Ibland blir jag rädd

Hon vänder sig bort från mig, stirrar ut genom buss rutan. Och utan att det egentligen hänt något, känner jag hur hon är på väg bort från mig, hur det öppnar sig en avgrund mellan hennes och min värld. Hon fyller snart nio och är naturligtvis på väg och hitta sin egen plats här i världen. Jag känner mig bara så... frånvarande.

I mer än en tredje del av hennes liv har jag varit för sjuk för att orka var en del i hennes liv på allvar. Senaste gången vi gjorde något tillsammans när jag mådde bra var när Prinsen var ett halvår, för ungefär fyra år sen alltså. Visst gör vi saker nu också, men det blir aldrig riktigt bra, eftersom jag inte orkar med fullt ut. Jag vill kunna njuta, vill kunna göra saker med min fina underbara Dotter utan att bli trött och/eller irriterad efter en kort stund. I julas var hon och jag på Coop och handlade förresten. Efteråt sa hon, med tårdarr på rösten "Tack mamma för att jag fick följa med dig"...

Sen är jag också livrädd att den här avgrunden kommer bli ännu större emellan oss och att jag en dag kommer hitta skärsår på hennes perfekta kropp, gjorda av henne själv. Jag vet ju hur lätt det är att hamna där och hur otroligt svårt det är att ta sig ur det. Det jag inte vet är hur man undviker att hon hamnar där... och det skrämmer mig. Jag försöker ta med mig så mycket erfarenheter jag bara kan från Flickorna och deras föräldrar, men är det tillräckligt? Ska jag prata med henne om Flickorna när hon blir lite äldre, berätta hur dom mått och vad dom gjort? Så att hon vet att jag vet. Eller är det bättre att hon inte vet?

Jag vänder mig mot henne och tar hennes hand i min. Hon tittar fortfarande bort, men tar min hand, trycker den ömt. Och avgrunden försvinner för den här gången.