Dom måste skämta

Fick ett brev från sjukhuset i veckan, skickat med A-post, vilket brukar betyda att det är något som ska hända snart. Öppnar och ser att det är en tid till min "nya" neurolg. I september.

Nu ger jag upp, går privat till mammas kontakt och testar botox. Det är det eller gå under typ.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Inte normal

Den här veckan som vi spenderat med mina syskon har det liksom gått upp för mig att mitt liv inte är som alla andras. Det är inte normalt att inte orka med sina barn mer än en halvtimme åt gången, att behöva gå undan och vila minst en gång om dagen, att behöva sova ostört i minst åtta timmar per natt, att inte kunna utöva den enklaste fysiska aktivitet utan att få ont.

Inte normalt. Och jag gillar det inte.

Visst, jag har haft en kronisk sjukdom i över tio år, men jag har aldrig sett mig som sjuk, aldrig behövt göra avkall från livet (mer än kortare perioder under skoven), utan kunnat göra i princip allt jag velat göra. Nu är det inte så längre. Det är snarare tvärtom, att jag i princip inte kan göra något jag vill göra (i alla fall just nu) och det gör mig både ledsen och arg. Att jag sen inte får någon jävla hjälp alls från neurologen gör mig ursinnig, och hade jag bara orkat hade dom fått veta att dom lever.

Vad jag INTE behöver just nu

Helt plötsligt vänder sig alla emot mig. Professor, administratör, till och med nya prefekten, som inte ens känner mig (men han baserar väl sina känslor på vad dom andra två sagt). Dessutom vill min magtarmläkare inte förlänga sjukskrivningen, eftersom det är migränen som är jobbigast nu - fullt förståeligt - utan vill att neuro ska ta över. Då vore det ju käckt om jag kunde få fatt på en neurolog, eller kanske till och med träffa en... Fuck fuck fuck, vad jag inte orkar med sånt här krångel. Och allt för att jag ville bespara dom extra jobb.

Och det dummaste av allt är att jag känner ångestelefanten komma krypande... Det. Är. Inte. Värt. Det.

Okej. Djupa andetag. Fokusera. Gör upp någon slags plan. Både för att lösa det här och för framtiden.

Jävla antagning!

Så där många roliga kurser ville jag ju inte komma in på. Nu måste jag ju välja, igen. Gaaaahhh!!

Ibland undrar jag lite hur han tänker

... när han ställer sig och duschar, med dörren öppen och använder en duschtvål av det överparfymerade slaget och sen blir sur för att jag blir lite upprörd. Det är ju inte han som får migrän menar jag...

Nu även på twitter

Har funderat ett tag på om jag skulle ta och börja twittra på svenska också (har gjort det på engelska i ca en och en halv stund) och jo, så får det nog bli. Just nu funkar widgeten och mina tweets syns här till höger, men vem vet hur länge det håller?? Så iväg med er och följ mig, ni som twittrar alltså. Jag lovar att jag ska följa er tillbaka - min Timeline ser lite tråkig ut just nu.

Jo, och så har jag bestämt mig för att det inte ska vara något migrängnäll på Twitter. Får se hur länge det håller...

Halvdöv

Inte jag, men Prinsen. Hörselprovet igår gick så dåligt att han blev skickad direkt till läkaren. Det visade sig att han hade vax i röret, vilket gjort att vätska samlats bakom trumhinnan igen (han har varit förkyld den senaste veckan). Nu blir det behandling med örondroppar (med antibiotika - fråga mig inte varför, då han inte hade några tecken på infektion...) och återbesök på tisdag då de ska försöka suga ut vaxet. Risken finns att röret följer med och då blir det ny operation om sex veckor. Vore ju skönt att slippa det...

Och så en dagis uppdatering

Har varit på utvecklingssamtal på dagis... förlåt FÖRSKOLAN, för båda killarna och jag säger bara HJÄLP och VARFÖR SÖKTE VI INTE OM BYTE?? Det är på väg utför och den nya föreståndaren är helt slut i huvudet. Kan inte skriva allt här, men det är något seriöst fel på människan. Inte minst det här att barnen absolut inte får säga DAGIS. Det har gått så långt att killarna rättar varandra här hemma. Samma sak vid matbordet. Gör dom något som inte är tillåtet vid bordet på dagis (de sitter båda vid föreståndarens bord), som att peta på maten med hjälp av fingret (Lille H), så säger Prinsen till med en gång.

När jag sen får höra att Lille H har reagerat ganska starkt på förändringarna på förskolan får jag ont i hjärtat. Vad hände med vårat underbara dagis med fantastisk personal? Nu känns det mer som en institution, där barnen ska uppföra sig och personalen inte trivs.

Ingenting dag

Känner mig så där alldeles värdelös idag, liksom mer som en börda än något annat. Känns som att jag borde göra mer, orka mer, vara med mer än vad jag gör, som att det här livet som sjuk har pågått länge nog. (Och frågar man FK så har det garanterat det - jag skulle varit frisk och arbetsför för flera månader sen...) Dags att agera - frågan är bara hur och med vad?

Någotslags barndilemma

Alltså, hur gör man när man verkligen gillar föräldrarna, men inte står ut med barnet? Vi har två barn i vår bekantskapskrets som jag inte klarar av. Båda är ganska små (3 och 4 år) så det är ju mycket möjligt att det ändrar sig, men som det är just nu klarar jag inte av dom. Båda två är riktigt uppkäftiga, säger alltid emot och lyssnar inte på vad jag och Maken säger. Det är mycket slåss med saker och du-får-inte-vara-med när någon av dom är här, plus att dom då gör tvärtemot vad vi ber dom om.

Och inte blir det mindre jobbigt av att föräldrarna är så trevliga och alltid ber om ursäkt för sina barn. Jag kan själv tänka mig hur jobbigt det måste vara för dom, att se vilka problem deras barn har att umgås i grupp. Och jag vill naturligtvis inte att dom här barnen ska bli utanför, men samtidigt känner jag att jag inte orkar med. Samtidigt får jag dåligt samvete för det, just för att jag ser hur dåligt föräldrarna mår av det här.

Ett litet tips till mig själv

Om du ska göra björnbärssmoothie, sila för all del bort kärnorna.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Smak av sommar

Det finns inget som är så mycket sommar för mig som bigaråer.

Varje sommar när vi åkte och hälsade på farmor var det första vi gjorde att klättra upp i hennes stora bigaråträd och äta så mycket vi orkade. Även efter att farmor dött och vi hade kvar hennes hus var det vår tradition, men också ett sätt att minnas henne.

När mina föräldrar köpte nytt hus kunde dom inte ha kvar farmors hus längre. Dom sålde det till grannen, som känt farmor väl. Det kändes bra. Ända till vi åkte förbi nästa sommar och såg att han huggit ner bigaråträdet. För det förlåter jag honom aldrig, hur småsint det än må tyckas.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Sommar sent

Sommarhetta och jag virkar en mössa. Lika bra att börja i tid liksom. Dessutom har årets andra kull myggor kläckts och jag har fått ett bett i skinkvinkeln (dvs där skinka möter lår). Mycket irriterande.

Hade egentligen en hel massa bra saker att blogga om, men jag verkar ha blivit för trött för att få ihop något vettigt. Får hoppas att jag kommer ihåg dom i morgon.

Jo, och så har jag köpt en ny leksak: ZTE Light. Dvs en android surfplatta. Och så här långt är jag grymt nöjd, speciellt med tanke på att den bara kostade 1400 kronor.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Maten är klar!

Kycklingsouvlaki (marinad: olivolja, vitlök, citronskal+lite saft, oregano, salt, peppar; citronsaft efter grill), ris, sallad och sås (gräddfil, citronskal+lite saft, spiskummin, salt och peppar).

Published with Blogger-droid v1.6.4