Efter första riktiga dagen på jobbet...

... är jag redo att ge upp, slänga in handduken - skita i allt helt enkelt. Anledningen? Min idiot till handledare gjorde det han är bäst på, nämligen att trycka ner mig i skorna och köra mitt självförtroende i botten. Jag tar det från början, eller iallafall från dagens början, för det här sträcker sig låååångt tillbaka (man får inte glömma att jag började hösten 2000):
I morse tyckte jag att det skulle bli SÅ roligt att få komma till jobbet, roligt att få sätta igång att jobba på riktigt. Jag hade lagt upp en plan för hur jag skulle börja (för några månader sen), tillsammans med min handledare, som tyckte det var OK. Från det att jag kom till jobbet vid 10 (maken hade en läkartid vid 9, därför blev det så sent) fram till klockan 19:30 jobbade jag som en tok för att få klart en artikel. Den här artikeln har varit i princip klar sen maj -04, och sedan dess har jag väntat på min handledares final say, så att vi kan publicera den någon gång. För er som inte vet så är det en VÄLDIGT lång tid, och risken är stor att någon annan publicerar samma, eller liknande resultat, och då är det kört för mig att kunna publicera det. En hel massa års jobb rätt åt helvete mao. Hur som helst, jag var klar med genomgången av artikeln vid halv åtta och gick in med den till min handledare. Det första han säger är att han inte vill ha den, att han inte har tid och att det inte finns någon tid. Jag säger att han inte behöver läsa den idag, men i närtid, och att vi måste få iväg den innan det är för sent. Då säger han att jag ska skicka den som den är, vilket jag absolut inte vill - jag vill ju göra bra saker och få den handledning jag har rätt till. Säger att jag inte vill skicka den som den är, utan att jag behöver handledning. Då öppnar han den på måfå och börjar klanka ner på detaljer, som varken han eller jag har någon koll på i dagsläget (kom igen liksom, jag har ju varit borta sen november 2005). Självklart ska jag sätta mig i det hela igen, men det går inte på en dag! Min tanke var att han kunde läsa den och komma med förslag till ändringar, medan jag gick igenom detaljerna och kollade upp så allt fortfarande stämde. Men nej, jag fick stå med hundhuvudet eftersom jag inte mindes allt, och fick känslan av att jag hade spätt på hans stress något så enormt genom att ens föreslå att han skulle läsa den. :(

Trött och hungrig satte jag mig på cykeln och åkte hem och grät... Nu känns det jävligt trist igen, och jävligt osannolikt att jag någonsin kommer bli klar. Hur fasen ska jag lyckas få ihop en avhandling utan handledning?? Och inte finns det någon annan som kan hjälpa mig heller, eftersom det vi håller på med är så speciellt. *gråter*

Maken är och köper tröstmat till mig (sushi, alltid sushi), och har lovat att krama mig till jag blir glad. Får se om han lyckas.