fredag, december 23, 2011

Avslag, men ändå inte

Jag måste bara berätta om mina nya erfarenheter av FK. Jag var ju tvungen att bryta min sjukskrivning i somras, trots att jag inte var frisk, eftersom jag inte fick fatt på neurologen. Enligt den handläggaren jag hade då, skulle inte det spela någon roll för min del. Vilket så klart visade sig vara helt fel.

När jag återigen sökte sjukpenning efter semestern (mitten av augusti) hade jag nämligen efter ett par veckor passerat ett av FK's magiska nummer, närmare bestämt 180 dagar som sjukskriven. Då är det så att FK måste bedöma min arbetsförmåga mot HELA arbetsmarknaden, även om den motivering jag skickade in bara gällde mina arbetsuppgifter - jag fick alltså inte någon chans att uttala mig om min arbetsförmåga generellt. Jag har dessutom aldrig träffat den här handläggaren, bara pratat med henne kort i telefonen. Fick även ett brev hem där det stod att hon skulle kontakta min läkare (neurologen) för att det behövdes kompletteringar till sjukintyget.

Sista dagen för FK att fatta beslut var 21 december, men jag trodde inte att jag skulle höra av dom, utan att jag skulle behöva ringa och ta reda på hur det gått. Jag har varit ganska stressad över det här, eftersom det gäller min inkomst från mitten av augusti fram till nu. (Vi har alltså levt på en lön och lite sparpengar hela hösten.) Hur som så ringde mobilen och det var handläggaren. Hon förklarade att hon avslog min ansökan eftersom hon bedömt att jag skulle kunna jobba på ett annat jobb (igen - utan att ha träffat mig...). Innan jag hinner invända tillägger hon "men du kommer ändå få ersättning utbetalad under den här tiden, eftersom handläggningen dragit ut på tiden"!

Jag fick alltså avslag, men ändå pengar. Byråkrati at its best!

Oj, vilken bloggtorka det råder här då!

Det beror dels på att min handled (och några fingrar) inte är så bra, och sitta vid datorn gör det inte bättre. Det andra skälen är någon sorts bloggkramp - jag tycker inte jag har något intressant att skriva om just nu. Inte för att det hindrat mig förut, haha, men nu spelar det tydligen roll...

I morgon är det i alla fall jul, och jag väntar med spänning för att se vem av oss som blir sjuk i år. Ända sen Prinsens första jul är det alltid någon som ramlar dit - något av en tradition, skulle man kunna säga. Annars blir det lugnt, firar hos mamma med mina syskon som vanligt. Den 27:e får vi finbesök hela vägen från Amerikat, så vi sparar lite på krutet tills dess.

lördag, oktober 29, 2011

Ovant

Att titta på film på SVT. Inga kisspauser ju! Satt och hoppade i slutet av filmen, med sprängfylld blåsa.

Note to self: Ingen öl till SVT-filmkvällar

tisdag, oktober 25, 2011

Tack!

För alla kommentarer under Revansch-inlägget! Det känns lite som att livet börjat om efter fyra år i limbo... Nu återstår bara att hitta ett nytt jobb! (Jag har fortfarande kvar mitt gamla, men ser inte någon framtid där längre. Jag vet att jag blir sämre av att vara där och ser ingen anledning till att utsätta mig och mina nära och kära för det. Om det ändå inte var så jävla viktigt med SGI...)

Jo, och så har jag haft problem med finger- och handleder. Därför har jag inte kunnat sitta vid datorn. Eller virka! Nu är det i alla fall mycket bättre, så... tillbaka till virkandet!

Köpa virknålar

Jag skulle vilja veta hur det kan vara billigare att skicka virknålar från Storbritannien än från Sverige?? Alla postorderfirmor jag hittat i Sverige tar minst 35 kr i frakt (för en virknål som kostar 39 kr...) och på Ebay UK kostar det £1.75 vilket med dagens växlingskurs blir 19,60 kr. Då kostar dessutom själva virknålen bara 12 kr!

torsdag, oktober 13, 2011

En sorts revansch

I helgen orkade jag både åka till stugan, var i skogen med barn (okej, bara dom två äldsta, men ändå), plocka en kasse svamp, handla en snabbis och laga en riktig lördagsmiddag (3-rätters ska det tydligen vara då, enligt Dottern). Dessutom njöt jag av att laga mat, något jag inte ens minns när jag gjorde senast.

I vanliga fall brukar jag vara slut efter en, eller högst två av dom aktiviteterna. Så ja, botoxen har effekt!

Jag har också kunnat träna styrketräning på sjukgymnastiken en gång i veckan och gått promenad i stort sett alla andra vardagar. Det känns som att livet är på väg tillbaka.

Smärtkliniken i morgon

Och det ska bli lite spännande att se vad dom tycker och har att erbjuda. Enligt min sjukgymnast jobbar dom väldigt KBT-inriktat när det gäller att lära sig leva med smärtan, vilket både hon och jag tror passar mig väldigt bra.

Hur som helst kan det inte bli sämre än när jag var hos neurologen sist...

fredag, oktober 07, 2011

Fram och tillbaka vecka

Mensvärk (i slutet av mensen, vad är det för nytt påfund??), magont och migrän i början av veckan. Sen två riktigt bra dagar igår och idag. Passade på att röja lite här igår och idag har jag varit på sjukgymnastiken och gymat mig. (Ikväll har jag suttit här i soffan och beundrat mina svällande muskler, ruskigt imponerande hur fort det ger resultat... i alla fall i fantasin!) Hoppas det håller i sig över helgen, för jag skulle vilja åka ut till stugan och plocka lite trattkantareller.

Vi fick förresten taxeringsvärdet för den idag och det har gått upp över 500% på tio år. Det måste vara det rosa dasset som gjort det, eller hur -sl-?

onsdag, september 28, 2011

En bra dag

Lunch med bästaste Nat, sjukgymnastik (gymträning) och hyfsat lugna och snälla barn. Vad mer kan man begära? Kanske Pirates of the Caribbean On Stranger Tides? Vilken tur att jag hyrt just den då! Captain Sparrow, come to me!

tisdag, september 27, 2011

Mer mössor

Det här mönstret har snabbt blivit en favorit. Lätt, snabbt och mössorna blir väldigt sköna.
Published with Blogger-droid v1.6.4

måndag, september 26, 2011

Har jag ett val?

Nu när jag faktiskt mår lite bättre (och vågar säga det, utan att tro att det kommer bli sämre om jag gör det...) skulle jag vilja spendera lite tid med mina barn. Hämta dom lite tidigare till exempel, så vi fick ett par timmar tillsammans på eftermiddagen. Men det håller visst inte FK med om. Deras prioritet är att jag ska börja jobba igen. Punkt. Att jag försakat mina barn i fyra år spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Arbete till varje pris? Jag vet inte om jag tycker det är rätt sätt att tänka, rätt sätt att låta det styra i samhället. Mina barn är små nu, dom behöver och vill ha mig nu. Inte sen, när jag är helt rehabiliterad, om jag nu någonsin blir det.

Ingenting dag

Vill inget, orkar inget, gör inget.

Bara jag och soffan.

söndag, september 18, 2011

On my own, here we go

Så har Maken begett sig till det stora landet i väst för en veckas konferens. Själv ska jag försöka hålla ställningarna här hemma... Just nu går det ganska bra, Prinsen och Lille H har lekt i över två timmar utan några större bråk eller slagsmål. Men nu börjar det visst spåra ur. Dags att ingripa!

lördag, september 17, 2011

Mardrömmar av botox?

Ända sen jag fick botoxbehandlingen har jag drömt mardrömmar varje natt. Plus att jag sover jätte dåligt, vaknar tusen gånger och kan inte somna om. Jag vet ju att det inte ska vara möjligt (eftersom botoxen bara verkar lokalt), men jag kan inte komma på någon annan förklaring till det. Har googlat men inte hittat någon annan som upplevet det här. Skumt!

fredag, september 16, 2011

Note to self

Ta inte Zomig på fastande mage. Det får dig att må apa.
Published with Blogger-droid v1.6.7

torsdag, september 15, 2011

Unga mödrar

Blir så ledsen av att se dom höggravida ungdomarna sitta och röka. Speciellt hon som redan förlorat ett barn i magen... Hur vågar man ta den risken?

tisdag, september 13, 2011

Precis som jag befarade

Ena flickan har fyllt 18. Jag har legat på hennes föräldrar så mycket jag vågat om att dom skulle se till att få utredningen gjord innan hon blev myndig, men av flera anledningar blev det inte så. Nu har hon fått en kallelse till vuxenpsyk för att få göra untredningen, men hon vägrar. Och eftersom hon är myndig har föräldrarna bara lagt ner och funnit sig idag. Flickan har bestämt sig, hon ska fortsätta att lida i det tysta (för ingen tror i alla fall på henne) så länge hon orkar. Sen ska hon ta livet av sig.

Hon har också slutat med medicinen, men det vet inte hennes föräldrar om. Hon är alltså tillbaka där hon var när jag lärde känna henne, med svåra självmordstankar. Jag misstänker att hon samlat på sig sina anti-dep piller för att använda dom.

Och jag vet fan inte vad jag ska göra, vem jag ska ringa eller ta kontakt med för att vända det här. Jag är rädd.

måndag, september 12, 2011

Botoxad

Det gick fort, var inte skönt och rynkorna försvann inte. Men annars verkar det lovande så här långt. Är lite sönderstucken i pannan och nacken känns lite mysko (som att den halvsover typ). Rynkar jag pannan gör det lite ont där sticken är.

Inom en vecka ska jag märka resultat och som bäst är effekten efter 5-7 veckor. Så nu är det bara att hålla tummarna för att jag tillhör dom 50 % som blir helt av med migränen!

Uppdatering kl 21:
Nu känns det som att jag har träningsvärk i pannan och nacken, plus att det är ömt om jag kommer åt stickställena. (Och det här är naturligtvis mest för mitt eget minne och inte så intressant för er ;)

söndag, september 11, 2011

Botox i morgon

Och det största problemet just nu är hur jag ska komma ihåg att ta med mig själva botoxet som just nu ligger och gottar sig i min kyl. Mina amerikanska vänner tyckte för övrigt att det var väldigt mysko att man här får gå och hämta ut sitt eget botox. Och om man tänker efter kanske det är det?

Var har hon varit dom senaste åren??

I fredags bjöd min mamma in sig på middag. Jag hade haft ett stort migränanfall dagen innan, vilket gör mig skör och mer eller mindre migränbakis (som en vanlig baksmälla, fast utan det roliga innan). Jag tog mig i alla fall samman och lagade middag, men när den var klar orkade jag inte sitta med vid bordet (något som händer ungefär varannan-var tredje dag här just nu).

Mamma tog med sig lille H hem (fler orkar hon inte med) och igår skulle han hämtas upp. Jag mådde fortfarande för dåligt för att orka dra iväg någonstans och alltså fick Maken åka själv med barnen. När mamma såg att jag inte var med frågade hon Maken:
- Är det ofta så här?

Maken hade blivit alldeles ställd och inte vetat vad han skulle säga. "Det var som att hon varit bortrest dom senaste fyra åren, eller som precis efter att lille H föddes, när hon inte ville ta in hur dåligt det var."

Jag vet inte, kanske är det mitt fel, för jag bekagar mig inte särskilt ofta. Jag säger alltid hur det är när hon frågar, men kanske inte så mycket mer. Men ändå, jag tycker liksom att hon borde vet liiiite mer efter all den här tiden.

torsdag, september 08, 2011

Avsluta starkt

Får väl ändå säga att det är ett ganska bra avslut på dagen när man får mejl från sin stora idols bror, bara för att han är orolig för hur man mår. What even?!

onsdag, september 07, 2011

Virkat

Mössa med apa

Virkat

Grytlapp med heartgrenade
Published with Blogger-droid v1.6.4

Blir mer irriterad ju mer jag tänker på det (neurologbesöket)

Dels det att han överhuvudtaget inte bad om ursäkt för att jag hade fått vänta så länge på att få en tid, men att sen vifta bort min fråga om vilken handlingsplan vi ska ha nästa gång jag får skov med ett "det är ingen idé att tänka på det nu, eftersom det bara blir värre av det". För det första så har han ingen jävla aning om vad som gör "det" värre för mig, eftersom han inte känner mig. För det andra så är det klart och tydligt att det var skovet/kortisonet som gjorde migränen värre och att inte ha någon handlingsplan är det som oroar mig om något!

Han gick sen vidare med att prata om att det inte är migränen som är problemet längre, utan att det övergått i ett tillstånd av kronisk smärta, där migränen bara spelar en liten del. Visst, det kan jag köpa, jag vet att jag lätt får pålagrad spänningsvärk t ex. Men hade han/neurologen gjort sitt jävla jobb och tagit emot mig när det började bli sämre hade jag inte hamnat här!!

Avslutningsvis sa han att han inte tycker att jag ska gå till min sjukgymnast längre, eftersom långvariga kontakter kan var dåligt. Va?!?! På vilket sätt är det dåligt med kontinuitet inom vården? Varför skulle jag inte fortsätta hos henne när vi funkar bra ihop??

Gaaaaah!!

måndag, september 05, 2011

Öronen

Har ju glömt att skriva att vi just nu har två barn på antibiotika kur här hemma: Prinsen hade naturligtvis öroninflammation och igenklibbade rör, lille H hade svinkoppsinfektion i ett sår bakom örat. Hurra. Speciellt som lille H skriker som en gris VARJE gång han ska ta sin medicin. Tur att det "bara" är tre doser om dagen i tio (10) sagar...

Neurologbesök

Idag var det dags för besöket jag väntat på sen i januari och det första jag har att säga är att jag omedelbart kom ihåg varför jag bytt från den här läkaren en gång förut. Mer överlägsen och stöddig man får man leta efter (vilket INTE funkar med mig, är det något jag avskyr är det att bli talad till som om jag vore mindre vetande). Han bad t ex inte om ursäkt för att jag fått vänta så länge, sa överhuvudtaget inget om det förän vi var nästa klara, och då bara i förbi farten typ "ja, du fick ju vänta ganska länge den här gången"...

Jag blev i alla fall remitterad till smärtkliniken, eftersom han inte tycker han kan hjälpa mig. Och sanning å säga blev jag lättad när han sa att han "inte kunde vara min läkare längre". Jag menar, det kan ju knappast bli sämre och på smärtkliniken arbetar dom i team med läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, psykolog osv för att ta ett helthets grepp. Jag hoppas att det kommer bli bra.

Berättade förresten inte att jag ska testa botox eftersom jag vet att man här i Uppsala inte tror på den behandlingen och jag faktiskt inte hade någon lust att sitta och försvara det inför honom. Nu återstår att se hur lång tid det tar innan remissen kommer iväg till smärtkliniken och hur lång väntetiden är där.

lördag, september 03, 2011

Botoxuppdatering

Jodå, det blir botox, men tyvärr inte förän den 12/9. Neurologen var bra, men det visste jag redan eftersom han jobbat med min mamma och gav mig flera saker jag kan ta upp med den andra neurologen på måndag, bl a angående min medicinering.

Botox fungerar mycket bra i ungefär 50 % av fallen, men i princip alla som provar märker någon effekt av det. Man sprutar det på ungefär 15 olika ställen i pannan, på hjässan och i nacken. Exakt hur det fungera och varför vet man inte, men förmodligen är det effekten på muskler och nerver som på något sätt förbättrar det hela. Effekten är som bäst ca 5-7 veckor efter man sprutat in det, för att sedan klinga av på ungefär lika lång tid. Mellan första och andra gången brukar han köra 12 veckor, och sen kan man anpassa det efter hur lång tid det tar för just mig innan effekten är borta.

Hur man kom på att botox är bra mot migrän? Jo, (enligt neurologen), så var det tanterna på Östermalm som botoxade sig inte bara blev av med rynkorna, utan också migränen!

tisdag, augusti 30, 2011

Trasigt trött

Fastän jag sovit. Det gillar jag inte.

I morgon är det i alla fall dags för att träffa den privata neurologen som kan ge botox. Får se om det blir sprutat i morgon eller inte.

Och på torsdag ska Prinsen till öronläkaren och Lille H till husläkaren. Plus att dagis är stängt. Men det ska nog gå bra det med.

måndag, augusti 29, 2011

Ibland tänker han i allafall på mig

Efter att ha klagat en del på maken på sistone är det kanske dags att skriva lite om dom bra sakerna han faktiskt gör också. Som att till exempel avstyra att svärmor kommer hit den veckan när han är i USA. Han insåg väl att jag inte skulle släppa iväg honom i sånt fall, för även om hon skulle komma hit för att hjälpa mig, så skulle det bli precis tvärtom. (Hon är tyvärr för skröplig för att kunna hänga med i Prinsen och Lille H's tempo överhuvudtaget.)

Och så är han förstås alldeles fantastisk som i fyra år har dragit det största lasset här hemma utan att klaga speciellt ofta.

fredag, augusti 26, 2011

Rumsarrest

Det är vad det blir ikväll. Tänker inte tvinga mig själv att vara trevlig när jag inte orkar. Tur att jag har datorn med mig!

Längtan till landet

Underbart väder här - kanske sista helgen för den här sommaren. Jag vill till sommarstugan och sova över, men vi ska ju ha främmande, så det går inte.

Fy vad jag är anti och negativ just nu, haha!

Och när jag postat förra inlägget...

... poppade dom här annonserna upp:WTF??!!

Taskig planering

Maken är borta med jobbet. Åkte tidigt igår och kommer hem sent ikväll (vilket för min del innebär två lämningar och hämtningar på dagis, plus att ensam rodda med middag och läggning). Med sig hem har han dessutom en kompis som ska stanna hela helgen. Och för mig är det bara för mycket. När han har varit borta behöver jag allra helst få vara ensam hemma för att återhämta mig, men går inte det, åtminstone inga främmande i huset.

Jag vet att han får avstå från mycket på grund av hur jag mår och att han har väldigt svårt att säga nej till just den här kompisen. Samtidigt känns det inte som han överhuvudtaget förstår hur jag mår efter att han varit borta (trots att jag berättat det flera gånger), utan säger bara "Äsch, men han märks knappt när han är här". Och det kanske han inte gör, men allting blir annorlunda, och därmed jobbigt när man redan mår skit, med en utomstående i huset.

Lika bra att jag går och vilar nu, eftersom det inte blir så mycket av den varan förän på söndag kväll.

torsdag, augusti 25, 2011

Aaaarrrrrrggghhhh!!

På allvar, den där jävla administratören är nog den mest korkade och elakaste person jag någonsin träffat. Det har gått så långt att jag nästan är lite rädd för vad jag kommer göra när/om vi möts på jobbet någon gång... Oh, så skönt det vore att ge honom en rak höger, eller varför inte ett knä i skrevet?!

Ord som sårar

Jag och Dottern hade en diskussion härom dagen. Hon ville ha med sig en kompis hem efter skolan och jag förklarade för henne att som jag mår just nu går det helt enkelt inte. Hon blev arg (eller egentligen mest besviken, vilket jag så klart förstår) och tyckte jag var dum som bara hade migrän hela tiden. Jag svarade att jag inte kan rå för det, att det inte är mitt fel att jag mår så här. Dottern svarade:
- Men det är Lille H's fel.

Hur hon har lurat ut det vet jag inte, eftersom vi alltid är noga med att inte dra in honom när vi pratar om migränen och hur den började. Ont gjorde det i alla fall, att hon beskyllde min finaste Lille H för det här. Talade naturligtvis om för henne att det inte var hans fel, eller någon annans, utan något som bara hände och att ingen, inte ens läkarna vet varför det blev så här. Hoppas hon tog det till sig.

Migränuppdatering

Okej, så jag fick ju ingen kontakt med Neuro i juni när jag behövde förlängd sjukskrivning och efter några turer fram och tillbaka bestämde min arbetsplats (förmodligen den nitiska men helt värdelöse administratören) att om jag inte tog semester för de där veckorna i juni skulle jag få ogiltig frånvara från jobbet... Alltså blåste jag 15 semesterdagar på att vara sjuk - verkligen jätte kul. I juli och halva augusti kunde jag vara föräldraledig eftersom Maken hade semester då (och alltså kunde ta hand om ongarna, eftersom jag inte fixar det själv någon längre tid...). Sen kom den 15:de och det var meningen att jag skulle börja jobba. Men eftersom jag inte fått någon hjälp alls med migränen fanns inte det på kartan. Blev tvungen att ringa våran husläkare och be honom hjälpa mig med sjukskrivning fram till att jag ska få träffa neurologen.

Frågan är nu vad FK säger om det här och hur dåligt det är att jag bröt sjukperioden..?

Jo, och så ska jag prova botox nästa vecka. Förhoppningsvis ger det någon effekt i alla fall.

En sak till: Jag har bestämt mig för att gå till psykologen som är knuten till sjukgymnastiken. Känner att jag behöver hjälp att sortera upp tankarna kring migränen och att bearbeta det faktum att jag är så mycket sämre igen.

Någon sorts ofrivillig paus

Har varit lite mycket migrän och trasig dator för att blogga. Nu är i alla fall datorn utbytt (surfplattan i all ära, men ska man skriva lite längre texter är ett vanligt tangentbord att föredra!) så chansen finns att det kan bli lite mera skrivet nu.

söndag, juli 31, 2011

Dom måste skämta

Fick ett brev från sjukhuset i veckan, skickat med A-post, vilket brukar betyda att det är något som ska hända snart. Öppnar och ser att det är en tid till min "nya" neurolg. I september.

Nu ger jag upp, går privat till mammas kontakt och testar botox. Det är det eller gå under typ.
Published with Blogger-droid v1.6.7

lördag, juli 30, 2011

Inte normal

Den här veckan som vi spenderat med mina syskon har det liksom gått upp för mig att mitt liv inte är som alla andras. Det är inte normalt att inte orka med sina barn mer än en halvtimme åt gången, att behöva gå undan och vila minst en gång om dagen, att behöva sova ostört i minst åtta timmar per natt, att inte kunna utöva den enklaste fysiska aktivitet utan att få ont.

Inte normalt. Och jag gillar det inte.

Visst, jag har haft en kronisk sjukdom i över tio år, men jag har aldrig sett mig som sjuk, aldrig behövt göra avkall från livet (mer än kortare perioder under skoven), utan kunnat göra i princip allt jag velat göra. Nu är det inte så längre. Det är snarare tvärtom, att jag i princip inte kan göra något jag vill göra (i alla fall just nu) och det gör mig både ledsen och arg. Att jag sen inte får någon jävla hjälp alls från neurologen gör mig ursinnig, och hade jag bara orkat hade dom fått veta att dom lever.

fredag, juli 15, 2011

Vad jag INTE behöver just nu

Helt plötsligt vänder sig alla emot mig. Professor, administratör, till och med nya prefekten, som inte ens känner mig (men han baserar väl sina känslor på vad dom andra två sagt). Dessutom vill min magtarmläkare inte förlänga sjukskrivningen, eftersom det är migränen som är jobbigast nu - fullt förståeligt - utan vill att neuro ska ta över. Då vore det ju käckt om jag kunde få fatt på en neurolog, eller kanske till och med träffa en... Fuck fuck fuck, vad jag inte orkar med sånt här krångel. Och allt för att jag ville bespara dom extra jobb.

Och det dummaste av allt är att jag känner ångestelefanten komma krypande... Det. Är. Inte. Värt. Det.

Okej. Djupa andetag. Fokusera. Gör upp någon slags plan. Både för att lösa det här och för framtiden.

torsdag, juli 14, 2011

Jävla antagning!

Så där många roliga kurser ville jag ju inte komma in på. Nu måste jag ju välja, igen. Gaaaahhh!!

tisdag, juli 12, 2011

Ibland undrar jag lite hur han tänker

... när han ställer sig och duschar, med dörren öppen och använder en duschtvål av det överparfymerade slaget och sen blir sur för att jag blir lite upprörd. Det är ju inte han som får migrän menar jag...

Nu även på twitter

Har funderat ett tag på om jag skulle ta och börja twittra på svenska också (har gjort det på engelska i ca en och en halv stund) och jo, så får det nog bli. Just nu funkar widgeten och mina tweets syns här till höger, men vem vet hur länge det håller?? Så iväg med er och följ mig, ni som twittrar alltså. Jag lovar att jag ska följa er tillbaka - min Timeline ser lite tråkig ut just nu.

Jo, och så har jag bestämt mig för att det inte ska vara något migrängnäll på Twitter. Får se hur länge det håller...

Halvdöv

Inte jag, men Prinsen. Hörselprovet igår gick så dåligt att han blev skickad direkt till läkaren. Det visade sig att han hade vax i röret, vilket gjort att vätska samlats bakom trumhinnan igen (han har varit förkyld den senaste veckan). Nu blir det behandling med örondroppar (med antibiotika - fråga mig inte varför, då han inte hade några tecken på infektion...) och återbesök på tisdag då de ska försöka suga ut vaxet. Risken finns att röret följer med och då blir det ny operation om sex veckor. Vore ju skönt att slippa det...

Och så en dagis uppdatering

Har varit på utvecklingssamtal på dagis... förlåt FÖRSKOLAN, för båda killarna och jag säger bara HJÄLP och VARFÖR SÖKTE VI INTE OM BYTE?? Det är på väg utför och den nya föreståndaren är helt slut i huvudet. Kan inte skriva allt här, men det är något seriöst fel på människan. Inte minst det här att barnen absolut inte får säga DAGIS. Det har gått så långt att killarna rättar varandra här hemma. Samma sak vid matbordet. Gör dom något som inte är tillåtet vid bordet på dagis (de sitter båda vid föreståndarens bord), som att peta på maten med hjälp av fingret (Lille H), så säger Prinsen till med en gång.

När jag sen får höra att Lille H har reagerat ganska starkt på förändringarna på förskolan får jag ont i hjärtat. Vad hände med vårat underbara dagis med fantastisk personal? Nu känns det mer som en institution, där barnen ska uppföra sig och personalen inte trivs.

Ingenting dag

Känner mig så där alldeles värdelös idag, liksom mer som en börda än något annat. Känns som att jag borde göra mer, orka mer, vara med mer än vad jag gör, som att det här livet som sjuk har pågått länge nog. (Och frågar man FK så har det garanterat det - jag skulle varit frisk och arbetsför för flera månader sen...) Dags att agera - frågan är bara hur och med vad?

måndag, juli 11, 2011

Någotslags barndilemma

Alltså, hur gör man när man verkligen gillar föräldrarna, men inte står ut med barnet? Vi har två barn i vår bekantskapskrets som jag inte klarar av. Båda är ganska små (3 och 4 år) så det är ju mycket möjligt att det ändrar sig, men som det är just nu klarar jag inte av dom. Båda två är riktigt uppkäftiga, säger alltid emot och lyssnar inte på vad jag och Maken säger. Det är mycket slåss med saker och du-får-inte-vara-med när någon av dom är här, plus att dom då gör tvärtemot vad vi ber dom om.

Och inte blir det mindre jobbigt av att föräldrarna är så trevliga och alltid ber om ursäkt för sina barn. Jag kan själv tänka mig hur jobbigt det måste vara för dom, att se vilka problem deras barn har att umgås i grupp. Och jag vill naturligtvis inte att dom här barnen ska bli utanför, men samtidigt känner jag att jag inte orkar med. Samtidigt får jag dåligt samvete för det, just för att jag ser hur dåligt föräldrarna mår av det här.

söndag, juli 10, 2011

Ett litet tips till mig själv

Om du ska göra björnbärssmoothie, sila för all del bort kärnorna.
Published with Blogger-droid v1.6.4

fredag, juli 08, 2011

Smak av sommar

Det finns inget som är så mycket sommar för mig som bigaråer.

Varje sommar när vi åkte och hälsade på farmor var det första vi gjorde att klättra upp i hennes stora bigaråträd och äta så mycket vi orkade. Även efter att farmor dött och vi hade kvar hennes hus var det vår tradition, men också ett sätt att minnas henne.

När mina föräldrar köpte nytt hus kunde dom inte ha kvar farmors hus längre. Dom sålde det till grannen, som känt farmor väl. Det kändes bra. Ända till vi åkte förbi nästa sommar och såg att han huggit ner bigaråträdet. För det förlåter jag honom aldrig, hur småsint det än må tyckas.
Published with Blogger-droid v1.6.4

Sommar sent

Sommarhetta och jag virkar en mössa. Lika bra att börja i tid liksom. Dessutom har årets andra kull myggor kläckts och jag har fått ett bett i skinkvinkeln (dvs där skinka möter lår). Mycket irriterande.

Hade egentligen en hel massa bra saker att blogga om, men jag verkar ha blivit för trött för att få ihop något vettigt. Får hoppas att jag kommer ihåg dom i morgon.

Jo, och så har jag köpt en ny leksak: ZTE Light. Dvs en android surfplatta. Och så här långt är jag grymt nöjd, speciellt med tanke på att den bara kostade 1400 kronor.
Published with Blogger-droid v1.7.2

måndag, juli 04, 2011

Maten är klar!

Kycklingsouvlaki (marinad: olivolja, vitlök, citronskal+lite saft, oregano, salt, peppar; citronsaft efter grill), ris, sallad och sås (gräddfil, citronskal+lite saft, spiskummin, salt och peppar).
Published with Blogger-droid v1.6.4

torsdag, juni 30, 2011

Jag längtar mig bort

Vet inte riktigt var, bara bort från kaoset här hemma. Allra bäst vore förstås om man skulle komma hem till ett städat hus. Men så funkar det nog inte.

onsdag, juni 29, 2011

Egenmisstro

Det är lustigt. Dom få dagar jag inte har migrän, tror jag nästan att jag hittat på, att det inte kan vara så farligt egentligen. Det är nog inte migrän jag har ändå.

Något sorts missriktat önsketänkande kanske?

tisdag, juni 28, 2011

Se och synas

Ibland tänker jag att det vore bättre att ha en sjukdom som syntes utåt. Kanske skulle folk ha större förståelse då? Jag menar, om jag t ex inte hade några armar, visst skulle det vara lättare att förstå att jag inte kan ta hand om mina barn då? Och jag har svårt att se att någon skulle ifråga sätta varför, om jag saknade övre extremiteter.

Å andra sidan är jag glad att det är migrän jag har, som ändå så pass många haft någon gång i sitt liv. Det gör att många ändå kan förstå lite grann hur det är att vara jag. Ändå verkar dom flest glömma bort det efter ett tag, och liksom inte har förståelse för att jag inte orkar med just någonting mer än de absoluta måstena när jag mår som sämst.

Vem äger osten?

Och andra frågor. Det är sånt man får vara beredd att svara på med en 5-åring i huset.

Idag har ovan nämnda 5-åring varit hes i halsen, men tro inte det har stoppat strömmen av frågor. Nej, han har istället ritat frågor. För att göra det hela lite enklare. Eller inte.

För övrigt är det fantastiskt vad mycket bättre han hör med rör i öronen, och vad mycket lugnare det blivit här hemma när vi slipper höja rösten hela tiden.

Antingen eller

Så är mitt liv nu för tiden. Alltid det där valet, aldrig kunna göra både och. För när jag gjort det första har jag alltid migrän och ingen ork till det andra.

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på dagis, så nu får jag vara hemma istället för att vara med på simskoleavslutning. Vilket kanske inte är det roligaste i världen, men det vore trevligt att någon gång kunna.
Published with Blogger-droid v1.6.7

söndag, juni 19, 2011

Ho ho?

Här var det tomt... nåja, jag har ju ändå ingenting att säga... mer än att det är jobbigt att sluta med kortison. hej då

söndag, juni 12, 2011

Ett litet problem

Om jag inte ens klarar av att se att 40/8 inte är likamed 6, då är nog inte chansen så stor att jag klarar av att forska i beräkningsbiologi. Undrar hur jag ska kunna övertyga FK om det..?
Published with Blogger-droid v1.6.7

fredag, juni 10, 2011

Skojar dom?!

Jag tycker nästan det är lite fräckt att be patienterna vara där en halvtimme innan utsatt tid när dom alltid är försenade...
Published with Blogger-droid v1.6.4

onsdag, juni 08, 2011

Rörande

Igår fick Prinsen äntligen rör i öronen. Och vilken skillnad det blev på en gång! Ungen hör ju vad man säger, utan att man behöver höja rösten och han själv pratar inte heller så högt längre. Eller som han själv uttryckte det när han vaknade ur narkosen:
- Mamma, min röst låter alldeles klar nu!

Sen tycker jag det är lite anmärkningsvärt att personalen på en vårdavdelning inte har koll på det här med allergier. Och då menar jag inte koll som i veta exakt vad som innehåller mjölkprotein, utan koll som i att läsa journalen... Det känns ju lite onödigt att fråga om allergier om man ändå inte läser det/kommer ihåg det menar jag. (Och ja, jag vet att det är underbemannat i princip överallt och att stressnivån är hög, men vissa saker får bara inte bli fel.)

fredag, maj 27, 2011

Om barnen själv får välja

Bästa fredagsmiddagen enligt barnen. Och jag orkar inte invända, det är skönt att det finns något som alla äter utan att klaga.
Published with Blogger-droid v1.6.4

måndag, maj 23, 2011

Lyxmåndagsmiddag

Jo, för när färskpotatisen kostar 30 kronor kilot, då får nog potatissallad räknas som lyx. Gott var det i alla fall, tyckte jag och Maken. Dom där barna hade alla nånting dom inte tyckte om, men så är det alltid nu för tiden.
Published with Blogger-droid v1.6.4

Mera pyssel

Någon sorts pulsvärmare eller så
Published with Blogger-droid v1.6.4

lördag, maj 21, 2011

Att minnas vad man vet

Så praktiskt det är när man googlar något och hittar svaret i sin egen blogg...

fredag, maj 20, 2011

Skumt

Det är vad jag mår. Liksom yrslig och öm i hela kroppen (utan att jag gjort något för att det ska bli så). Plus en migrän som ligger och lurar i bakgrunden så klart. Undrar vad det ska bli av det här?

torsdag, maj 19, 2011

Jag behöver en partner

Virka är kul. Sy ihop skiten och brodera ansikte är tråkigt. (Förmodligen för att jag är så dålig på det.)

Sökes: Flitig sömmerska tillika broderare. Vad säger ni, någon som känner sig manad?

onsdag, maj 18, 2011

Jag kan inte hjälpa det

... men jag tycker det är lite roligt att Billie Joe's bror skickar mejl till mig. Och ja, det är helt klart Lassie-varning på den.

fredag, maj 13, 2011

Säg den lycka som varar

Måste sluta virka. Fingrar och handleder protesterar vilt. Misstänker att inflammationen satt sig där ett tag. Nåja, hellre det än en kass mage, faktiskt. Återstår att se vad jag ska hitta på för att hålla kortison-rastlösheten borta nu. Jag menar, utbudet är ju inte direkt jätte stort när man bor i migränträsket.

tisdag, maj 10, 2011

Nyheter från läkaren

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, än mindre tycka om det som min läkare sa igår. Behöver lite tid att sortera och tänka igenom tror jag. Dom goda nyheterna var i alla fall att min Crohn's ser mycket bättre ut nu än vad den gjorde för ett år sen. Det inflammerade området i tunntarmen har krymp och i tjocktarmen syns ingenting längre. Problemet att lösa är nu varför jag mått så dåligt fast än allt ser bättre ut. Och deras (= läkarna som diskuterat mitt fall på skyltronden i fredags) förslag är att det rör sig om mag-migrän. Häpp!

måndag, maj 09, 2011

Ännu en dag i väntans tecken

... men den här gången är jag mer säker på att samtalet kommer komma eftersom det är min magtarmläkare som ska ringa. Fast vänta är ju tråkigt i alla fall.

Väntar förresten fortfarande på att FK ska ringa upp... Har inte hört ett pip, trots att jag mejlat en uppdatering och frågat när vi ska höras. Vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken?

söndag, maj 08, 2011

Längtar till måndag

Efter lite tystnad, lite lugn och ro. När vanliga människor har söndagsångest, känner jag lättnad. Det är ett bakvänt liv jag lever.

lördag, maj 07, 2011

Det blev en...

... Hjärtekatt! Läs mer om det här >>>. Den här kissen ska snart påbörja sin resa mot Gbg och Drottning Silvias barn och ungdomssjukhus, där den förhoppningsvis göra vistelsen lite roligare för ett barn på hjärtavdelningen.

Någon som gissade rätt?! ;-)
Published with Blogger-droid v1.6.4

fredag, maj 06, 2011

Håller mig pysselsatt

Fast nu har jag virkat till mig en klämig migrän, så det är dags att ge upp för idag.
Någon som ser vad det ska bli förresten? ;-)
Published with Blogger-droid v1.6.4

onsdag, maj 04, 2011

Insikter

Nr 1:

Det tar oerhört mycket energi att hjälpa flickorna och dessutom gör oron att min migrän blir värre.

Nr 2:

Det ska fan att vara psykiskt sjuk. Är man dessutom minderårig med föräldrar som inte kan/vill/orkar vara drivande, ja då är det i princip omöjligt att få hjälp.

Nr 3:

Jag ska göra allt som står i min makt för att ingen av mina barn ska hamna där dom här flickorna är just nu. Jag vet att det inte är någon garanti för att det inte kommer hända, men om det gör det, vill jag känna att jag gjort vad jag kunnat för att undvika det.

Så underligt

Vänjer mig aldrig vid att jag faktiskt är sjuk... Alltså, jag vet ju att jag är det, att jag har två kroniska sjukdomar, men jag vägrar se mig själv som sjuk. Därför blir jag alltid så förvånad när jag inte klarar av helt vanliga saker, som att åka buss ner på stan, utan att må som ett as. Vet inte om det är bra eller dåligt, men det är nog så jag fungerar för att klara av det här.

tisdag, maj 03, 2011

Gjort det igen

Forcerat fram ett ordentligt migränanfall efter över en veckas migränkänningar. Med hoppet att det ska bli en bättre dag i morgon. Återstår att se om det funkar, men just nu är det inte så jätte roligt, trots piller.

söndag, maj 01, 2011

Det finns folk till allt

Jag minns för några år sen när en människa på ett föräldraforum låtsades ha förlorat ett barn. Minns inte detaljerna runt storyn, men h*n la iaf upp bilder på ett barn som skulle varit hennes och drog en hjärtskärande historia. Hon fick så klart massor av sympatier och stöd på forumet, ända till det kom fram att bilderna var på någon annans barn!! Jag hoppades då att det var en människa med svåra problem som gjorde det, inte bara någon som gjorde det "för skojs skull" eller för att se vad h*n kunde komma undan med.

Nu har jag fått reda på att inte mindre än två (utländska) cancerbloggare har ljugit om sin sjukdom. De har varken haft tumörer, cellgifter eller strålbehandling. Allt för att få uppmärksamhet och medkänsla.

Återigen blir jag påmind om att man aldrig kan veta vilka människorna där ute i cyberrymden är. Att det bakom varenda snyft-historia kan sitta någon som bara är ute efter uppmärksamhet. Och det är bra att bli påmind om ibland tror jag. Även om det inte kan få mig att sluta bry mig, så gör det mig mer vaksam och lite mindre engagerad. Vilket jag, i mitt fall, tror är nyttigt, eftersom jag har en förmåga att ta på mig mer än vad jag egentligen orkar...

lördag, april 30, 2011

Årets första grillning

Middagen är strax klart!
Published with Blogger-droid v1.6.4

fredag, april 29, 2011

En dag till spillo

Hela dagen idag har jag väntat på att min handläggare på FK skulle ringa upp. För det hade vi bestämt, eller rättare sagt, det hade hon bestämt. Jag vet inte hur ni är, men när jag väntar viktiga samtal så blir det liksom huvudfokus. Jag har svårt att göra något, eftersom jag vet att jag kan bli avbruten när som helst. Och det innefattar saker som att gå på toaletten (vilket jag följaktligen väntar med till det är absolut kris), borsta tänderna (då kan man ju inte svara i telefonen), hämta posten, laga lunch osv osv. Inte för att jag har så mycket att göra, mer än att vara sjuk, men gå på toa behöver jag i alla fall göra!

Och eftersom hon aldrig ringde upp, så försvann den här dagen till... ingenting.

Och på tal om ingenting så borde jag verkligen mejla Herr Professorn med en uppdatering. Men jag har verkligen ingen lust. Kanske på måndag, efter att FK ringt. Om hon ringer.

tisdag, april 19, 2011

Glad påskupptakt

Telefonsamtal från fritids vid 15. Dottern hade kräkts. Kom hem och mådde lite risigt, men inte så farligt (enligt henne själv). La sig och vilade, allt verkade lugnt. Fram till 17 då Prinsen helt plötsligt kräktes, ute. Och då satte Dottern igång igen. Så nu har vi två skiftkräkande barn där uppe med Maken, medan jag och lille H håller oss undan här nere. Kan bli en intressant påsk det här...

Försenad treårskontroll

Igår var jag och lille H på treårskontroll på BVC. Bara det att det inte blev mycket till kontroll eftersom lille H vägrade säga ett enda ord till sköterskan, eller ens titta på henne. Hon försökte med allt, men han tänkte INTE tala om vad som var på dom där fåniga korten hon la fram eller vad man hade sakerna till. För än nu, över ett dygn senare, då han rabblade upp vad som var på alla nio korten. Minnet är det i alla fall inget fel på!

lördag, april 16, 2011

Andra blommor

Provade några andra blommor också, med varierande resultat... Dom två lila till vänster är rosen knoppar (beskrivning här) och väldigt lätta och snabba. De andra två blommorna var betydligt mer avancerade, i alla fall för en sällanvirkare som mig (beskrivning här).

Virka rosor

Det är vad jag gjort idag. Nu har jag ont i handen, så nu får det vara bra för idag. Så här blev dom:


Och så här gör man:

Lämna en lång garnända när du börjar som du kan använda när du rullar och syr ihop rosen.

Varv 1: 55 lm. Virka en stolpe i 4:e lm från nålen. *1 lm, hoppa över 2 lm, (1 st, 2 lm, 1 st) i nästa m*. Upprepa *-* till varvets slut. Vänd.

Varv 2: 3 lm (räknas som första stolpen), (1 st, 2 lm, 2 st) i den första lmb med 2 lm. *(2 lm, 2 st, 2 lm, 2 st) i nästa lmb med 2 lm*. Upprepa *-* till varvets slut. Vänd.

Varv 3: 6 st i den första lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med 2 lm . (7 st i nästa lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med två lm) 12 gånger. (9 st i nästa lmb med 2 lm, 1 fm i nästa lmb med 2 lm) 5 gånger. Tag av garnet och fäst.

Trä den långa garnändan (som du sparade i början) på en nål. Rulla ihop rosen och sy små stygn i botten på rosen under tiden som du rullar ihop den. De stora bladen ska komma ytterst så börja med att rulla från det minsta bladet. Finast blir om man inte gör rosen allt för hög så försök att hålla den lite platt i botten.

Beskrivning från Fröken Elsas virklblogg.

Och behöver man nybörjar-hjälp finns det en bra guide här.

fredag, april 15, 2011

Jag önskar jag orkade

Istället går jag in i sovrummet och stänger dörren. Där nere har Maken, Dottern och Prinsen fredagsmys. Lille H sover.

Det är inte utan att man känner sig lite utanför. Och samtidigt skulle Maken helt säkert inte säga nej till att vara den som låg här i ensamhet.

Jag är så otroligt tacksam att jag har en partner som för det mesta är väldigt förstående och som alltid finns där när jag ine orkar (dvs nästan jämt just nu).

Tillägg: Anledningen till att allt är så eländigt just nu är i korta drag att jag fortfarande står på högdos kortison. Det i sin tur gör att jag inte sover, vilket ger mördarmigrän i stort sett varje dag. Det kunde med andra ord vara roligare att vara Ponder just nu. Å andra sidan vet jag ju att det blir bättre, så fort jag blir av med kortisonet... Synd bara att "fort" verkligen inte är rätt ord att beskriva nedtrappningen.
Den nya behandling måste förresten vänta eftersom jag har svamp i munnen (som vanligt när jag står på kortison). Det finns tydligen risk för att den går ner i lungorna och ställa till med dåligheter. Så tillbaka i limbo ett tag till.

torsdag, april 14, 2011

Plastiksturisterna

Tror folk att det är ett jävla skämt att operera sig?? Nej, jag har inte sett programmet, bara trailern där en kvinna först säger att hon borde sluta röka och sen sitter och både röker och dricker, samtidigt som hon skrattar och säger "dom sa ingen alkohol... men är det nyårsafton så är det!".

Det finns så mycket att säga om det här att jag inte vet var jag ska börja... Men kanske med att det är skrämmande att folk inte förstår att en operation är allvarligt! Att bli nedsövd och sedan skuren i är en stor påfrestning på kroppen, oavsett ålder och det är för mig helt ofattbart att någon går igenom det frivilligt. Att sedan spä på riskerna genom att strunta i förhållningsorder... ja, då får man nästan skylla sig själv när något går fel. Eller låt mig säga så här: Jag är inte det minsta förvånad att det händer allt som oftast att operationerna går fel. Det jag inte förstår är hur man kan spela med sitt liv så här?

tisdag, april 12, 2011

Tre år

Så här dags för tre år sen jobbade läkarna för fullt med att stoppa blödningen och jag kämpade för mitt liv (tror jag iaf, jag vet ju inte eftersom jag var sövd ;). Kämpar gör jag fortfarande, för att få livet att gå ihop. Men vem gör inte det?

lördag, april 09, 2011

Städat

I princip hela dagen. Och ändå syns det knappt. Något tröstlöst...

Och det värsta är att innan nästa dag infinner sig när jag faktiskt orkar ta tag i skiten så kommer det att se lika illa ut igen.

Sen ett annat problem. Det är så mycket kläder, skor och annat som behöver tas om hand, som i skänkas/säljas. Men någon ork över för det finns inte. Kvarstår att slänga allt, men det tar emot. Så gör man liksom inte med saker som är fullt användbara.

onsdag, april 06, 2011

Ibland känner man sig extra stolt över sig själv

Typ när man vrålat så högt på sin snart 5-åring att han kurar ihop sig i ett hörn och ser skräckslagen ut. Ja, det är sånna dagar man känner sig som en riktigt bra förälder.

tisdag, april 05, 2011

Förbrukat förtroende

Nu börjar jag nästan tro att den ena flickans föräldrar motarbetar mig, eller inte vill att jag ska vara en del i hennes liv. I vilket fall har dom skadat hennes föetroende för mih rejält och jag tror inte hon kommer släppa in mig igen. Och det gör mig jävligt orolig, eftersom det hela handlar om att hon planerar ännu ett självmordsförsök.
Published with Blogger-droid v1.6.7

lördag, april 02, 2011

Förbannade kräk!

Lille H vaknade för en halvtimme sen och la en spya i sängen. Exakt en vecka efter att Prinsen gjorde det samma. Jag som trodde att vi var färdiga för den här gången. Blä!

torsdag, mars 31, 2011

Vad ska man tro egentligen?

Jag vet ju att jag får en väldigt ensidig, om än viktig bild av hur flickorna mår, men ändå kan jag inte låta bli att ibland undra hur mycket dom tänjer på sanningen och om dom faktiskt ljuger ibland. Som nu. Den ena flickan, den yngsta vars föräldrar jag inte pratat med (hon säger att hon kommer ta livet av sig om jag gör det...), säger att hon ska drogtestas. Det är hennes föräldrar som vill det, men hon kan inte svara på varför. Samma föräldrar som enligt flickan vägrar henne att byta psykolog på BUP eftersom dom gillar henne. (Flickan avskyr psykologen och säger inte många ord till henne. Psykologen säger också, enligt flickan, att hon inte har några problem, att hon bara skär sig mm för att få uppmärksamhet.)

Jag har svårt att få ihop bilden, svårt att tro att några föräldrar kan vara som hon beskriver sina. Hur kan man tro att bara för att man tvingar sitt barn till att sluta skära så mår hon bra? Att problemet är just själva självskadebeteendet och inte det som orsakat det?
Å andra sidan minns jag hur innerligt jag kunde hata mina egna föräldrar när jag var tonåring, för skäl långt mer triviala än hennes. Och att min världsbild säkerligen avvek en hel del från deras. Men ändå. Det är svårt att veta vad man ska tro om allt.

Oönskat djurbesök

Var kom den här ångestelefanten ifrån? Den ska väl inte behöva dyka upp efter att jag betat av alla måsten och dessutom haft ett helt okej samtal med min nya handläggare på FK. Det är ju svårare att jobba bort den när man inte vet varför den är där...

onsdag, mars 30, 2011

Om man ändå kunde shoppa bort sin migrän. Snart tre år...
Published with Blogger-droid v1.6.7

Dagis, igen

Prinsen har haft kräksjuka. Hela lördagen kräktes han. Sen blev han bättre och ingen annan blev sjuk. Vi höll ändå alla hemma både måndag och tisdag. Idag var alla tillbaka på dagis. Maken flaggade i morse för att Prinsens aptit inte var på topp än (det vet man ju själv att det tar ett tag innan man tycker mat är gott igen efter en sån där superkräka), men att han varit precis som vanligt i övrigt.

Efter lunch ringde föreståndarinnan. Hon tyckte Prinsen ätit alldeles för lite och dessutom hade lille Herrn bajsat, två gånger. Inte lösare än vanligt (hans mage är alltid lite risig pga allergier) och att han bajsar två gånger är heller ingen ovanlighet. Men i samband med att vi haft magsjuka, tyckte hon ändå att dom skulle gå hem. Alltså, jag tycker att vi har gjort MER än vad dom flesta andra gör när vi håller alla barnen hemma i en hel dag extra. Det här börjar faktiskt bli löjligt...

Jag ser ett byte av dagisplatser inom en snar framtid, för allt det här strulet, tjafset och misstagen gör att det inte är värt den extra arbetsinsatsen som föräldrakooperativ innebär.

Uppdatering: Nu är dom hemma och nog låter det som att dom mår precis som det brukar göra efter dagis. Just nu är dom ute och leker och cyklar runt på gatan och verkar inte det minsta hängiga.

torsdag, mars 24, 2011

Svårt att få något gjort

Har en hel hög med måsten som legat och väntat ett bra tag nu. Jag borde verkligen ta tag i det, men det tar emot. Jag försöker. Sätter mig med papperna till FK och försöker fylla i. Men nej, det går inte nu heller. (Och utan ifyllda och inskickade papper, inga pengar. Sa jag att jag verkligen borde ta tag i saker??) Hittar inte ord, kan inte formulera, inte tänka. Det är stopp i min huvudknopp.

Skämt å sido så hoppas jag på en bra dag snart så att jag kan beta av några av alla dom här sakerna som hänger över mig. För dom gör ju ingenting bättre direkt.

onsdag, mars 23, 2011

Sjukhustrött

Känner för att sjukhusvägra. Typ lägga mig ner på golvet, fäkta med armar och ben och skrika "VILL INTE!!". Är så trött på det där stället så det finns inte. Framför allt att det alltid tar så mycket längre tid än vad det borde. Idag är det "bara" ett sjukgymnast besök - ska äntligen få komma igång med akupunkturen igen.

Uppdatering:

Visade sig att jag skulle litat på intuitionen och skolkat från sjukhuset. Sjukgymnasten hade nämligen både flyttat fram min tid en halvtimme utan att meddela mig OCH dubbelbokat sig (med flit). Dessutom valde hon den andra patienten framför mig, så jag fick ett "hej och ursäkta" och det var det...
Irriterad är bara förnamnet.

måndag, mars 21, 2011

Väntan

Är man på sjukhuset ofta är det något man får vara beredd på. Jag har numera lärt mig att det inte är någon idé att vara tidig till besöken - precis i tid är alldeles lagom, när man ändå alltid får vänta minst 10 minuter. Och ja, jag har full förståelse för att personalen gör så gått dom kan och att dom med all sannolikhet är underbemannade. Jag är bara glad att jag inte har några andra tider att passa just nu, eftersom man aldrig vet hur lång tid det tar här.

Nu ska jag roa mig med att dricka kontrast i en timme utan frukost i magen. Det blir spännande.

lördag, mars 19, 2011

Bisarrt

Har just följt en bekants farmors sista timmar i livet. På Facebook. Jag undrar vad hennes farmor tyckt om det ifall hon skulle vetat?

Och om någon av er som läser det här skulle råka vara med vid mina sista timmar i livet: om ni vill uppdatera FB/Twitter/bloggar under tiden kan ni lika gärna vara någon annanstans!
Published with Blogger-droid v1.6.4

fredag, mars 18, 2011

Omöjligt val

Åka med barnen till mamma över helgen medan maken åker till Finland, eller stanna hemma?

Hur väljer man när man inte orkar något av det?

Uppdatering:
Vi åkte till mamma och hon har nu tagit alla tre till biblioteket så att jag kan vila en stund. Hon har sina ljusa sidor hon med, det måste jag erkänna.

torsdag, mars 17, 2011

Saker gynekologer inte ska göra

Ta båda mina händer, se mig djupt in i ögonen och "prata allvar". Creepy!
Published with Blogger-droid v1.6.4

tisdag, mars 15, 2011

Så mycket roligt att se fram emot...

Torsdag 17/3: Gynundersökning på fm, lungröntgen på em
Fredag 18/3: Läkarebesök på magtarm + tuberkulosprov
Måndag 21/3: Tunntarmsröntgen
Måndag 28/3: Koloskopi

Hurra...

Sen tillkommer vaccinationer, blodprov och så slutligen behandlingsstart i början av april skulle jag tippa på. Om allt ser bra ut förstås. Blir den nyare varianten av TNF-alfa (tumörnekrosfaktor-alfa) hämmare jag ska få, Humira. Den ges subkutant varannan vecka och tanken är att jag ska kunna ta sprutorna själv så småningom.

Sa jag förresten att en av dom mycket vanliga biverkningarna (1/10) är huvudvärk och en av dom vanliga biverkningarna (1/10-1/100) är migrän. Känns ju otroligt att jag skulle klara mig från det, med tanke på hur lättutlöst min migrän är.

måndag, mars 14, 2011

Hjältar mot sin vilja?

Jag har tänkt på mycket på dom brandsoldater som håller ställningarna vid det havererade kärnkraftverket i Fukushima. Dom som offrar sina liv för att åtminstone försöka begränsa katastrofen genom att pumpa havsvatten till reaktorerna i ett försök att kyla ner dom. Jag undrar om dom vet att det kommer kosta dom livet, förmodligen inom några veckor, kanske snabbare beroende på hur mycket strålning dom faktiskt utsatts för. Och om dom fick ett val eller om dom helt enkelt beordrades dit?

Ofrivilliga eller ej, hjältar är dom och jag hoppas att dom får den uppskattning och det enorma tack dom förtjänar innan det är för sent.

söndag, mars 13, 2011

Ångest överallt

Igår ringde grannfrun till mig och grät i telefon. Hon hade sån vansinnig ångest att hon inte visste vad hon skulle ta sig till och var dessutom ensam hemma med barnen (som är i Dotterns ålder). Inget annat att göra än att rycka ut, se till att barnen kom över hit och till en annan familj (den äldsta ville till en av sina kompisar) medan jag satt och pratade och lugnade grannfrun.

Förutom att det så klart var väldigt sorgligt att se henne så upprörd, var det på ett sätt intressant att se likheterna och skillnaderna mellan henne och tonåringarna. Det var till exempel mycket lättare att resonera med henne, hon hade liksom i sig att kunna styra om sina tankar på ett helt annat sätt än vad tonåringarna har. Dom snöar oftast in på ett spår och sen är det väldigt svårt och tar lång tid att få dom därifrån. Till skillnad från dom är hon också öppen för att söka hjälp och är mån om att hitta rätt hjälp. Flickorna skyr ju allt vad läkare och psykologer heter som pesten och kallar det t ex för "äckel-bup" osv. Och ja, det var enklare att få grannfruns ångest att lätta, än vad det är att hjälpa flickorna. Nu hade jag i och för sig fördelen i att kunna trösta henne fysiskt också, något jag aldrig kunnat göra med flickorna, vilket kanske gjorde mycket.

Men. Hur mycket jag än vill kan jag inte göra det här. Jag kan inte ta på mig att bära hennes ångest också. Vi (jag och Maken) kommer naturligtvis ställa upp och hjälpa till med barnen om det behövs, men när det gäller det känslomässiga måste jag säga nej. Jag har inte mer att ge utan att riskera att all min energi går åt. Frågan är bara hur jag förklarar det för grannfrun..?

Om ändå

Tittar i inredningstidningar och drömmer om ett hem som inte ser ut om ett bombnedslag kombinerat med en soptipp. Om bara orken och tiden fanns där... I snart fem år har vi levt i det här kaoset. Fem år av sjukdom och graviditeter och småbarn... Kanske blir det i år som vi äntligen får ordning här hemma?
Published with Blogger-droid v1.6.7

Hej synauror!

Det var länge sen. Gissar att det är dags för Zomig och Zängen...

Uppdatering:
Nackdelen med att gå och lägga sig innan 22 när man går på kortison är att man lätt vaknar efter några timmar och känner sig pigg... och rastlös.
Published with Blogger-droid v1.6.7

lördag, mars 12, 2011

Uträknad och bortglömd

Ännu en gång firas en födelsedag i familjen utan att vi är inbjudna. Visst, vi firade förra helgen, men det gör ju inte mindre ont för det när jag på omvägar och i förbifarten får veta att samtliga som var med förra helgen, förutom vi, ska dit i helgen.

Ja, jag vet att det är mycket med tre barn och att jag oftast mår dåligt, men att inte ens berätta om det...

fredag, mars 11, 2011

Varför sa jag så?

Skulle gå ner och mysa med Maken en stund i soffan efter att barnen somnat. * Bara sitta nära och vara, tanka lite kärlek och trygghet. Något jag längtat efter hela dagen.

Men så på vägen ner kommer jag på att lille Hs smutsiga vantar inte var hemma i förmiddags när jag skulle tvätta dom. Och istället för att låta det vara till i morgon, jag hade ju i vilket fall inte tänkt sätta på någon tvätt då, öppnar jag munnen och ställer frågan. På fel sätt, vilket jag vet i samma sekund som orden kommer ut. Maken blir irriterad och går i försvar. Jag med mitt kortisonhumör är inte sen att hugga tillbaka. Och så var det med den mysstunden.

Jag måste komma ihåg att tiga verkligen är guld ibland.

Förbannade klantaschle!!

Ja, nu har han lyckats igen, administratören. Dels har han inte anmält mig sjuk till FK trots att jag varit sjukskriven sen 17 januari, dels har han schabblat till det med mina semesterdagar jag tog i julas.

Jag blir vansinnig på det här, varför ska JAG behöva se till att idioten gör SITT jobb??

Nu är det dags att låta hans chef veta exakt hur dåligt han fungerar på sin tjänst. Förhoppningsvis är jag inte den enda som klagat så att det händer något...

Gjort något

Igår kontaktade jag flickans pappa. Kände att jag inte vågade vänta längre, även om jag egentligen inte hade den orken.

Det gick väl så där... eller både bra och dåligt. Jag fick veta att dom väntar på en inläggningstid, inom två veckor, vilket så klart är bra. När jag sen, så diplomatiskt jag kunde, påpekade att det ofta krävs att man ligger på som förälder för att det ska hända något, kändes det som att han mest kom med undanflykter... Som att dom bor för långt bort t ex. Jag antar att det känns jobbigt för dom att vara "besvärliga" och kräva saker. Jag berättade också att flickan har ett stort förråd med tabletter undangömda och han lovade att dom dels skulle hålla bättre koll på henne och dels försöka hitta hennes förråd.

Pappan (och mamman antar jag) upplever det som att hon är så oerhört negativt inställd till alla läkare och psykologer och tycker därför att det inte är någon idé att åka in med henne, ens när hon mår jätte dåligt. Jag försökte förklara hur viktigt det är att den utredning som planeras görs snarast så att flickan kan får den hjälpen som är bäst för henne, den hjälpen hon kan ta till sig. Jag vet inte om det gick fram riktigt, men jag hoppas att dom kanske kan börja förstå att dom inte kan beskylla flickan för att inte ta emot hjälpen, när det förmodligen är så att hon inte kan ta emot den i den formen den erbjuds nu.

onsdag, mars 09, 2011

Inte vad jag ville

Fick ett samtal från magtarm idag och en av dom underbara sköterskorna. Hon sa att min läkare tittat förbi som hastigast och att sköterskan då passat på att ta upp att jag mår så dåligt av Puri-netholen (en imurel-kusin, som fick mig att må precis lika pestigt). Läkaren tog snabbt beslutet att jag ska sluta med den, vilket så klart känns bra, men alternativen är inte fullt lika roliga... Fallet, dvs jag, ska diskuteras på skylltingsronden den här veckan och då ska det beslutas vilken behandling jag ska få. Vilken det än blir, är det tunga grejer, farliga grejer och jag måste gå igenom en hel massa tester (blodprov, TBE-test, lungröntgen) samt vaccineras innan jag börjar. Let the fun begin...

Känns desutom så där lagom roligt att börja med medicin som har dödliga biverkningar listade.

måndag, mars 07, 2011

Otack är världens lön

Blev precis anklagad för att bry mig mer om den andra flickan på den första flickans blogg. Och när jag reagerade säger hon att jag hatar henne. Jomenvisst.

Ska låta mina känslor svalna lite innan jag tar mig an det här. Är inte helt lyckat upplägg när man är kortisonilsk så det räcker ändå, lätt att säga saker man egentligen inte menar och i det här fallet kan det verkligen vara katastrofalt.

Dom, dvs föräldrarna och läkarna, har förresten beslutat att flickan kan vara ensam hemma hela den här veckan. Trots att hon själv förklarat att hon är rädd för vad hon kan komma att göra, att hon inte har någon kontroll över sig själv. Alltså verkligen inte rätt tillfälle att bli osams med henne, eftersom jag känner att jag måste hålla koll på henne, då ingen annan verkar göra det...

Uppdatering:
Fick veta idag att flickan gjort ännu ett självmordsförsök, den här gången med tabletter. Antidepp i kombination med alvedon och ipren. Som tur var kräktes hon innan hon tuppade av och sen mådde hon dåligt i några timmar. Hon skickade samtidigt ett sms till sin pappa där hon bönade och bad honom att ordna så att hon kunde bli inlagd. Det blev hon inte, utan istället ska hon vara ensam hemma.

Det här håller inte längre. Jag måste göra något, men HUR pratar jag med föräldrarna utan att göra saken värre? Hur får jag dom att förstå att varken dom elelr flickan klarar av det här på egen hand?

söndag, mars 06, 2011

Blä

Ny medicin som gör mig illamående, kortisonilska och migrän på samma gång blir för mycket. Vill bara krypa in under täcket igen och komma ut till sommaren. Orkar inte med barnen, inte Maken, inte någon. Inte ens mig själv, om jag ska vara ärlig. Vill bara vara ifred, tycka synd om mig själv och kanske gråta en skvätt.

Eller så är det bara ett mega migränanfall på gång och allt kommer kännas bättre när det är över?

lördag, mars 05, 2011

Jo, jag överlevde

Och barnen med. Fast jag skulle ljuga om jag sa att det gick smärtfritt. En hel del bråk åt alla håll och en skrikande mamma är ju oerhört charmigt och dessutom väldigt bra för migränen. Idag vill jag bara vara ensam, men det går inte eftersom dagen är ganska fullbokad. Längtar till på måndag när alla (förhoppningsvis) är på skola/dagis/jobbet...

torsdag, mars 03, 2011

Laddar upp

Ensam med barnen i två dagar och en natt. Inte så mycket egentligen, men just nu känns det långt. Speciellt med tanke på att lille H tycker att det är dags att gå upp vid pass halv sex. Gissar på migrän i helgen med andra ord, men det är det värt så att Maken kan få komma iväg en sväng och ha lite kul han med. Och förhoppningsvis kommer mamma hit i morgon, om hon inte är för trött själv.

Hej hå, let's gå!

onsdag, mars 02, 2011

Maktlös

En av flickorna gjorde ett självmordsförsök i helgen. Hon skar sig själv med avsikt att döda. Och ÄNDÅ tar varken föräldrarna ELLER läkarna/psykologerna det på allvar. Eller snarare, dom säger att det är allvarligt, men att hon inte behöver läggas in (som hon själv vill för att hon inte orkar mer) eftersom dom bedömer att hon kommer överleva hemma.

Mamman har dessutom slutat prata med henne med orden "Jag orkar inte med dig när du är så här, du kan prata med mig när du skärpt dig". (Jag vet naturligtvis inte om det var exakt så hon sa, eftersom jag fått det återgivet till mig från flickan, men pappan har bekräftat att mamman inte orkar prata med flickan mer...) Jag förstår att det är otroligt jobbigt att ens barn är sjuk och att det kan vara svårt att acceptera, men exakt vad skulle mamman vinna på att vända henne ryggen?

Jag är rädd och orolig och har ingen aning om vad jag ska göra för att hålla henne vid liv.

fredag, februari 25, 2011

Jag behöver en plan

Inser att jag faktiskt inte är det minsta sugen på att börja jobba igen, att det bara känns motigt, jobbigt och tråkigt. Dags att sätta sig ner och på allvar börja planera för framtiden. Önskar bara att jag visste hur mycket sjuk jag kommer vara, eftersom det skulle underlätta en hel del...

Nehej, nu kommer migränen, bäst att gå och vila en stund.

Och nej, jag känner mig inte så vidare positiv idag. Men någon gång måste väl dom känslorna komma fram också. Jag tar en dag i självömkans tecken och sen kommer jag igen. Ja, så får det bli.

onsdag, februari 23, 2011

Skynda på!

Det visade sig att det här inte var en så bra idé, för nu funkar faktiskt mobilen jätte dåligt. (Eller det är snarare skalet som är dåligt, för kameran slår på sig själv hela tiden...) Så nu får den där nya mobilen ta och skynda sig att dimpa ner i brevlådan tacksåväldigtmycket. För utan mobil överlever man ju inte länge nu för tiden, det vet ju vem som helst.

fredag, februari 18, 2011

Fler som tänker som jag (om läkemedelsreklam)

Apropå det här inlägget jag skrev om läkemedelsreklam kan man läsa det här >>>> artikeln i SvD som tar upp samma sak och vad som faktiskt kan hända när suicida ungdomar har tillgång till vanliga smärtstillande tabletter.

Dom leker!

Helt plötsligt har lille H på något vis kommit ikapp Prinsen och kan vara med på samma villkor. Och det är som en ny värld har öppnat sig, för dom båda. Som att dom först nu förstått att man faktiskt kan ha brorsan till något annat än att bara bråka med. Med det inte sagt att dom inte bråkar, för det gör dom så klart, ungefär lika mycket som förut. Skillnaden finns däremellan bråken.

Jag sitter i smyg och tittar och lyssnar på deras lek. Hur dom bygger rymdraketer, leker prinsessa och kung eller mamma, pappa, barn och tänker att det kanske inte bara är jobbigt med täta syskon trots allt.

torsdag, februari 17, 2011

Helt i onödan

Han kommer in, frågar vad han kan göra åt maten, får ett svar, blir sur, går ut och smäller igen dörren.

Varför ens fråga om han ändå inte ville göra något?
Published with Blogger-droid v1.6.4

Bästa barnvakten

Vilken tur att dom bestämde sig för att flytta snö just idag. Lille H har stått klistrad vid fönstret i över en timme nu. Kanske ska gå ut och betala dom för barnvaktandet. Eller åtminstone bjuda på fika.

Men för fa-an!I

Igår fick lille H inte vara på dagis för att hans blöja läckte. Idag är han tydligen för snuvig, även fast det inte märktes ett spår av det här hemma. Behöver jag säga att det är samma personal som varit inblandad i allt annat strul??

tisdag, februari 15, 2011

För att pigga upp mig själv

Roar jag mig med att tänka på konsumtion igen. Vilken tur att min mobiltelefon faktiskt börjar ge upp på riktigt.

Och så talar vi tyst om att det mööööjligtvis har att göra med att jag skruvade isär den häromdagen... Så här alltså:

När utvecklingen går åt fel håll

Har pratat med min läkare idag. Var väl egentligen inget nytt under solen, mer än att hon var väldigt bekymrad över hur ofta jag får skov (en gång per år) och hur mycket kortison det går åt för att häva dom. Nu ska det göras en ordentlig utredning igen, med coloskopi och CT för att se hur mina tarmar ser ut. Plus nya mediciner. Sånna där starka som man kan må tjyvens av. Kan inte säga att jag längtar efter något av det, men får det mig att må bättre så är det väl värt det.

Och mitt i allt det här mejlar professorn och frågar hur det går med forskningen. Fick sätta mig på händerna en stund för att inte skriva ett mejl i stridens hetta som säkerligen bara skulle gjort saken värre. Nu blev det ett (mer) sakligt mejl, där jag förklarade att all min energi går åt till att försöka bli frisk. Tyvärr har ju migränen blivit mycket sämre igen, förmodligen för att jag sover så dåligt på grund av den höga kortisondosen, och då är det väldigt svårt att tänka några som helst avancerade tankar. Återstår att se vad/om han svara på det. Ärligt tala orkar jag inte ens bry mig om det just nu, det får bli som det blir.

lördag, februari 12, 2011

Hur tänkte jag?

När jag trodde att jag på något vis skulle kunna hålla mig utanför känslomässigt? Tror jag hade någon sorts romantisk dröm om att kunna vara den utomstående betraktaren, som skulle kunna skriva ihop världens bästa reportage bok om tonåringar med självskadebeteende. Att jag skulle finnas där som bollplank, men inte mer.

Så blev det så klart inte. Känslor går inte att stänga av och det är i princip omöjligt att spendera så mycket tid med en annan människa utan att känna. Flickorna är en stor del av mitt liv och jag en viktig del i deras.

Jag undrar ibland hur det hade varit och framför allt om dom hade varit vid liv, ifall jag inte hade halkat in i deras liv när jag gjorde? Jag ångrar inget, men skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar till de mår bättre och inte är lika beroende av mig längre.

Min nya kärlek

Frukost, lunch, middag, kväll. Funkar alltid.
Published with Blogger-droid v1.6.4

fredag, februari 11, 2011

Konsumera mera

Jag tänker på mat, konstant. Drömmer om festmåltider på nätterna, dreglar över receptsajter på dagarna och matlagningsprogram på kvällarna. Bara för att jag inte kan äta och för att kortisonhungern har satt in på allvar.

För att avleda mig själv tänker jag på annan sorts konsumtion. Som en ny mobiltelefon. Det vore väl roligt? Ska jag köpa en till Xperia X10 mini (den bästa mobilen jag någonsin haft, men är det inte lite töntigt att ha två likadana?) eller en HTC Wildfire (hur är egentligen kameran på den?). Ja, ni ser vilka enorma problem jag brottas med just nu.

tisdag, februari 08, 2011

Spoke too soon

Idag kraschade magen totalt, trots att jag bara ätit rostbröd och druckit Proviva. Kortisonhöjning och läkarsamtal i morgon.

Jag gillar verkligen inte att kortisonet inte verkar lika bra som förr, eftersom det innebär höga doser under längre tid. Och det i sin tur innebär, så klart, fler biverkningar.

Lite tröstlöst just nu...

Stänga av

Ibland behöver man en paus. Från sms och mejl. Från datorn. Innan det blir för mycket.

Och det är nog dags att börja leva lite IRL igen nu när jag är lite piggare, inte bara bakom tangenterna.

tisdag, januari 25, 2011

Ibland blir jag rädd

Hon vänder sig bort från mig, stirrar ut genom buss rutan. Och utan att det egentligen hänt något, känner jag hur hon är på väg bort från mig, hur det öppnar sig en avgrund mellan hennes och min värld. Hon fyller snart nio och är naturligtvis på väg och hitta sin egen plats här i världen. Jag känner mig bara så... frånvarande.

I mer än en tredje del av hennes liv har jag varit för sjuk för att orka var en del i hennes liv på allvar. Senaste gången vi gjorde något tillsammans när jag mådde bra var när Prinsen var ett halvår, för ungefär fyra år sen alltså. Visst gör vi saker nu också, men det blir aldrig riktigt bra, eftersom jag inte orkar med fullt ut. Jag vill kunna njuta, vill kunna göra saker med min fina underbara Dotter utan att bli trött och/eller irriterad efter en kort stund. I julas var hon och jag på Coop och handlade förresten. Efteråt sa hon, med tårdarr på rösten "Tack mamma för att jag fick följa med dig"...

Sen är jag också livrädd att den här avgrunden kommer bli ännu större emellan oss och att jag en dag kommer hitta skärsår på hennes perfekta kropp, gjorda av henne själv. Jag vet ju hur lätt det är att hamna där och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Det jag inte vet är hur man undviker att hon hamnar där... och det skrämmer mig. Jag försöker ta med mig så mycket erfarenheter jag bara kan från Flickorna och deras föräldrar, men är det tillräckligt? Ska jag prata med henne om Flickorna när hon blir lite äldre, berätta hur dom mått och vad dom gjort? Så att hon vet att jag vet. Eller är det bättre att hon inte vet?

Jag vänder mig mot henne och tar hennes hand i min. Hon tittar fortfarande bort, men tar min hand, trycker den ömt. Och avgrunden försvinner för den här gången.

lördag, januari 22, 2011

Börjar slappna av

Inser att jag levt på lånad energi ganska länge nu, att jag tvingat mig själv att orka mycket mer än vad det funnits utrymme till. Det är som jag måste bevisa för mig själv att migränen inte hindrar mig, vilket så klart kostar på. För det är jobbigt att leva med kronisk migrän, men skulle jag tänka så kom jag aldrig ur sängen på morgnarna. Det gäller att se till det man faktiskt kan göra, utan att göra för mycket. Vilket fungerar så länge det inte tillkommer något annat, som t ex ett tarmskov...

Äsch, jag vet inte riktigt vad jag vill med det här, mer än att det faktiskt känns helt rätt att vara sjukskriven nu. Jag behöver det, jag kan inte fungera när jag mår så här. Sen hoppas jag så klart att kortisonet ska kicka in ordentligt snart, så att jag inte känner mig så sjuk längre. För även om jag har en sjukdom eller två, så räknar jag mig för det mesta inte som sjuk.

onsdag, januari 19, 2011

Triangeldrama

På två håll samtidigt. Och det gör mig så trött så trött. Jag vill inte vara den som sitter i mitten och medlar, eller den som håller ihop dom felande länkarna.

När det gäller tonåringarna kan jag förstå att det händer, men vuxna människor, borde inte dom kunna hålla sig ifrån sånt här? Inte blir det lättare av att den "vuxna" triangeln till större delen befinner sig 2000 ljusår härifrån...

Det kanske ligger något i det här att kvinnor inte kan umgås tre och tre?

Kreativitetspåslag

Ungefär en gång om året* får jag en sån himla lust att GÖRA något. Och då menar jag att tillverka, producera något. Problemet är bara att jag inte kan komma på vad jag vill göra. Eller jo, jag skulle vilja göra en väggmålning, men det inser till och med jag att det inte är läge för just nu.

Hm, undrar vilket annat pyssel jag skulle kunna sysselsätta mig med?

* Nu när jag tänker efter så sammanfaller dom här perioderna med kortisonkurerna. Kanske som ett svar på rastlösheten?

Tillbaka i sjukskrivningsträsket

Och det känns ärligt talat så där. Visst, jag inser ju att jag behöver vila, speciellt när alla värden ser ut som dom gör, men på något vis känns det ändå som ett misslyckande. Vilket bara är dumt, eftersom jag just inte kan göra så mycket åt dom här Crohn's skoven. Det jag hoppas på nu är att kortisonkuren ska göra migränen lite bättre, så som den gjorde förra året. Till dess - vila.

måndag, januari 17, 2011

Varningsklockor

Alltså, hur mycket fantasi har en 2.75-åring? Vad kan dom tänka ihop själva?

Lille H sa till mig igår kväll att en utav fröknarna på dagis slagit honom när dom skulle duka av bordet (vilket jag naturligtvis inte tror att hon gjort med flit) och att hon inte sagt förlåt "fast man måste det mamma". Det här är samma fröken som vi haft en del problem/incidenter med tidigare och det gör ju att man drar öronen åt sig lite när man hör något sånt där. Jag vet inte om han skulle kunna hitta på något sånt där? Det kändes lite för precist och detaljerat för det på något vis...

Hur som helst känns det lite konstigt om hon inte ber om ursäkt om hon råkar göra illa något av barnen. Samtidigt som det liksom passar in i min bild av henne som en ganska hård och tuff person. Eftersom jag inte vet vad som faktiskt hände känner jag att jag inte kan prata med henne om det heller, utan lägger helt enkelt det här till listan över saker som inte känns riktigt rätt med den här personen...

Vill inte

Ibland känns det som att jag vill sluta med alla mediciner, som att dom mest bara gör att jag mår sämre, att biverkningarna förtar effekten.

Idag är en sån dag. Det känns bara så sjukt med alla dessa piller, speciellt när jag ändå mår dåligt.

Men jag vet ju. Jag skulle må ännu sämre utan dom. Så hur sjukt det än känns är det bättre än att vara utan.

söndag, januari 16, 2011

Längtar tillbaka

Jag föll verkligen pladask för NYC, något jag inte jag trodde jag skulle göra. Det är verkligen en helt fantastisk stad med något för alla, när som helst på dygnet. Visst, mycket av min förälskelse beror på alla fantastiska människor jag träffade. Jag åkte dit för att träffa två vänner från Californien och kom hem med en hel armé av nya vänner och bekantskaper. Även om det är musiken som förde oss samman, så visade det sig snart att vi alla var liksom av samma skrot och korn. Vi förstod varandra och det kändes som att vi alltid varit vänner.

Men okej, tillbaka till NYC. Staden fascinerar mig. Det händer så mycket, hela tiden och det kan vara lite svårt att hinna med och komma på vad man vill göra. Vi rörde oss mest kring Midtown (Broadway och Times Square typ), med en liten utflykt ner till Soho en dag. Trots att vi var fullt sysselsatta med att vara turister har vi massor kvar att se och göra. Jag tror det får bli en resa till om inte allt för länge... Om inte annat för att den lille mannen kommer tillbaka till Broadway igen!

Att se honom på en teaterscen och att träffa och prata några ord med honom var stort. Inte så stort som det hade varit för 15 år sen, men ändå. (Vet inte om det är skönt eller sorgligt att bli vuxen och inse att ens idoler faktiskt bara är vanliga människor dom med? Ovanligt talangfulla, men ändå ganska mycket som du och jag... Det förtar ju lite av magin, så att säga.* Fast det är skönt också, att inte vara upp över öronen förälskad i sina idoler, och faktiskt kunna föra en något så när sammanhängande konversation med dom utan att flippa ut helt.) Att han sen uppskattade våra hyss så mycket var ju en oväntad bonus! Alltid roligt att göra intryck på någon som träffar så mycket löst folk som han, haha!


* Hm, det här skulle jag nog kunna skriva en krönika om tror jag!

onsdag, januari 12, 2011

Allt är relativt

Snökaos i New York
Published with Blogger-droid v1.6.4

onsdag, januari 05, 2011

New York baby!

Om två små futtiga dagar sitter jag på planet till Zürich för att sen flyga vidare till det stora äpplet, staden som aldrig sover, NYC!! Ska träffa mina cali-vänner och en massa annat folk, gå på musikal och museum, se, uppleva och bara vara. Precis vad jag behöver så här i tarmskovens tid.

tisdag, januari 04, 2011

Hur det är

Hon skriver på julkortet: I år måste vi ses.

Jag vet: Det är jag som måste ta tag i det om det ska hända.

Precis som det alltid varit.

Rastlös kortison koma

Jag sover inget vidare just nu. På gränsen till inte alls faktiskt. Är så otroligt speedad av kortisonet (samtidigt som jag är jätte trött och ganska migränig), så det är svårt att komma till ro. När jag väl somnat, vaknar jag många gånger och det tar upp till en timme att somna om. Det hela hade väl varit okej om jag kände att jag mådde bättre i allmänhet, men det gör jag inte än. Och då sattes ändå behandlingen in långt tidigare än förra gången, innan alla värden var helt åt helvete.

Jag gillar inte riktigt att det förändrats till det sämre. Förr fick jag alltid snabb effekt av kortisonet och mådde strålande av det. Nu är jag arg som ett bi, rastlös och sömnlös, utan några positiva effekter. Skoven är också annorlunda nu, mer smygande, som en uppförsbacke som långsamt blir brantare liksom.

måndag, januari 03, 2011

Lyx och längtan

Vinkade just av familjen på tågstationen. Är ensam hemma resten av veckan (ja, ända fram till NY-resan), för första gången sen vi flyttade hit för fem år sen. Åh vilken lyx att göra VAD jag vill, NÄR jag vill.

Självklart kommer jag längta och sakna dom i bitar, men jag tänker att det är ganska bra och nyttigt att göra det ibland också. Just nu är det i alla fall bara skönt att vara hemma i lugnet och tystnaden.