolut inte som jag sa, utan gärna tvärt om, käftade emot och var allmänt otrevliga (knuffade andra barn, knyckte deras grejor osv). Det värsta var nästan att ena pojkens pappa bevittnade det hela utan att säga ett pip... Skulle min dotter bete sig så borta skulle jag då inte sitta tyst och låtsas som det regnar.

Hur som helst, nu är det ett helt år till nästa gång - tjoho! - om man inte räknar släkt- och vänkalaset i morgon med 8 barn och ungefär dubbelt så många vuxna. *pustar lite innan jag går och bakar tårta*

Och nu är pengarna tillbaka...

... skönt det, men webshopen har inte hört av sig. Helt klart är att jag kommer ligga på till dom svarar att de rensat bort mitt, och andra kunders, kortnummer, känns ju inte direkt säkert det där.

Mensångest

Det är konstigt, för trots att vi är låååångt ifrån bebisverkstan så kände jag ändå den välbekanta "nej-nu-kommer-mensen"-ångesten från tiden innan Prinsen när den dök upp i helgen. Huvudet vet ju att det absolut inte ska vara några fler barn nu, men det verkar som att hjärtat och kroppen inte riktigt insett att kampen är över... Jag minns när jag fick tillbaka mensen efter Storasyster, då tyckte jag att det var skönt - ett kvitto på att kroppen fungerade liksom (vilket den ju inte gjorde, men det är en annan historia...). Nu är allting annorlunda, efter kampen, och förhoppningsvis kommer hjärtat och kroppen snart ikapp hjärnan, eller så blir det tvärtom... ;)

Dom reserverade pengarna...

... var från en Webshop där jag fönstershoppat lite kläder (dvs lagt dom i varukorgen, men inte checkat ut). Jag har handlat där förut, och på något sätt har alltså mitt kortnummer sparats där - inte så kul... Jag har mejlat hon som sköter webshopen och hoppas att hon både betalar tillbaka mina pengar fort som ögat, och ser till att det här inte upprepas.

Fortsättning följer...

Ponder på Operan, akt 2

Igår var jag på Ropera (som dottern kallar det ;) igen, och även denna gång lyckas jag exponera bitar av min inte allt för vältränade kropp! Iofs var det ett av mina BH-beklädda och väldigt välanvända bröst som tittade fram ur klänningens omlottringning, men det var inte mindre pinsamt för det! :D

Och själva Operan då? Vi såg La Traviata och trots att det var på italienska var det JÄTTE bra - jag satt och rös och grinade på slutet (för er som inte vet så dör den kvinliga huvudpersonen då), det var så vackert och sorgligt. Jätte kul att få se mansgrannen in action också, han är riktigt riktigt duktig.

Vad hände med måttan?

Innan jag blev gravid med Prinsen hade jag en inbyggd spärr; en spärr som gjorde att jag åt (godis) med måtta. Jag kunde t ex köpa ett helt kilo godis, men bara äta 5-6 bitar och sen var det bra. Under graviditeten mådde jag som bekant inte så bra (tidernas understatement ;) och fick dessutom svamp i munnen, vilket gjorde att jag inte kunde äta något med socker i typ för då växte dom äckliga svamparna till sig i rekordfart. När så Prinsen var ute tänkte jag att NU, nu kan jag äta lite godis som jag har längtat så mycket efter... Det är bara det att "lite godis" inte finns i min värld längre utan jag äter antingen till jag mår illa eller till det är slut. Och inte kan jag gömma mig bakom "jag åt inget godis på flera månader" längre, eftersom det snart gått ett år sen Prinsen föddes, och jag har med råge tagit igen den förlusten. Mitt hopp står nu till att Måttan återkom samtidigt som Mensen, som kom i lördags. Än har jag inte märkt någon skilnad, äter lika mycket godis som innan mensens återintåg (underlättar ju inte att vi åkt färja och har typ 3 kilo godis hemma...), men hoppet är ju det sista som överger en säger dom som vet!