Helt plötsligt vänder sig alla emot mig. Professor, administratör, till och med nya prefekten, som inte ens känner mig (men han baserar väl sina känslor på vad dom andra två sagt). Dessutom vill min magtarmläkare inte förlänga sjukskrivningen, eftersom det är migränen som är jobbigast nu - fullt förståeligt - utan vill att neuro ska ta över. Då vore det ju käckt om jag kunde få fatt på en neurolog, eller kanske till och med träffa en... Fuck fuck fuck, vad jag inte orkar med sånt här krångel. Och allt för att jag ville bespara dom extra jobb.
Och det dummaste av allt är att jag känner ångestelefanten komma krypande... Det. Är. Inte. Värt. Det.
Okej. Djupa andetag. Fokusera. Gör upp någon slags plan. Både för att lösa det här och för framtiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Aj, det låter ju inte bra alls. En långsiktig plan låter som en bra idé...men jag tänker att det nog är svårt att komma fram med en sådan när du mår som du mår. Hoppas att det löser sig på något sätt och att du mår bättre snart - på kort och lång sikt. Kram!
Dylika åkommor botas bäst med sushi tillsammans med en annan person som också har lite trubbel i känslocentret...
Kan i alla fall skicka en kram...
Kram!
Skicka en kommentar