Svärfar har fått sin dom...

Eller den fick han väl egentligen redan när proppen satte sig i levern, men nu har kirurgen sagt sitt och det blev som väntat att en operation där mjälten togs bort inte skulle göra någon nytta. (Snarare tvärtom eftersom hans hjärta förmodligen inte skulle klara av en operation öht) Eftersom varken svärfar eller svärmor är särskilt slängda i det medicinska får vi inte veta exakt hur illa det är (dvs hur många % av levern som ännu fungerar och ungefär hur långt han har kvar), men vägen mot slutet är det helt klart. De senate dagarna har han dessutom fått klåda (hepatos), vilket ju tyder på att det är på väg utför. Nu skulle de försöka hitta något smärtstillande som hjälper både mot smärtan och klådan, sen får vi se om han kan få komma hem eller inte.

Det är svårt att veta vad jag känner just nu - självklart känns det sorgligt på ett sätt för barnens skull som snart inte har någon farfar i livet, samtidigt som det ju varit väntat så länge och han dessutom inte är världens trevligaste människa i någon kategori. Sorgligt för svärmors skull, som ju trots allt varit gift med honom i en hel massa år och snart kommer bli ensam. Hur förbereder man sig på det? Dessutom har jag en känsla av att leverpaj inte är det roligaste sättet att dö, och det önskar jag ju honom inte... Kan inte låta bli att ha lite dåligt samvete för att jag sa ifrån när vi var på sjukhuset och hälsade på, när han försökte skuld belägga 4-åringen, fast samtidigt, jag vill inte att han ska pajja hennes minnen av honom... Funderar på om vi ska kuska dit igen, innan han bli för dålig, men det blir nog bara maken som åker i sånt fall, så får jag vara hemma med barnen. Vi får väl rita teckningar och skicka kort och sånt... Jag avskyr när döden smyger på så här, speciellt den här tiden på året är känslig. Tänker mycket på pappa, både bra och dåliga saker, men mest hur mycket jag saknar honom. Samtidigt undrar jag hur det skulle vara om han levde, typ om mamma och han fortfarande varit gifta tex?

... Livet går vidare...

Ganska OK natt...

... även fast han inte ville somna för än 23 (blev väckt/störd av E flera gånger... blir tokig på henne när hon inte kan ha lite tålamod och vänta i 5 ynka minuter), och åt redan vid halv 6 första gången. Sen sov han faktiskt hyfsat i ca 2 timmar, vilket gör MYCKET för mig som är van att vakna typ en gång i kvarten hela morgonen. Eftersom solen sken från an klarblå himmel bestämde vi oss för att åka till sommarstugan och bla måla huset på några ställen där det behöver bättras innan vintern. Jag ber maken gå ut och packa in färgen i bilen medan jag försöker få på båda ongarna kläder och packa mat, blöjor mm. När vi kommer fram till stugan visar det sig dels att vi inte har några bra penslar och dels att maken packat med den rosa färgen (den vi använde till dasset förra sommaren...), så det blev inget måla av. Vi hann iallafall olja in altanen till lillstugan innan alla blev för kalla och gnälliga. Hoppas det är fint i morgon också, så att vi hinner måla då, med rätt färg... ;o)

En helt vanlig kväll...

... var det inte igår, eftersom maken var och städade på dagis (en av de stora "fördelarna" med familjekooperativ ;), vilket han gjort varje kväll den här veckan iofs, men då har jag varit mycket piggare. (En hel vecka med dålig sömn tar ut sin rätt...) Iallafall slutade det med TVÅ ungar som gallskrek och en mamma som helst ville rymma till skogs. Var tvungen att lämna dom på övervåningen, gå ner och stänga in mig på toan här nere i några minuter för att orka lösa situationen. Fast man känner sig ju inte precis som årets mamma när man kommer upp och hittar en liten bebis med illrött ansikte och tårarna sprutar och en 4-åring med "snor ända in i munnen av alla tårar"... :( Självklart somnar båda två som små ljus precis innan maken kommer hem, så jag fick ta hela smällen själv, igen... Visst är det bra att som sover, men någon gång skulle jag vilja att han såg hur jävligt det faktiskt kan vara när båda två är ur gängorna samtidigt. Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Hoppas jag får sova några timmar, och att Prinsen inte vill äta förän kl 6 som vanligt, och inte kl 5 som i morse. (Räknade efter för första gången på länge, och det visade sig att han faktiskt klarar sig 8 timmar utan mat på natten - inte illa minsann! Synd bara att jag inte lägger mig direkt efter att han ätit, men NÅGON gång måste ju jag få lite egen ensam tid...)

Min, bara min!

Japp, det här är bara min blog - här kommer jag skriva om det som kanske inte rör barnen i första hand, även om de säkert kommer figurera här med, utan om det som rör sig om mig i mitt huvud. Vi får se vad det blir av det hela helt enkelt... Då kör vi! :o)