Flyr fältet

Det är för jobbigt att vara kvar hemma idag så vi drar iväg och återkommer någon gång nästa år.

Önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År.

Jag tog mig igenom dagen

Många tårar har det blivit, både från mig och Dottern. Prinsen, som inte riktigt förstår det här med döden än, har flera gånger sagt att "Vovvan kommer hem från veterinären ikväll" och lika många gånger har jag förklarat att hon aldrig mer kommer tillbaka. Lille H. tittar på hennes plats och säger "vovve nä", så även han har förstått att hon saknas.

Det är svårt att komma ihåg att hon inte finns här längre. Jag lyssnar hela tiden efter hennes steg där nere i hallen, ett tecken på att det är dags att gå ut. Eller var. Maken berättade att han höll på att lägga saker i soffan när vi skulle sova i natt/morse när vi kom hem utan Vovvan. Själv skulle jag plocka undan allt bröd, så att inte Vovvan skulle ta det. Det gör ont att titta på den tomma ytan där hennes plats var, ont att se att vattenskålen är tom, ont att hon inte finns här.

Samtidigt finner jag lite tröst i att det var rätt beslut vid rätt tillfälle. Jag är glad att jag höll mitt löfte och inte lät henne gå igenom fler undersökningar som kanske hade gett henne ett par (plågsamma) dagar till. Jag är också glad att min lillebror kom hit, så att jag kunde vara med när hon somnade in. Jag satt bredvid henne, med hennes huvud på min arm när hon somnade av den lugnande sprutan i bilen. Jag kände med min hand hur hennes hjärta slog sina sista slag, då klockan 03:03. Vi satt kvar en stund, strök hennes päls och masserade hennes öron. Sen bäddade vi in henne i filten vi hade med, klappade henne en sista gång och gick, sorgsna men ändå med en ro i kroppen för att hon inte behövde ha ont mer.

Tårar till maten

Vissa rimmar till gröten, andra gråter i den.

Vill inte

Ligger kvar i sängen och gråter. Vill inte gå upp, vill inte starta den första dagen utan min älskade Vovva. Så länge jag är kvar här och inte går ner är det inte riktigt verkligt. När jag går ner måste jag orka se hennes tomma plats, orka ta in helt och hållet att hon inte längre finns... Jag stannar i sängen och gråter ett tag till.

Det är över

Vovvan blev akut sämre vid midnatt. Så dålig att det bara fanns ett alternativ. Klockan 03:03 drog min finaste vovve sina sista andetag efter att ha fått en överdos sömnmedel.

Det gör ont. Förjävligt ont. Det tröstar lite att veta att det var rätt beslut vid rätt tid. Men hon saknas mig, så oerhört mycket och värre lär det bli i morgon...

Dottern sammanfattade det hela så klokt: "Innan var det synd om Vovvan, men nu är det oss det är synd om för att hon inte finns kvar här."

Kräks, kräks, kräks och kräks

Stackars Vovvans mage slog bakut av antibiotikan. Idag har hon kräkts fler gånger än vad jag orkar räkna - de flesta ute, tack och lov. (Jo, för hundkräks blir väldigt mycket mindre äckligt ute i tio minus än inne på parketten.) Nu sprutmatar jag henne med majsvälling var femte minut och ber till högre makter att det lugnar ner sig.

Nu räcker det med jullov

Vardag, kom tillbaka tack.

Svar: 50 %

Fråga: Antalet individer med halsfluss i det Ponderska huset.

Lille H visade positivt på halsprovet och sällar sig alltså till penicilinätarnas skara. Tack och lov att det bara var han, nu kanske det finns en chans ändå, att alla får rätt medicin vid rätt tidpunkt.

Ensamt nyår, igen

Jaha, då har vårt nyårssällskap bestämt sig för att åka till fjällen istället. (Vi visste att det ev. skulle bli så, det gick alltså schyst till.) Vi blir alltså ensamma på nyår, igen. Jag kan inte hjälpa det, men det känns lite ledsamt. Jag vet ju att "alla andra" kommer fira tillsammans med någon och ha det kul och festligt. Visst, jag älskar min familj, men är det bara vi här hemma blir det liksom inte så, utan mer som vanligt. Jag längtar efter att planera en stor meny som ska ätas av någon mer än de som alltid äter min mat, att få piffa till det lite extra. Jag vet också att vi skulle behöva den där piskan att någon kommer hit och hälsar på för att vi ska sätta fart med städningen.

Å andra sidan är det väl lika bra att ingen tänkte komma hit, med tanke på alla baciller som verkar cirkulera här. Men det blir inte roligare för det.

Jag har fått en award

... med motiveringen bloggerska med stort hjärta.
Tack snälla Pysen, det gjorde mig gladare, så klart. :)

Lukt-aura?

Innan man får ett migränanfall finns det en hel rad olika symtom eller tecken. Det vanligaste är de så kallade synaurorna (ofta synbortfall och zigzag-mönster), men även andra auror förekommer.

Idag tror jag att jag fick en luktaura för första gången. Jag satt hos veterinären och väntade på att få betala. Helt plötsligt känner jag att det luktar jätte skumt om mannen som sitter bredvid mig. (Nej, det var inte fislukt, utan något helt annat.) Det var liksom en kemikaliskt stickande lukt, som dessutom fanns kvar efter han gått. Jag tyckte det var lite konstigt, men tänkte inte så mycket på det.

Inte förän vi kom hem och jag fick megamigrän. (Nu hållen i schack med stora piller.)

Skum hur blodkärlens vidgande/ihopdragande kan på verka hjärnfunktionen. Jag antar att anledningen till att jag får olika sorters auror är att migränen sitter på olika ställen i huvudet. Crazy.

Fortfarande sjukt i vårt hus

Maken har halsfluss och Vovvan lika så (inte undra på att hon inte velat äta när tonsillerna varit stora som pingpongbollar). Resten av oss ska testas i morgon, eftersom det verkar som att vi har något som går runt här. (Det var ju bara ett par veckor sen Prinsen och Dottern åt antibiotika.) Lär väl bli antibiotika åt alla håll och kanter sen.

Undrar hur vi ska klara av att hålla reda på vem som ska ha vad när? Mig kan man ju inte lita på, som försöker äta hundens medicin.

Köpa eller inte köpa, det är frågan

Reatider. Och jag skulle kunna handla hur mycket som helst. Hur lätt är det inte att hitta saker man behöver när priset är så himla bra? Just nu sitter jag och funderar på en ny digitalkamera, trots att jag för bara ett par veckor sedan sa till maken att jag skulle vänta med att köpa en ny till jag har tid att fota. Men så kommer det ett bra erbjudande och genast känner jag att jag måste ha. Fast egentligen måste jag inte det, det är ju bara för att det är billigt som jag vill handla.

Ibland är jag en sån looser. Bäst jag börjar planer nyårsmenyn istället för att tänka på konsumtion. (J, finns det någon möjlighet att du har smittat mig?)

Uppdatering:
Det blev en ny kamera. Maken sa köp och då hade jag ju inga invändningar direkt.

Pizzatime!

Nu ryker julskinkan

Tänkte göra processen kort med julskinkan i år och slakta den redan nu. En pizzadeg står på jäsning - här ska det bli julskinkscalzone igen.

Fast jag sparade några skivor så att jag kan äta risgrynsgröt och skinkmacka några gånger till.

Årets bästa julklapp

För alla er med spänningshuvudvärk är det här da shit. Helt underbar.

Ett hus fullt av sjuklingar

Det är bara jag och Dottern som är helt krya. Alla andra är mer eller mindre dåliga. Ser ut att bli ett jobbigt avslut på det här året.

Undvik att hundäta choklad

En varning så här i juletid: Ät inte spritfyllda praliner för fort. (Vi snackar ett par snabba tuggor och sen svälja. Jag brukar kalla det för att hundäta, efter Vovvan som tuggar två gånger per matportion ungefär.)

Gör man det kan man nämligen, som maken lyckades med igår kväll, få ett lock med sprit över luftstrupen, vilket gör det oerhört svårt att andas. (Så här efteråt är det ganska roligt, men då, när han sprang omkring som galen, med vitt uppspärrade ögon och inte fick luft, då var det inte fullt så kul... Jag försökte till och med göra en Heimlich på honom, men det hjälpte inte alls.) Efter en halv minuts kämpande försvann spritlocket (fråga inte mig var det tog vägen, men jag hoppas han inte drog ner det i lungorna... Kan aldrig vara nyttigt tänker jag, med sprit i lungan.) och han hostade och väste ett tag. Innan han åt lite mer choklad. Skam den som ger sig. Men jag tror han tuggade lite mer noga efter det.

Julafton och juldagen

Den blev kortare än vanligt (för vi bestämde oss för att åka hem och sova), eller jag ska nog skriva lagom. Jag höll ihop hela dagen, barnen hann inte bli övertrötta och ändå hann vi med allt man ska. Dottern stannade kvar med mormor, moster och morbröderna och meddelade idag att hon minsann tänkte stanna en natt till.

Känns nästan lite lyxigt att bara ha två barn. Om de bara kunde sova lite längre på morgnarna...

(Dagen idag har, för att använda J's ord, ägnats åt konsumtion, eller tankar på konsumtion. Prinsen och jag var på SIBA i förmiddags när de öppnade, men fick ändå stå i kö i 20 minuter för att köpa en netbook till mig. Fast det blev två, för jag kunde inte bestämma mig vilken jag ville ha och väntade jag hade de tagit slut. (Länge leve öppet köp.) Resten av dagen har det surfats Playstation spel och minneskort, digitala systemkameror och diverse silver- och pärlgrejer. Just det, vi var ju på Maxi också och konsumerade, bland annat Höganäs koppar för 39 kr styck och Rosti-prylar (mini skålar, durkslag och kastrullunderlägg). Törs inte ens tänka på hur mycket pengar som dragits från mitt konto idag, men jag tröstar mig med att minst 2500 kr kommer tillbaka, beroende på vilken dator jag lämnar tillbaka.

Och jag är färdig!

Flera timmar tidigare än normalt faktiskt. Undrar hur det gick till? Jag kanske till och med hinner slå in mina julklappar innan julafton! (Annars brukar jag slå in dom typ fem minuter innan de öppnas, heeeelt meningslöst.)

Med det önskar jag alla er en riktigt GOD JUL!!

Vi ses på andra sidan julbordet.

Inkokt lax, check!

Fast den ser väldigt oaptitlig ut på bilden ser jag...

Kokat och skalat rödbetor, check!

Ska bli en sallad tillsammans med fetaost, röd mangold och valnötter i morgon.

Provsmakning av julskinkan, check!

Och första glaset julmust.

Kolasort nr 3, check!

Mintchoklad.

Kolasort nr 2, check!

Pepparkakskola.

Första kola sorten, check!

Mjölkfri citronkola, härligt syrlig.

Pepparkakor, check!

Med lite stjälp av Dottern och Prinsen.

Julskinka, check!

Ja, eller julkalkonskinkan, om man ska vara noga.

Nu får det vara nog!

Nu tar jag jullov och tänker inte skriva ett ord på artikeln för än nästa vecka, så det så! (Här kommer jag garanterat att skriva, så jag önskar inte god jul riktigt än. Jag har inte ens börjat med julförberedelserna, så det lär bli en bunt ångestinlägg i kväll.)

Nu drar jag på stan och handlar den sista julklappen.

Jag firar en Vit Jul, gör du?

Visste du att var tionde barn i Sverige känner ett obehag inför julens festligheter? De är oroliga för att mamma, pappa, mormor eller farfar ska lukta konstigt och inte bete sig som vanligt. De är, kort sagt, oroliga för hur vuxna människor i deras närhet blir när de dricker alkohol.
Det är lätt att tro att det bara är barn som har alkoholister eller personer med riskfyltl alkoholbeteende i sin närhet som känner så här. Det är det inte, visar siffror från BRIS och Folkhälsoinstitutet. Även barn som har normaldrickande folk omkring sig känner obehag och oro, alltså du och jag och faster Rut.

För att lyfta fram barnens situation och behov i förhållande till vuxnas alkoholkonsumtion, speciellt kring julhelgen, genomför IOGT-NTO-rörelsen för tredje året i rad kampanjen Vit Jul. (Mer information finns på hemsidan www.vitjul.se, speciellt här>>>)

För mig är valet enkelt - jag avstår alla alkohol under julafton, juldagen och annandagen. För att mina barn aldrig ska behöva uppleva sådana jular jag gjort...

Jag hoppas att du också hänger på, för alla barns skull, och firar en vit jul!

P.s. Visste ni att när man själv uppfattar sig som påverkad har det gått rätt långt i fyllan. Det första som försvinner är omdömet, särskilt när det gäller en själv... Barnen uppfattar alltså en som full långt innan man själv gör det.

Jag saknar mina barn

Idag önskar jag att jag var frisk, att jag orkade ha alla tre barnen hemma med mig. Bara dom och jag. Jag sitter här och längtar efter dom så att det gör ont i bröstet. Samtidigt vet jag. Skulle jag hämta hem dom nu blir det bara kaos och migrän. Det funkar inte. Jag funkar inte. Och det gör ont.

Dessutom tror jag att min bästa Make börjar gå på knäna när det gäller att rodda morgnarna själv. I morse fick han ett utbrott som hette duga och vräkte ner en massa disk i hon med dunder och brak. Och jag klandrar honom inte, jag som inte ens kan vara ensam med dom på dagen. Jag önskar att jag kunde hjälpa honom, avlasta, men börjar jag dagen så måste resten spenderas i sängen.

Det är svårt att få ihop det, speciellt med sina egna känslor och önskningar.

Uppdatering:
...en halv timme efter att de kommit hem har huvudet fått nog. Längtar bara till de går och lägger sig och det blir lugnt i huset igen.

Julavslutning - ingen Big deal?

I morgon är det julavslutning i Dotterns skola. Vi har fått hem en lapp med tider för avslutningen och längst ner står det "De föräldrar som vill vara med får ta med eget fika."

Nu undrar jag: Betyder det att man inte behöver vara där som förälder? Jag kan ju på en gång erkänna att jag inte är speciellt sugen på 1½ timmes avslutning med 70 stissiga barn (plus ev. föräldrar) i en pytte liten lokal. Om jag går dit blir det till andra halvan, den som spenderas i klassrummet (bara 25 stissiga barn...). Mer fixar jag inte, kanske inte ens det beroende på vilken dag det är.

Sen försökte jag och maken komma ihåg hur det var på julavslutningarna när vi var små, om det var en Big Deal eller inte. Jag vet att vi samlades i aulan och sjöng julsånger, hela skolan, men inga föräldrar tror jag. Sen fikade vi pepparkakor och lussebullar i klassrummet, innan vi gick hem och hade jullov. Tror jag.

Hur har ni det med era egna och/eller barnens julavslutningar? Är det en Big Deal eller inte?

Uppdatering:
Tack för alla svar. Jag gick inte dit efter att maken kollat med några av de andra föräldrarna hur de skulle göra. (Ville ju inte att Dottern skulle vara den enda utan föräldrar där.) Det visade sig att de flesta inte skulle vara där, eftersom inbjudan inte riktigt var skriven så. Skönt, både för huvudet och för att jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte var där.

Tittar på Ankas jul

Det är ungefär den nivån jag klarar av idag. Hjärndött.

Oförstående

Hela jag, all min energi konsumeras av oron för Vovvan. Sådana triviala saker som vad vi ska äta och när får inte plats. Jag hade önskat mig lite förståelse istället för ett avmätt "Nähä" som svar när jag förklarar varför jag inte orkar tänka på mat. Jag vet att han inte tänker och fungerar som jag, att det i hans värld inte finns några sorger innan de inträffar. Och förmodligen är det lika svårt för honom att förstå hur jag fungerar som det är för mig att förstå honom. Men ändå.

Oro

Av den gnagande sorten. Den som sätter sig som ångest i bröstet och dundrande migrän i skallen.

Vovvan är dåligt. Hon kräks och vill varken äta eller dricka. Igår verkade hon ha ont när hon kissade, men bara en av gångerna vi var ute. Både före och efter var hon precis som vanligt.

Nu tvångsmatar jag henne med vätskeersättning varje kvart. Än så länge har hon fått behålla det och hon verkar lite piggare.

Men jag är ändå rädd, så otroligt rädd att det inte ska gå över. För vi har bestämt, Vovvan och jag, att om det blir något mer, förutom ryggen, då är det nog. Inga fler veterinärbesök med jobbiga utredningar, inga fler operationer eller mediciner. Nog. Slut.

Man vet att man är virrig...

När man kommer hem från affären och har scannat in och betalat för fyra (4) varor man inte har med sig hem. (Till ett värde av 320 kr.)

Ibland blir jag mer än bara lite trött på mig själv.

Och nu i kväll höll jag på att ta hundens medicin istället för min. Jag hade nästan fått in tabletten i munnen när jag kände att den luktade skumt (Vovvans medicin har leversmak) och insåg vad jag höll på att göra. Om den inte luktat hade jag garanterat tagit den. Undrar hur kul det hade blivit?

Ner och upp

Ingen praktik på den lokala tidningen, men däremot ett mycket fint omdöme av professorn för artikeln jag lämnade in i fredags. Alltid något.

För lite eld

Det går ruskigt trögt att skriva. Tror det beror på uttalandet från redaktör'n att jag inte skulle jobba ihjäl mig. Ödesdigert misstag?

Konstigt nog tyckte vår lärare, som först läser texterna, att det var bra. Själv var jag mer än lovligt missnöjd. Nu är jag misstänker jag naturligtvis att läraren bara ville bli av med jobbet och ta jullov. För SÅ fel kan jag väl ändå inte ha om mina egna texter?

Något är fel

Jag mår mer än vanligt dåligt. Trött så in i norden, yrslig, virrig och lite illamående.

Hoppas nästan att det är migränen som funnit sig ett nytt uttrycks sätt och inte en magsjuka...

Svar: Två gånger på två dagar

Fråga: Hur många nobelpristagare har Ponder träffat och intervjuat.

Så var det med det.

För mycket igen...

Tre intervjuer på en dag. Och så väntan på beskedet.

Man kan ju få migrän för mindre.

Idag får vi veta

Sista budet är att vi ska få besked om ev. praktikplats idag. Snälla ni, håll tummarna för att jag får en här i stan så att jag slipper pendla (det är mer än vad jag mäktar med känner jag...).

Uppdatering 20:15
Inget mejl än. Ska vi gissa på att de inte bestämt sig? Undrar om det blir i morgon, eller övermorgon eller... Till saken hör att de hela tiden skjutit upp datumet till nästa månad, nästa vecka, nästa dag. Något frustrerande...

Tack Anna

För snön. Men nu räcker det för den här gången tack.

Antiklimax?

Nu, efter alla era braiga gissningar så känns det som att det rätta svaret kommer bli ett anti-klimax... Därför håller jag på det en liten stund till, baföratt.

Svar: Två gånger på två dagar

Och nu vill jag ha era svarskommentarer i form av en fråga, annars blir ni diskvalificerade! Det är alltså Jeopardy-regler som gäller, fast hårdare, för att få kommentera det här inlägget. ;)

Svar kommer någon gång under morgondagen...

Ponder testar: Smågodis

Eftersom jag har så otroligt tråkigt, tänkte jag delge er vad jag tycker om några (för mig) nya godissorter:

Blå skum-smiley: Ska smaka blåbär, men smakar mest sött med en svag antydan av något syrligt. Bra skum, lagom mjukt och fluffigt.
Rosa skum-smiley: Smakar mer än den blåa, men fortfarande mest sött med jordgubbsinslag. Bra skum, lagom mjukt och fluffigt.
Grön skum-döskalle: Mycket sött här med, med lite inslag av tvål. Ska vara päronsmak tror jag. Bra skum, lagom mjukt och fluffigt.
Orange skum-döskalle: Oj, ännu mer tvål, det trodde jag inte. Och så sött, förståss. Bra skum, lagom mjukt och fluffigt.
Rosa skum-döskalle: Lite tvålig den här med, med hallonsmak. Bäst av dödskallarna. Bra skum, lagom mjukt och fluffigt.
Skum-isbjörn: Bara sött och för kompakt skum.
Cola dragster: Mmmm, bra cola smak med precis lagom mkt syrlighet. Samma seg-hårda konsistens som de röda och svarta bilarna.
Malaco fantaflaska: Väldigt seg och ganska smaklös. Den klassiska colavarianten är mycket bättre.
Röd pussmun: Syrlig på ytan, lagom segmjuk, god jordgubbssmak.
Melonklyfta: Sockrig på ytan, lagom seg, mjäkig melonsmak.
Röd/svart tvilling: Härligt salt på ytan, men när det är borta blir det bara tråklakritssmak kvar med yttepytte inslag av hallon.
Grön/svart tvilling: Lika salt på ytan som den röda, om mjöligt ännu tråkigare smak eftersom det bara är tråklakritsen som känns.
Grön/vit skumplutt: Sockrig som ett gelehallon och smakar väldigt likt ett sånt, bara lite mjukare.
Röd/vit skumplutt: Gelehallon upp i dagen, bara mjukare och väldigt söt.
Grönt fartyg: Ska vara en bilkopia, men smakar mer mjöl än originalet. Ganska god päronsmak.
Rosa fartyg: Som den gröna, fast med mjäkig hallonsmak?
Vitt fartyg: Som de andra faktiskt. Börjar misstänka att alla tre smakar likadant och bara har olika färg?
Rosa skumflaska: Inte alls så sur som jag trodde, men ganska god och bra konsistens.
Grön skumflaska: Lite, lite surare än den rosa, kostig smak som jag inte vet vad den ska likna.
Svart skumbanan: Riktigt salta utanpå (en potentiell gomfrätare) och god lakritssmak innuti. Bra konsistens på skummet.

Vem vet, om det här inlägget blir en succé kanske det kommer fler tester av menlösa ting fram över...

Bussen luktar... ångest

Jag vet inte vad det är, men jag misstänker att de bytt ytdeinfektionsmedel på bussbolaget. Har man otur och kliver på en nyinsatt buss luktar det nämligen sjukhus, närmare bestäm som det luktade de där första dagarna efter förlossningen.

Att sitta i den lukten hela vägen till jobbet är otroligt påfrestande. Luktminnet väcker en massa jobbiga känslor till liv, hjärtat bankar och jag känner hur det trycker över bröstet. Det krävs stor koncentration och fokusering för att övertyga min kropp om att det inte är en paniksituation, att jag inte är tillbaka där, utan att allt är lugnt.

Den här veckan har jag kommit över det fyra gånger och det blir lite lättare för varje gång. Undrar hur många gånger till det krävs innan det är som vanligt att åka buss igen?

Jobbet, min fristad?

Det är inte utan att det är lite sorgligt när det känns skönt att få lämna hemmet och åka till jobbet på en lördag. Det var verkligen gudomligt tyst där, i alla fall ett par timmar, innan det rasade in två rumskompisar (vilket inte fanns med i min planering... som tur var hade de en massa labbjobb att göra, så jag satt ensam större delen av tiden.)

Vid fem åkte jag hem, men det tog emot. Jag hade gärna suttit kvar och skrivit ett par timmar till.

Sorgligt som sagt.

Och inte blev det bättre av att jag på vägen hem passerade restaurangen som Maken och jag ofta åt på, då när vi inte hade några barn. Jag kände hur hela jag längtade efter en god, och fram för allt, lugn middag på tu man hand. Tråkigt att lille H vägrar barnvakter just nu (han tycker väl det räcker med att vi lämnar bort honom på dagis...), annars kanske vi hade kunnat ta en middag på stan under julhelgen...

Baciller, kräks och annat mysigt

Dottern och Prinsen har dragit på sig några halvtaskiga bakterier. Det började med Dotterns finger och en ruggig nageltrång (eller egentligen i halsen, men eftersom hon biter på naglarna hamnade de små äcklena där). Dagen efter blev Prinsen halvdöv och hade feber - ett säkert tecken på att det är örininflammation på G. En tur till farbror doktorn resulterade i antibiotika till båda. (Prinsen hade massor av vätska och ordentligt buktande trumhinnor. Ändå hade han inte sagt ett ljud om att han hade ont i örat...) Dottern fick en tyngre sort som skulle "vara bra för mjukdelar". Den visade sig dessvärre vara rätt obra för magen, vilket resulterade i en spontan spya på maten idag.

Själv har jag mens och känner mig ganska nedstämd. Har trappat ner seretoninhämmaren lite, för jag kände att det var på väg att bli lite väl svart allting. Alla sjukor och deppighet har gjort att jag ligger efter i arbetet - borde ha lämnat in texter idag t ex - vilket gör mig lite halvstressad. Helgen ligger i och för sig öppen, men det kunde ju vara trevligt att spendera den med sin familj. Jag har i alla fall färdigställt en artikel på jobbet, vilket känns fenomenalt skönt. Nu gäller det bara att lyckas få Professorn att läsa den...

Sorg

Elva år. Det börjar bli otroligt svårt att greppa tiden han faktiskt varit borta. Det börjar på vissa sätt kännas som han aldrig funnits och det gör ont. Att minnena börjar blekna så mycket att de inte känns verkliga.

...

Idag är det inte en vass, skarp sorg. Utan mer molande i bakgrunden. Lite som migrän.

...

(Äh, nu ger jag upp det här. Har för mycket migrän för att kunna skriva det jag vill ha sagt.)

Inga nya tag

Men lite ljusare sinne. Migränen är kvar, men lättare än igår. Tröttheten ligger som en våt filt över mig.

I morgon. Det får bli dagen med nya tag.

Slut på det roliga

Man kan låtsas att man är frisk, och göra en massa saker som friska människor gör. Men tillslut går det inte längre att lura sig själv. Tillslut tar det slut.

Idag betalar jag, i migrän, i trötthet och nedstämdhet. Det känns bara motigt och tungt och ledsamt. I morgon är det 11 år sen min pappa dog - det spelar också in på att göra den här dagen riktigt tung - plus att jag fick avslag på den praktikplats jag hade hoppats en del på.

Idag ska jag bara vara. Trött, ledsen eller vad det än må vara. I morgon ska jag försöka ta nya tag och låtsas lite till.

Jag håller på allvar på att bli galen

För att göra en lång historia kort, så handlar det om datorer. Igen. Min lilla svarta går som en klocka men det har visat sig att min veka kropp inte orkar bära omkring på den. (Den väger strax under 2 kg i nuvarande skick.) Dessutom är batteritiden alldeles för kort och med ett bättre batteri blir den så klart ännu tyngre.

Alltså har jag surfat runt och letat en ny, liten och lätt dator. Jag har två huvudkrav: den ska ha bra batteritid och ett tangentbord som fungerar att skriva på (inget pyttelitet ihoptryckt alltså). Sen vill jag inte betala en massa pengar för en dator som känns gammal om ett halvår. (Det bör alltså gå att uppgradera internminnet om det inte är tillräckligt stort från början.) Jag har de senaste två veckorna köpt, och lämnat tillbaka, följande datorer:
1. Lenovo Ideapad S10-2 (för litet tangentbord)
2. HP Compaq Mini 110C-1011SO (gick inte att uppgradera de 1 Gb i ramminne)
3. LG X120 (för litet tangentbord)
4. Packard Bell DOT/S NC904 (inte lika bra tangentbord som Compaqen, men kanske OK?)

Och där är jag nu. Galen, som sagt.

Jag har glömt läsa bloggar!

Så ni kanske lider all världens kval just nu utan att jag vet det. Måste genast råda bot på det (inte kriserna alltså, sån kraft har jag tyvärr inte, men min ovisshet).

Vilken tur, nu behöver jag inte gå och lägga mig på ännu ett tag.

Sängpest?

Varför är det extra svårt att gå och lägga sig när man vet att man måste? Som ikväll t ex: Jag är ensam hemma med lille H och hans nya "god morgon"-tid (sen vi slutade amma) är 05:00. Halv sex om man har tur. Jag med mitt huvud borde alltså verkligen sova nu, för att överleva morgondagen till Maken kommer hem. Men det går inte, det är nästan som ett fysiskt motstånd att stänga av datorn och gå upp till sängen.

Och tänk, i morgon bitti kommer jag svära och absolut inte vilja gå upp ur sängen. Vore det inte bra om det var tvärtom? Om man var som mina söner, som är strålande glada och inte kan komma fort nog ur sängen, vad enkelt det vore då.* (Och som somnar i samma ögonblick de lägger huvudet på kudden, för det allra mesta.)

Fast då hade jag å andra sidan aldrig skrivit det här fruktansvärt intressanta inlägget och det hade ju varit en enorm förlust för mänskligheten. Eller nåt.

* Ska förresten bli kul att se när det där ändrar sig, för jag har svårt att tro att det kommer se lika dant ut i tonåren...

Varför ljög hon?

Jag har en ganska ful ovana att tjuvlyssna på folk. Idag i kön på Siba (som var ordentligt lång) ringde det till kvinnan som stod bakom mig. När hon svarat och hört vem det var sa hon:
- Åh, det hade varit jätte roligt, men jag är precis på väg in till en föreställning som Moa ska vara med i.
De pratade lite till, och det verkade inte som att kvinnan hade bråttom att avsluta telefonsamtalet. Precis innan det tog slut sa hon att de kunde höras efter att föreställningen var över.

Uppenbarligen ljög hon för personen i anda änden, för på Siba (eller i närheten) var det inga föreställningar eller uppträdande på gång. (Hon stod dessutom nästan sist i en evighetskö, så hon var inte på väg någon annan stans i brådrasket.) Nu sitter jag är och är sååå nyfiken på varför hon ljög?? I min fantasi skapar jag olika senarion av storyn bakom samtalet. Till jag inser att det är en rätt meningslös sysselsättning eftersom jag aldrig kommer att få veta varför hon ljög. Men jag är ändå nyfiken... Kanske skulle vänt mig om i kön och sagt:
- Ursäkta, men jag undrar varför du ljög för personen som ringde?

Premiär idag!

Och vi överlevde, med det mesta av hedern i behåll.

(Ni som undrar vad jag pratar om kan mejla så skickar jag info. :)

Mat-matte

(Det här inlägget skulle kunna handla om hundar, insåg jag just, men det ska det inte, utan om hur underlig jag är när jag äter.)

Jag kom på idag att jag nog har ganska konstiga saker för mig när jag äter. Ta till exempel dagens middag:

Kycklingbiffar med soltorkade tomater och fetaost samt kokt potatis. Då måste jag liksom se till att dela potatisen och biffarna på ett sånt sätt att det blir lika många bitar av varje. Så att jag i varje tugga får en bit potatis och en bit biff.

Det känns inte som att det är så alla äter?

(Andra varianter i det här huset är "spara det godaste till sist" (Dottern) och "äta rakt av från ena kanten till den andra" (Maken).)

Hur äter ni?

Uppdatering:
Vad intressant att läsa hur ni äter. Det verkar finnas många olika varianter där ute.

Huset är HELT galet!

Ja, eller kanske inte huset i egentlig mening, utan värmesystemet.

Hela november, när det varit milt, jag till och med varmt, har vi frusit förjämnan här inne. (eller vi och vi... jag, som får ruskigt ont i fingrarna när de är iskalla och jag måste skriva.) Hur vi än gjort har vi inte lyckats få upp temperaturen över 19.6 grader. Skruvat på elementen, pillat på pumpen i skåpet (vi har fjärrvärme), skruvat lite till på elementen osv. Men nu, nu när det är fem-tio minusgrader, DÅ går minsann systemet på, med råge. Idag hade vi 23.2 grader här inne. Det tycker till och med jag är för varmt. Och inte vågar vi skruva ner heller, för då är det väl 15 grader här i morgon bitti...

... och när jag skriver det här tänker jag på er Alex, som varken hade värme eller varmvatten förra(?) vintern.

(Problemet, tror jag, är att det bara finns en utetemperaturmätare i systemet, ingen innemojäng...)

Darn!

Beställde mitt i särklass dyraste paket någonsin från USA för några veckor sen. Självklart blev det även det första paketet som fastnade i tullen. Nästan 800 pix gick det på...

Plågsamt

Maten är för varm för att äta och jag är jätte hungrig.

Nu har någon Googlat hit igen

Den här gånger på "har någon köpt skänk från Jysk". Och det har vi ju. Så långt inga besvikelser, men jag kanske skulle uppdatera med vad jag tycker nu?

Jag gillar'n!

Den är snygg, funktionell och känns inte alls ranglig eller billig. Men då ska man betänka att jag glömt att det varit en del strul innan vi faktiskt fick den på plats... (När vi monterade den första skänken hade den två vänster sidor, vilket i och för sig löste sig till det bättre. Den här hade hålen för lådskenorna på fel ställe och för det fick vi en överdel. Själva monteringen var inte heller snuten ur näven.)

Så här ser det ut, med skänken på plats. (Minus handtag för att försvåra lite för lille H att ta sig in i den. Funkar så där, eftersom han har äldre syskon som gladeligen öppnar åt honom.)

Ett CV alltså...

Har fått napp på en av mina praktikförfrågningar (inte mitt första val, men ganska OK tror jag) och nu vill de ha ett CV. Man hallå, jag minns inte ens när jag skrev ett senast (borde vara när jag sökte min doktorandtjänst 2000) och än mindre vet jag var jag har det. Bara att börja från noll alltså.

Ni som vet allt, hur var det nu man gjorde?

Puss till Busmamman och Åsa! (och säkert någon mer som jag glömt...)

Som hjälpt till att minska min blodskuld med en påse till. Många påsar små... gör STOR skillnad. Ni som kan, glöm inte att lämna blod nu i juletider, då det brukar bli brist på blodcentralerna.

Man vet

... att man har migrän när man hela tiden klickar bredvid länkar med mera. Ska nog vila från datorn ett tag.

För övrigt...

... var både fredagskvällen och lördagen eländigt migräniga. Idag känns det tack och lova bättre.

Prinsen är feberfri och är som vanligt. Enda problemet nu är att han verkar åkt på en liten ögoninflammation. Eftersom det är ruggigt smittsamt blir vi nog hemma i morgon med.

En påminnelse

Fick veta idag att ett till par av våra "vänner från förr" flyttat isär och ska skilja sig. Återigen blir jag påmind om att även det man tror ska vara för evigt kan ta slut. Det som gör att det känns lite extra den här gången är att det dom hade påminde så mycket om det vi har, jag och Maken. Samtidigt kan jag på något sätt se och förstå varför det blev som det blev. Lika, fast väldigt olika.

En påminnelse är det hur som helst, att inte ta det jag har för givet, att aktivt arbeta för min relation och hitta nya sätt att visa att jag älskar Maken mest av alla.

Payback

Och där kom den, jätte migränen jag väntat på den senaste veckan. Lagom till helgen. Klassiskt.

Genustänkande i skolan 2009

Flickorna får nyckelpiga och fyrklöver på sina lådor. Pojkarna en liten fotbollsfilur som spelar fotboll.

Jag hade inte lagt märket till det här tidigare, men när jag påtalade för Maken vad jag tyckte om det berättade han att det varit uppe på föräldramötet tidigare i höst. En pappan berättade att hans dotter hade varit jätte ledsen när hon såg lådorna. Hon älskar att spela fotboll och förstod inte varför hon inte fick en fotbollsfilur.

Välkommen till skolan, lilla vän.

Kom just hem

För från skolan kan man inte ta VAB. Är det obligatorisk så är det. Och det är det, i morgon, när vi ska redovisa vårt tredje grupparbete för den här veckan.

Uppgiften är att planera en egen tidningsredaktion. Märks det att vi är lite trötta på allt gruppande när vi planerade in kuddrum och bollhav på vår redaktion?

Där den ene slutar tar den andre vid

Första dagen på en vecka för lille H på dagis idag. Klockan 12 ringer de och säger att Prinsen har feber och klagar över ont i pannan. En hel halvdag utan VAB alltså.

Å andra sidan borde jag inte klaga för än magsjukorna kommer. Förkylningar ter sig rätt oskyldiga i jämförelse.

Vad har de gjort?

Sen när har Yoda vassa klor?

Jobbar

Ger min dator lite mer minne. Nu kanske den blir lite gladare och räknar lite bättre åt mig.

Jaha, men tack så jävla mycket!

Idag kl 10 började vi en ny kurs, men lärarna är exakt de samma som på förra kursen. I morse kl 09:18 fick vi ett mejl där det stod att de här två böckerna ska ni ha läst till fredagens seminarium. Nästa mening var "Den första är slut på förlaget, ni får låna den på biblioteket. Den andra kan bara beställas från Göteborgs universitet.".

På föreläsningen fick vi veta att det är seminarium på fredag, och naturligtvis grupparbete tills dess.

Vi ska alltså läsa två böcker, varav en inte går att få tag på (biblo hade två ex och vi är 30 st i klassen) och den andra måste skickas från Gbg, och dessutom knåpa ihop ett grupparbete av det. Till fredag kl 10. Alltså måste vi ha läst böckerna till i morgon, för att kunna göra grupparbetet. Efter en hel del arga protester från oss, gick läraren med på att
1) vi bara behövde läsa en del var i boken (alla behöver inte läsa allt)
2) kopiera upp de kapitel vi behöver läsa

Jag tror jag ska skicka honom ett mejl med ordet "framförhållning" och dess betydelse.

Första Post-iten

"PRAKTIK"

Det kanske kan hjälpa mig att få tummen ur?

En gadget för mig

(och dig, J!)

På min nya dator finns ett gadgetfält till höger på skärmen. Idag upptäckte jag att man kan lägga dit... Post-Its!! Iofs får man bara plats med fem synliga samtidigt på min lilleplutt dator (det går att ha flera sidor), men ändå, ÄNDÅ. Det här innebär att jag faktiskt har en chans att komma ihåg saker jag måste göra. (Vanliga Post-Its är bara att glömma här hemma, eftersom vi inte har något fungerande kontor och överallt där jag sitter med datorn kommer klåfingrar åt eventuella lappar.)

Hurra för digitaliseringen av Post-Its!

Ja, jag inser att jag förmodligen är sist i hela världen med att upptäcka det här, men jag tänker ändå hurra, så det så!

Nu blev det svårt

Fick just ett mejl av henne med ett jobb relaterat erbjudande jag har väldigt svårt att tacka nej till. Samtidigt vet jag att jag borde. Eller klarar jag att hålla den yrkesmässiga distansen? Förmodligen inte, och då kan allt bli så där jobbigt igen.

Samtidigt tänker jag att om hon kontaktar mig (istället för att det är jag som jagar henne) så kanske det är ett tecken på att saker och ting blir annorlunda. Fast jag vet ju att det förmodligen bara är hittepå...

Tomt

Åtta (8) timmar seminarium med PM opponering i ett för litet klassrum utan ventilation.

Resten kan ni räkna ut själva.

Influensan kommer närmare

Idag fick vi veta att en doktorand hos oss är allvarligt sjuk i nya influensan, eller egentligen i sviterna efter den. Han ligger inlagd med lunginflammation, men än så länge svarar han bra på medicinerna (bredspekturm antibiotika bland annat). (Och jag försöker för allt jag är värd att inte tänka på "köttfärslungor"...) Han har varit sjuk i tre veckor, nu. De räknar med att han är borta minst en månad till.

Jag håller tummarna för att han fortsätter svara på behandlingen och snart är hemma hos sin fru och deras lille son igen.

Och som grädde på moset...

Tempar lille H 39.5 och är snorig och hostig. VAB i morgon alltså, men för vem? Förmodligen blir det halv dag var för mig och Maken, eftersom han har saker han måste göra på förmiddagen. Där sprack den planeringen av morgondagen. Bara att sätta sig ner och försöka boka om alla gruppmöten. Å, så jag längtar.

Äntligen... söndag?!

Typiskt. Jag som behövde ett par dagar ledigt för att vila mitt huvud lite.

Nu kör det igång för fullt i morgon, både på jobbet och i skolan. Jag har sammanlagt fyra möten och borde, förutom det, jobba minst fyra timmar eftersom hela tisdagen går åt till skolarbete.

Det ser ut att bli jobb nästa helg också med andra ord. Och jag skyller allt på de förbannade grupparbetena.

Satan satan satan!

Jag har ju glömt bort att söka praktik till i vår. (Eller jag har ju sökt, på tre ställen, men det är ganska troligt att jag inte får där, så jag borde verkligen söka på lite fler ställen.)

Någon som har en praktikplats på någon schyst tidning eller radioprogram att bjussa på?

Trot eller ej

Men jag har uppdaterat matbloggen! Välkomna att ta en titt!

Robinson

Jag säger bara en sak: Hade jag hamnat i det damlaget hade jag inte varit kvar mer än ett par timmar.

Sånt där tjafs som de höll på med det klarar jag inte av, varken på en "öde" ö eller i verkligheten. Det finns en del sådana tendenser i en av grupperna jag jobbat i. Allt arbete i den gruppen tar tre gånger längre tid än vad det borde bara för att vissa måste göra allt på sitt sätt.

Undrar varför det ofta blir så där tjafsigt i kvinnogrupper just?

Även lille H

Nu har alla kidsen fått sin första spruta. Men inte här, i Uppsala läns landsting, eftersom hela vaccincirkusen skötts skrattretande dåligt. (Det är tur att det inte är något värre, typ SARS som sprids, då hade vi väl varit döda för länge sen.)

Det känns i alla fall skönt att det är gjort. Även om de får influensan de närmsta veckorna (det tar tydligen tre veckor innan man har full gott skydd) lär det bli en mild variant.

Nu är det bara maken kvar i den här familjen, och han ska få på jobbet nästa vecka. OM de får vaccin, vilket är sagt, men inte alls säkert.

Mycket, mycket, mycket

Hela veckan har det varit PM, de senaste dagarna har si så där 12 timmar per dygn gått åt till det. Alltså har jag inte jobbat något. Vilket innebär att jag måste jobba i helgen. Känns inte så där jätte lockande, men jag får peppa mig själv med att jag kommer vara ensam där. Lugn och ro med andra ord. Och jobb då.

Jag får helt enkelt tänka på min "mer än heltids"-lön som ramlar in på onsdag. Det, mina vänner, var inte igår.

Besviken läsare?

Såg just att någon hade googlat hit på "Choklad recept" och hamnat på det här inlägget. Om det var jag hade jag blivit ruskigt besviken.

Så, för att råda bot på det , jag vill ju inte göra någon besviken menar jag, lägger jag in ett recept på en supersmarrig chokladkaka (med äkta choklad...)

Ingredienser:
150 g choklad, helst 70 procentig
150 g smör
3 ägg
1,5 dl socker
1,5 dl mjöl
3 msk starkt kaffe

Smält smöret och chokladen. Tillsätt kaffet. Rör i sockret och sedan äggen (se till så att smeten inte är för varm, annars blir det choklad-äggröra!). Vänd i mjölet och rör så lite som möjligt. Häll smeten i en smord och bröad form (jag brukar använda kokos, det blir mums). Grädda i 175 grader mitt i ugnen till kakan stannat i mitten, men inte mer. Hellre lite för kort tid än för länge! (Jag skriver ingen tid eftersom det varierar dels beroende på ung och dels beroende på hur stor form man använder...) Låt den svalna och servera med grädde, glass. Färska jordgubbar och hallon är smarrigt till. Går bra att frysa, om det nu skulle bli något över. ;)

FK-samtal, klockan 20:00

Vet inte vad det är, men både min neurolog och min handläggare på FK ringer på det konstigaste tider. Idag var det FK's tur att ringa, precis när jag gått in i PM-dimman (det ska lämnas in i morgon och... ja, ni vet ju hur jag jobbar). Han ville mest stämma av, tala om att sjukintygen kommit in, att han betalar ut pengarna till den 25:e och att han sen avslutar mitt sjukfall. (Det känns väldigt bra, även fast jag egentligen inte är frisk, så kan jag ju låtsas att jag är det i tre månader nu eftersom jag är utskriven från FK.) Konstigt nog tog det lilla 45 minuter att förmedla. Han är en pratglad prick min handläggare, eller min "pojkvän på Försäkringskassan" som Maken brukar kalla honom för att samtalen alltid blir så långa.

Om jag blir sjuk igen (...) hoppas jag att jag får samma handläggare. Jag önskar också att alla handläggare på FK var sådana - förstående och medmänskliga. Vad mycket ångest och lidande som skulle undvikas.

Nu drar det igång...

Dagiströtta barn ramlar in genom dörren. De kivas och bråkas och är hungriga. Själv är jag migrän.

Bäst att gå ner och laga mat...

Vad konstigt

Helt plötsligt kändes det som att klockan var halv tolv (23:30) och jag undrade varför jag satt här och skrotade.

Nu kan jag ju lugnt skrota vidare ett par timmar till.

Det räcker med äckel

Idag har jag, under idel hulkningar och små sammanbrott, torkat upp en gigantisk hundspya från vardagsrumsgolvet. (Samtidigt muttrade jag åt hunden "se nu vad som händer när man äter vad skit som helst". Inte för att hon fattar det, men det kändes bra.) Nu ropar maken från badrummet att han vill ha hjälp med att rensa avloppet eftersom det tydligen är mina hårstrån som sitter fast där. Jag svarar tyvärr, jag har redan fyllt min äckelkvot med råge idag.

För er som inte vet är spyor och blöta hårstrån mina absolut värsta äckel i hela världen. Bara tanken på det kan få mig att hulka. Därför slutar jag skriva om det här äcklet nu.

Planer på att utvidga verksamheten

Funderar ibland på att go big, att marknadsföra bloggen ordentligt för att dra hit en hel massa läsare. Sen tänker jag att jag nog inte orkar bli en sån storbloggare och att jag faktiskt är helt nöjd med de läsare jag har.

Hur känner ni, har ni någonsin funderat på att expandera?

Sitter och läser politikbloggar

Som en del i PM-arbetet. Säga vad man vill, men media- och bloggsmarta är dom, de där småpartierna som inte länge är så små...

Märkligt rastlös

Går hela tiden omkring med den där känslan att jag glömt något, att det är något jag borde göra, men hur jag än funderar kan jag inte komma på något.

Förmodligen en biverkning av Sandomigrinet, men det gör det ju inte roligare att sitta som på nålar hela tiden.

Dessa grupparbeten

Just nu har vi två grupparbeten på gång. För mig innebär det att två gruppers träffar ska jämkas samman med sex personers scheman. Bara för att någon kläckte ur sig att h*n inte tyckte att grupperna skulle överlappa, så vi skulle få diskutera med så många olika personer som möjligt. Tanken är väl god, men det ska ju helst fungera i praktiken också.

Lägg sedan till att jag är febrig och inte tar mig utanför dörren. Försök sen att planera in fyra gruppträffar och en inlämning till nästa onsdag.

Resultatet blir att planeringen av träffarna tar mer tid än själva träffarna i sig, eftersom vi hela tiden måste boka om och flytta runt dom.

Verkligen tidseffektivt.

Ferschyld

Lagom till att jag ska skriva mitt livs första PM. Och eftersom det sker i grupper om två är det inte bara jag som drabbas.

Det känns väldigt svårt att skriva något av kvalité när det känns som att jag snutit ut större delar av hjärnan. Tyvärr inte de delarna där migränen sitter.

Neurologsamtal, på en lördag

Idag ringde (äntligen) min alldeles för upptagne neurolog upp. Bland det första han sa var att han skulle hämta sin fru vid tåget om nio minuter, men att hon var van vid att han var försenad så det var inget problem.

Vi diskuterade först FK och min strategi för att nollställa min sjukpenning. Han tyckte att strategin var bra, men lät samtidigt lite bekymrad över att jag skulle jobba så mycket. Han sa också att han redan skrivit i min journal att han inte tyckte att mitt medicinska tillstånd medgav arbete ens på halvtid just nu, men att FK i princip krävde det. När han sedan fick höra att jag hade migrän 25 av 31 dagar i oktober, blev han lite upprörd och sa "att så ska ju ingen behöva ha det". Jag kan inte annat än att hålla med.

Sen kom vi in på behandling. Han verkar lite tveksam till att sätta in någon av epilepsimedicinerna (antar att de har riktigt tråkiga biverkningar), utan ville istället att vi skulle prova en ny kombination. (Saroten och betablockar fungerade ju inte alls - jag mådde pest och kunde dessutom inte sova på nätterna.) Nu testar vi Saroten och Sandomigrin (en medicin speciellt framtagen för migrän, en seretoninhämmare) i en månad till att börja med.

Orkar ni hoppas och tro lite på det? Själv känner jag mig ganska blasé inför alla dessa piller...

Vi har pratat

Redan igår faktiskt. (Jag tror också på att ta tag i saker på en gång. Annars ligger det lätt och jäser till något ännu större än vad de egentligen är.) Men jag blev inte så mycket klokare av det. Jag fick en ursäkt, men ingen förklaring. Det känns bättre, det gör det, men osäkerheten finns kvar. Vad var det jag såg, det där som inte var något?

Tack alla för era ord, råd och kramar. Ert stöd betyder oerhört mycket, nu som alltid.

Det där kändes inte bra

Sprang på maken alldeles nyss, på ett ställe där han inte borde vara just nu. (Han borde vara på jobbet, han var på McD...) Det hela hade inte varit så konstigt om det inte vore för sättet han reagerade när jag fick syn på honom. Han såg inte glad ut, inte ett spår av glädje i ögonen, utan han såg ut som han skämdes, som att jag ertappat honom med något. Jag fick känslan att om jag inte hade gått fram till honom utan gått förbi och inte låtsas se honom hade han inte ropat på mig. Hans förklaring var att han blivit hungrig och därför åkt från jobbet tidigare, vilket säkert är sant, men det förklarar inte hans reaktion.

Jag vet att jag har överreagerat i sådana här fall tidigare, men de gångerna har jag varit gravid och minst sagt överkänslig för sånt. Gravid är jag inte nu, men kan jag ändå lita på att det jag kände och såg är rätt? Vad betyder det i sånt fall? Inte blir det bättre av att vårat förhållande har kommit i skymundan de senaste åren, tack vare kräkgraviditeter och migränen. Jag vet att mina känslor finns där, men vad känner han? Har han gett upp, känner han att jag bara är en belastning som det vore enklare att vara utan?

Jag vet inte vad jag ska tro, ärligt talat. Jag vet inte vad det är som är fel, men att se de där kärlekslösa ögonen titta på mig, det gjorde ont.

Hur gör man?

Idag har Maken en hel dag med teambuilding på jobbet. En massa roliga saker hela dagen som avslutas med middag och festligheter i kväll.

Idag har jag ett möte jag vill och borde gå på. Ett möte som kan påverka min framtid på många positiva sätt.

Självklart krockar mötet med Makens middag på jobbet (som varit bestämd och bokad länge, mitt möte fick jag reda på förra veckan), våra barnvakter är sjuka och dessutom är ju Dottern dålig (inga fler spyor sen igår kväll, men hon är inte pigg idag) så även om vi kunde skaka fram någon annan barnvakt känns det inte schyst mot någon att hysa ut kidsen idag.

Så hur gör man? Ska Maken tvingas avstå från det roliga, som han så väl behöver och är värd. Eller ska jag avstå mötet, som är viktigt, men tillkom senare.

Smakligt

Vad sugen man blir att äta när Dottern kräks samtidigt som man lagar mat.

(Och jag hoppas verkligen att det är en vaccinverkning och INTE en magsjuka. Rundkräkning är mer än vad jag klarar just nu...)

Idag är det min dag

Tydligen finns det inget postulat som säger att man inte ska behöva ha migrän på sin födelsedag.

Förutom det har det varit en ganska bra dag. Jag fick frukost på sängen och skönsång. Tårta blev det också, på kvällen:

Chokladmaräng tårta med hallonmousse (mjölkfri) och mörk choklad.

Presenten fick jag ju för några månader sen - den fungerande datorn.

Dum reklam

Kladdkaka med äkta choklad. Vad skulle man annars ha i tänker dom, falsk choklad?

Det har smittat av sig

Självförtroendet alltså. Idag på gruppmötet på jobbet (där två gruppmedlemmar presenterar sin forskning och sen diskuterar vi det) vågade jag säga de där sakerna jag annars bara brukar tänka. Och vet ni vad? Professorn tittade imponerat på mig varje gång och efteråt sa han att det var kul att jag var tillbaka. Jag kände att jag växte några centimeter. Återstår bara att hålla kvar den här känslan till det är min tur att presentera...

Riktigt skarp migrän

Länge sen jag hade så här skarp migrän. Är väl för att jag har mens och samtidigt jobbar.

Viktig information om bilbarnstolar!

Jag vet inte om det är jag som är efter, men jag har alltid trott att bilbarnstolar höll i tio år, oavsett vilken typ det är. Så är det inte. Det är bara de framåtvända som har en hållbarhet på tio år, de bakåtvända har sju år och babyskydden bara fem. Vilken oerhörd tur att vi inte varit med om någon olycka, men tanke på att lille H. har suttit i ett åtta år gammalt babyskydd fram till nu... (Det är alltså hållbarheten i plasten och frigoliten i stolen som försämras med tiden. En för gammal stol klarar helt enkelt inte de stora påfrestningarna de måste klara i en krock för att skydda barnet ordentligt.) Av den anledningen slog vi till och köpte en ny bakåtvänd stol till Prinsen också. Den han hade blir sju år nästa år och så kort som han är kommer han åka baklänges länge till.

När jag ändå är inne på det här ämnet vill jag påminna om att inte vända barnen så att de åker framlänges för tidigt. Det absolut säkraste sättet, för alla oavsett storlek och ålder, att färdas i en bil är baklänges. För barn, som har större huvuden och svagare nackar i proportion till resten av kroppen är det extra viktigt. Så här skriver NTF (min kursivering):
"Ett framåtvänt bilbarskydd är dock aktuellt först när barnet inte längre kan åka bakåtvänt och tidigast vid fyra års ålder."
Låt alltså barnen sitta bakåtvänt så länge det är möjligt. Hellre lite böjda ben än brutna nackar, brukar jag tänka!

För mer information och fakta, kolla på NTF:s hemsida, speciellt här>>> och här>>>> om du vill läsa om varför barn bör åka baklänges så länge som möjligt.

Säkerhetssöndag

Idag har vi slagit på stort och inhandlat två nya bilbarnstolar och två nya brandvarnare. Känns tryggt.

Här härjar flunsan!

Nu har influensan kommit hit, till våran stadsdel. Grannarna berättade att det brutit ut på deras dagis, vilket innebär att det inte dröjer länge innan det kommer till övriga dagis. Eftersom vaccinationerna av icke-riskgrupperna började i måndags, och avbröts efter halva tisdagen eftersom vaccinet tog slut, finns det i princip inga barn som har fullvärdigt skydd än. Det betyder smittspridning.

Pratade med grannen som är narkosläkare och han berättade att barnen blir rejält sjuka, men inte livshotande om de inte har bakomliggande problem. De får inte den lunginflammation som i övrigt friska unga vuxna har åkt på, den där lungorna blir som köttfärs (ja, det var så han beskrev det, han som sett det på nära håll...). Han var också lite upprörd för att en av de största riskgrupperna inte blivit förtursvaccinerade, nämligen de överviktiga. Samtliga som dött, som inte rapporterats som "riskgrupp" har nämligen varit överviktiga. Det är alltså extra viktigt för dom att vaccinera sig, eftersom de löper större risk för svåra komplikationer. Men om det har inte ett ord skrivits i tidningarna.

Det är i sådana här fall man kan diskutera medias inflytande och ansvar...

Respekt

Jag vet att jag varit lite ensidig i min beskrivning av livet som student på den humanistiska fakulteten. Mest fokuserat på det negativa, det jag inte tycker är så bra. På tiden alltså att jag tar upp något som är positivt!

Häromdagen hade vi redovisning av grupparbetet. Under min del av redovisningen avbröt/hoppade läraren in med lite fakta till en av mina slides. Fakta som kom senare under min presentation, men som kanske gjort sig bättre lite tidigare.

Jag tänkte inte mer på det, van som jag är med ett klimat där professorn avbryter hela tiden, och ofta försöker sätta den som håller föredrag på pottkanten. (Det är hans sätt att lära oss att se helheten och inte bara vår egen lilla bit. Hur bra det är för hans studenters självförtroende när de ska hålla föredrag kan disskuteras.) Döm om min förvåning när läraren (på journalistkursen alltså) först bad om ursäkt direkt efter vår presentation. Inte nog med det. Efteråt kom han fram till mig, bad om ursäkt igen och sa att det var väldigt dumt gjort att avbryta mig.

Under alla mina år på teknat-fakulteten har ingen någonsin bett om ursäkt för att han eller hon avbrutit mig mitt i ett anförande, oavsett om det vet befogat eller ej. Över lag ser jag en klar skillnad i sättet man behandlar sina studenter på de båda fakulteterna. På humfak behandlar det studenterna med respekt och varje åsikt är värd att lyssna på.

Det är väldigt långt ifrån den verklighet jag kommer ifrån och för första gången på mycket länge är jag inte nervös för att öppna munnen på föreläsningar och seminarier. Inte rädd för att bli mer eller mindre dumförklarad om jag skulle säga något som inte är helt rätt eller 100 % relevant.

Och det är fantastiskt vilka intressanta diskussioner man kan ha när alla får komma till tals.

P.s. Jag har svarat på era kommentarer till Fatal attraction och Glad och lite rörd.

Jag är i alla fall inte gravid

Har roat mig med att läsa den gamla gravidbloggen. Och det slog mig, igen, att jag har mycket hellre migrän än att vara gravid.

Oavsett hur stor belöningen än är så skulle jag inte orka med att må så där igen. Tre gånger är mer än nog... Hell, EN gång var mer än nog egentligen.

Tur att jag fått tre så underbara ungar, som plåster på såren.

Glad och lite rörd

Ja, det blir jag när jag läser era kommentarer till Fatal attraction-inlägget. För mig var det nog ett av de svåraste inläggen jag någonsin skrivit, samtidigt som det kändes viktigt att få ner det på pränt. Att konfrontera och konstatera att jag faktiskt, efter mer än 30 år, har kommit till vissa insikter i livet. Att jag inte bara blivit rynkigare, men också en aning klokare med tiden.

Jag ska nog också klargöra att inte alla av de här "vänskapsförhållandena" har slutat med att jag blivit trampad på. Och det var också länge sen jag gjorde saker som att frysa ut eller mobba, men minnet av att ha gjort det gör att det inte känns så länge sen.

Många gånger är det jag som valt att följa de här kvinnorna, att göra som de gör. Framför allt när det gäller stora, lite livsavgörande beslut. Att jag började doktorera till exempel berodde inte på att jag brann för det, utan att min dåvarande förebild gjorde det. Även att det blev teori och inte experiment beror på att hon klart tog avstånd i från, och gärna rackade ner på, den experimentella forskningen. Varför blev det så? Dels för att det var enkelt. Om jag följde henne behövde jag inte ta några egna beslut, utan vägen framåt var liksom utstakad. Dels för att mitt akademiskt dåliga självförtroende fick mig att tro att jag inte kunde göra det jag helst ville, nämligen att skriva.

Därför betyder det väldigt mycket för mig att jag nu, äntligen, efter så många år, faktiskt följer min (fram till för något år sen, väldigt hemliga) dröm. Att komma in på journalistutbildningen var betydelsefullt på flera sätt, men framför allt gav det mig självförtroende. Ett självförtroende som vuxit under utbildningens gång, när jag inser att jag faktiskt hör hemma där, att jag är lika bra som de andra studenterna.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om det här, men det får bli en annan gång tror jag. Men en tanke som ibland slår mig är att det kanske var tur att jag fick migrän ändå. För utan den hade jag nog aldrig ens funderat på att ta upp det här journalistspåret.

Alltså mensvärk...

... vad ska det vara bra för?

Vad snackade dom om?

Idag på bussen satt jag snett emot två killar i 18-års åldern. Ungefär följande konversation utspelade sig dom emellan:
Kille 1: Har du nått till i helgen?
Kille 2: Asså jag e så jävla lack på Kicke. Han ba sa att han kunde fixa, men sen ba ballade han ut å sa typ att han inte kunde. När ja lacka, då ba sa han "okej, okej, ja fixar".
Kille 1: Så jävla typiskt Kicke. Hur mycke ska du ha?
Kille 2: Asså ja vet inte, för Kicke ba "nä, jag vill liksom inte hålla på och be om för mycket", så jävla keff.
Kille 1: Aa
Kille 2: Ja vet fan inte va ja ska casha heller. Så jävla stört.
...
Kille 1: Ska du ha burre eller käpp?
Kille 2: Asså jag vet inte. Burre ska jag ha, sen får vi se...
Kille 1: Asså, det finns inget bättre än att ta en stor tugga burre och en käpp.
Kille 2: Ja vet! Boj är också fett najs.
...

Och så där fortsatte det, till de klev av nere på stan där de skulle möta den där "Kicke". Var frestad att gå av och följa efter dom. Om inte annat för att få veta vad "burre", "käpp" och "boj" är. Någon som har en aning?

Fatal attraction

Jag har träffat en kvinna under journalistkursen. Hon är den där kvinnan som har lyckats, som har allt jag just nu vill ha. Hon är smart, rolig, framgångsrik, tuff, självsäker.

Jag har träffat dom förut, de starka, självsäkra, tuffa, spännande kvinnorna och tjejerna. Varje gång blir jag imponerad, fascinerad och attraherad. Som en förälskelse fast på ett platoniskt plan. I mina ögon kan de här kvinnorna inte göra något fel och allt de gör är rätt, eller åtminstone inte fel. Kanske beror det på att jag förlorade min starka kvinnliga förebild redan vid nio års ålder, eller för att de här kvinnorna har precis det jag tror mig vilja ha men aldrig kommer uppnå. Min utopi förverkligad i en person. Jag har åtskilliga gånger dragits med i deras kölvatten, följt dem som ett får, alltid hållit med och ställt upp, oavsett vad det gäller. Till och med gjort saker jag aldrig skulle göra annars, som att frysa ut eller öppet mobba någon som är svag. Saker jag egentligen avskyr och tar ställning emot, men som inte kan vara helt fel eftersom de här kvinnorna (eller i fallet med mobbning, tjejerna) gör det.

Det slutar alltid på samma vis. Hon, den starka, hon utnyttjar mig så länge jag har något att ge. När jag inte längre är intressant trycker hon ner mig, förstör mitt självförtroende, går vidare och lämnar mig kvar, i spillror. Liksom när ett kärleksförhållande tar slut, tar det lång tid att hämta sig, att komma igen och tillbaka.

Men jag lärt mig. Hur gärna jag än skulle vilja bli vän med den här kvinnan, väljer jag att vända mig ifrån henne. Att beundra henne på avstånd. För i hennes skugga skulle jag aldrig bli den jag vill bli, utan någon jag aldrig vill vara igen.

Och de gör sig ändå bäst på håll, idolerna.

Första kvällen utan jobb av något slag

Och jösses vad lyxigt det känns! (Igår höll jag på till midnatt med att förbereda dagens gruppredovisning och läsa igenom de texter vi skulle diskutera i del två av seminariet (del ett var alltså redovisningen). En sak är säker, grupparbete blir inte roligare för att man gör det sent på kvällen.)

Något som inte känns lika lyxigt är att vi idag fick veta att vi istället för tenta på den här kursen kommer få skriva ett PM. Två och två naturligtvis. Oh, but why?

Ha ha, såg just att det såg ut som att jag hade jobbat hårt i evigheter. Det är bara den här veckan det gäller, men det är mycket för mig.

Inte lika roligt

Helt plötsligt blev journalistiken inte lika rolig. Det är en hel massa läsning om saker som inte intresserar mig så mycket (jag vet att de borde göra det, men nej... det finns nog en anledning till att jag inte läste humanistiska ämnen trots allt). Men framför allt är det grupparbeten till höger och vänster. För mig som aldrig vet när jag har lite migrän eller mycket migrän i för väg är det jobbigt att behöva boka in tider för gruppmöten som jag sen måste släpa mig till oavsett hur jag mår. Sen tycker jag faktiskt inte grupparbeten är så himla roligt och ser faktiskt inte vad de ska på en högre utbildning att göra. Jag menar, som färdig reporter lär jag inte sitta och skriva artiklar i grupp.

Nehej, bara att bita ihop och förbereda mig för gruppträffen i morgon. (Fram till nu har jag suttit och läst en låååååång artikel om medier och marknad. Vem som styr vem typ. Intressant kanske, men inte i den förpackningen, om jag uttrycker mig fint.)

Gravplatser

Avslutar Allahelgonhelgen med ett avsnitt ur en text jag skrev om en kyrkogård här i stan. Där i skogen vill jag bli begravd, den dagen det beger sig.

Inne bland träden är det kallt och mörkt. De hundraåriga tallarna blockerar effektivt den oktobertrötta solen. Det råder en trollsk stämning på skogsvägen. Bakom en kulle dyker plötsligt blommorna upp. Rosor, gerbera och nejlikor. Bjärta färger mot skogens bruna och mörkgröna toner. Ytterligare några steg närmare och gravstenarna lyser ljusa i mossan. Namn och årtal på små knubbiga bumlingar av uppländsk granit. 133 stycken är de, stenarna som markerar stoffet efter lika många människor i Kvarteret Skogskyrkogården på Berthåga kyrkogård.

De bästa platserna, de med utsikt över den näckrosprydda dammen, är redan tagna. Kan hända att de döda trivs med att höra vattnet klucka och strandgräset viska. Eller så känns det förtröstansfullt för de anhöriga att deras kära åtminstone har trevlig utsikt där de ligger? Hur det än är med den saken, är det här de flesta av gravarna ligger.

Följer man stigen bort från dammen, den där lilla, nästan osynliga, och tar till höger om enbusken, kommer man till en ensam grav. Den är prydd med vita stenar och den finaste, den i form av ett hjärta, ligger alldeles intill inskriptionen: ”Vår älskade lilla mamma/mormor”. Här vilar hon i hjärtat av skogen, här blir hon ett med naturen. När det naturliga kretsloppet är tydligt närvarande blir det lättare att ställa det i kontrast till våra egna liv. Kanske är det en tanke som som kan skänka lite tröst i sorgen och saknaden.

Vad gillar ni vårt nya soffbord?

På många vis känns det som vi kapitulerat. Med tre små barn är det liksom ingen idé att köpa snygga grejer för de blir i alla fall förstörda. Och vem vet, kanske kan "det" hålla någon sysselsatt i fem minuter i alla fall?

JYSK vs. IKEA

Nu har vi monterat ihop den nya skänken, eller nästan. Vi har det jävligaste kvar, nämligen att justera gångjärnen så att dörrarna hänger rakt och fint. (Någon som har några tips på hur man enklast lyckas?)

Sammanfattningsvis kan man säga att bygga en JYSK-möbel är betydligt mer komplicerat än en IKEA-dito. Att skriva bruksanvisningar (eller rita, för det är ju bara en massa konstiga bilder) är verkligen inte JYSKs starka sida. Sen hade den här möbeln fem (eller sex, nu minns jag inte) olika sorters skruvar i likadana påsar. Påsarna var inte märkta och bilderna på skruvarna dåliga. Det slutade med att vi fick räkna alla skruvar och på så sätt lura ut vilken som skulle användas var.

Men, trots att det inte var snutet ur näven hur man skulle sätta ihop den känns faktisk möbeln gedigen, minst lika bra som motsvarande från IKEA, om inte bättre.

Så, IKEA får högst poäng för bruksanvisningen och skruvar, men JYSK tar hem poängen för den färdiga möbeln. Och det är ju den man ska leva med, inte monteringen.

Tack så jävla mycket för det, Amerika!

Något jag aldrig kommer acceptera, oavsett om jag firar Halloween eller ej, är "traditionen" att kasta ägg på hus som inte ger godis. I år var det en skock ungdomar som kastade ägg på vårt hus, och då hade de inte varit här och ringt på först ens. Maken spenderade en del av kvällen med att försöka spola bort äggröran från vår vita putsfasad. Vet inte hur det blev, om allt gick bort, för det är omöjligt att se i mörkret. Själv ringde jag polisen. De suckade lite uppgivet och sa att om de inte får in fler anmälningar kommer de inte göra så mycket. På min fråga om det inte vore läge att skicka ut en bil i alla fall, innan gänget gör något mer än kastar ägg (t ex eldar bilar) höll konstapeln med. Om det sen kom någon bil vet jag inte. Jag tröttnade på att stå i fönstret och kolla.


Visst var det ni "mamabloggen" som fick erat hur äggat förra året?

Allahelgona eller Halloween?

Jag är inte något vidare förtjust i att den amerikanska Halloween-traditionen kommit hit. Det jag inte gillar är att Halloweenfirandet hotar att ta över Allahelgon, som för mig är en högtid när man minns de som inte finns hos oss längre. Att skicka ut sina ungar att tigga godis på just Allahelgonsafton är helt fel för mig. Okej, i år råkar ju Halloween och Allehelgon infalla på samma dag (Halloween firas alltid den 31 oktober, Allahelgon är alltid en lördag mellan 31 oktober och 6 november), så då är det ju svårt att undvika (om man nu firar Halloween), men inte desto mindre fel för det.

Vi nekar kategoriskt barnen som kommer hit godis om de kommer på Allahelgon (kommer de på rätt dag, om den inte sammanfaller med Allahelgon kan det hända att vi ger) - i år bara ett sällskap och då barn som inte bor i vårat område. Jag kände inte igen dom alls och undrade lite hur långt de går för att tigga godis?

Hur gör ni och vad tycker ni om Allahelgon vs. Halloween?

Nu drar jag

Drar snart på studiebesök till Radiohuset. Ska bli riktigt kul att se hur de jobbar med direktsändning. Synd bara att de sänder (direkt) mellan 21:40 och midnatt...

Dagen före-deppig

Tror det är stor-migrän på gång. Är så där konstigt nedstämd, trött och rastlös på samma gång. Ska nog ladda upp med en Zomig i sängen och hoppas att jag vaknar i tid.

Provrumspanik

I helgen var jag på Lindex och fick för mig att prova en klänning. En sån där modern en, med tight liv, vid kjol och lite tyll inunder. Drog den över huvudet och kände att det gick lite trögt över ryggen/bysten, men tänkte att jag nog inte drog ner dragkedjan hela vägen. Tråklar på mig klänningen och inser att nej, den här modellen är inget för mig. Drar ner dragkedjan och börjar dra klänningen nedåt. Det går inte, inte en susning att den smala midjan går över mina höfter. Kollar dragkedjan. Jo då, den är helt nerdragen. Försöker uppåt istället. Det tar tvärstopp över brösten. Börjar bli lite lätt svettig, men tänker att om jag tar av mig min vadderade BH kanske det går lättare. Jo då, visst gick det lättare. En liten bit. Nu fastnar klänningen på ett sånt sätt att jag står med armarna rakt upp, (utan BH). Nu börjar jag bli rejält svettig och undrar om jag 1) ska spräcka klänningens sömmar, 2) tillkalla personal. (I den ställningen fick jag inte ens tag i mobilen. Hade annars planer att ringa maken och be honom komma med en sax...) Nummer två gick bort på en gång - förstå vilken skam att ta dit en okänd människa när man sitter fast i en klänning utan BH. Kvar finns alltså att spräcka sömmarna. Suger i mig så mycket luft jag kan och pressar förtvivlat utåt. Ingenting händer. Inte ens ett litet trådknak. Nu rinner svetten längst ryggen och pulsen är uppe i 120. Lyckas på något sätt haka fast klänningen på en av krokarna i provrummet och sen lirka mig ur millimeter för millimeter. Förstår ni vilken lättnad det var när den äntligen var av? Jag klädde på mig på 10 sekunder och lämnade butiken snabbt som attan.

Och vet ni vad det absolut dummaste är? Det här är inte första gången det händer...

Språkligt

En sak jag helt förträngt är att vi nästan uteslutande pratar engelska på jobbet. Kan säga att jag är något ringrostig och måste pausa och leta efter ord hela tiden. Det kommer ju tillbaka, det vet jag, men just nu känns det mest lite jobbigt att det inte flyter på som jag är van.

Uppdatering Jysk

Ringde dit idag för att rapportera vår felaktiga skänk. Tyvärr hade de inga delar inne, men jag lyckades deala till mig en dyrare och finare skänk istället. Så nu känner jag mig ganska nöjd, förutsatt att alla delar finns till den nya.

Och så ryggskott på det

Den här veckan började verkligen bra.

Fortsättning följer. I morgon tisdag: lämning och hämtning av grabbarna, skola 10-12 och sen jobbet efter det. Tur i oturen att jag inte har något att göra på jobbet än, eftersom min professor "inte haft tid" att fundera ut exakt vad jag ska göra...

Något positivt!

Lyckades hugga vår prefekt (det är han som har personalansvaret på institutionen) i förbi farten idag och hade ett mycket bra samtal om rehabilitering. Ska få gå på stresshanteringskurs, få anpassad arbetsplats vad gäller ljud, ljus och så långt det är möjligt, lukt. (Kan ju vara lite känsligt det där, speciellt med lukter som inte är parfym...) Sen hur mycket som genomförs i praktiken är en annan femma, men så här på pappret ser det bra ut.

På jobbet

Och kanske att jag väntade mig för mycket, men lite mer än ingenting kunde väl varit fixat?

Nu sitter jag på min plats, som någon annan anekterat. Alla mina saker är kvar, men liksom skuffade åt sidan. Droppen var nog ändå att denna någon tagit MIN tekopp och använt den som pennställ!

Nej, nu går jag snart hem, för sånt här orkar jag inte med!

Det är något fel med mig

Jag sitter nämligen och gapskrattar åt Osbournes Reloaded (går på TV6 just nu). Jag kan inte hjälpa det, men på något sjukt sätt är dom väldigt roliga (idag).

Får skylla på att jag är trött, eller nått.

Grrrrr för JYSK

Vi köpte en skänk där idag, för att kunna sätta upp den och röja undan i vardagsrummet där nere. Lastar in två stora lådor, öppnar och letar efter en bruksanvisning. Den ligger underst i den största lådan (och nej, man kunde inte öppna den åt något annat håll utan att repa trät). Lite halvsura sitter vi nu med tjugo trädelar i olika storlekar över hela vardagsrummet. Prinsen och Dottern är ute och leker, lille H sover. Perfekt, tänkte vi, nu kanske vi kan få ihop det här innan ongarna är här igen. Börjar skruva och slå i träplugg. Ända till vi inser att vi fått två vänster sidor. Ridå.

Undrar när vi ska hinna byta skänken? Och när de kan tänkas få in nya eftersom vi köpte den sista de hade. Blir så våldsamt trött av sånt här. När vi äntligen har ork att fixa något så ska det ta mig f-n alltid strula. Blä!

Uppdatering: Vaccinerad

Jag tänkte att det kanske kunde vara intressant för någon att höra hur jag mår efter vaccinationen?

Igår var jag lite seg och mosig, så där som man kan vara innan man blir sjuk ni vet. Ont i armen hade jag också, som en rejäl träningsvärk i muskeln där vaccinet sattes. Hade svårt att sova på natten för att jag inte kunde ligga på sidan.

Idag har jag fortfarande ont i armen och är lite trött. Kanske aningens febermosig nu på kvällen.

Helt okej med andra ord, och garanterat 100 gånger bättre än att ha influensan, oavsett hur milt man får den.

Sen måste jag tillägga att jag tycker att det är lite felaktigt att kalla influensasymptom för "biverkningar". Det är ju precis tvärtemot vad de är! Vaccin verkningar vore faktiskt ett mycket bättre ord. Att man får lite symtom tyder ju på att vaccinet fungerat, att immunförsvaret gått igång och tillverkar skydd mot influensan. (Därmed inte sagt att det inte finns några biverkningar, det gör det, eftersom olika människor är olika känsliga mot beståndsdelarna i vaccinet. En allergisk reaktion är t ex en solklar biverkning. Det man ska komma ihåg när man läser om biverkningar är att ställa antalet fall av en biverkning i proportion till hur många som fått vaccinet totalt. Att kvällspressen skriver om att EN person fått hjärtbesvär efter vaccinationen säger faktiskt ingenting alls om hur just du kommer reagera.)

Ganska uttråkad

Maken gick och la sig redan kl 21 - helt slut efter att ha varit med Dottern på innebandyträning (8:30-10, med Prinsen som följeslagare) och skridskoskola (12-13) - och det unnar jag honom. Bara det att jag inte har någonting att göra, vilket betyder att jag sitter på Tradera och köper kläder till barnen. Vilket inte är så smart med tanke på att jag har nästan 70 auktioner ute just nu för att bli av med kläder eftersom vi har för mycket.

Säger maken något skyller jag på att han gick och la sig så tidigt, okej?!

Ni missar väl inte...

Tävlingen?!

Bara tio besökare kvar i detta nu.

Tävlingen avgjord! Grattis Pysen som lyckades bli den 10 000 besökaren sen i januari. Pris kommer på posten.

Vaccinerad

Nu har jag varit iväg och tagit första sprutan mot nya influensan. Återstår att se om och hur mycket mitt immunförsvar triggas (d v s hur mycket influensasymptom jag kommer få i morgon).

Måste säga att det känns väldigt skönt att ha det gjort. En sak mindre att tänka på liksom.

Snart 10 000 besökare sen i januari!

Det måste så klart firas, eller hur?

Den som lyckas bli den 10 000:de besökaren vinner ett mycket exklusivt smycke designat av ingen annan än Ponder herself. Jag lovar att ingen annan kommer ha ett likadant! (Sen om det är en bra eller dålig sak får ni avgöra själva.)

Just nu står räknaren på 9978 - bara 22 besökare kvar alltså. Det är bara unika besök som räknas, så det hjälper alltså inte att uppdatera sidan 22 gånger. ;)

Du som ser att räknaren står på 10 000 när du är här kan väl tjoa till så ska jag kolla i loggarna sen om det stämmer. (Ibland kan två komma ungefär samtidigt och då räknar den liksom inte upp...) Lycka till allihop!

Det är inte mig det är fel på

Jag kan fortfarande lösa de gamla supersvåra sudokon. Det är alltså sudokuna som blivit svårare, inte jag som blivit dummare. Vad skönt.

Radio upptar all min tid

Ja, det är verkligen fullt upp, nästan hela tiden, med radiojournalistiken. Är det inte intervjuer som ska göras, är det redigering eller planering av de samma. Det surrar i hela huvudet, hela tiden, av radio: tänk radio, lev radio, andas radio.

Det är jätte roligt för det mesta, men lite intensivt för en vekling som mig. Det är inte utan att man längtar tillbaka till det lugna och framför allt tysta skrivandet.

Stort tack!

Ni ska veta att jag läst era kommentarer under mitt inlägg om jobbet flera gånger och blivit alldeles varm i hjärtat för att ni finns där ute och bryr er.

Och ja, det blir nog lite tufft med migrän, plugg och jobb, men jag har som sagt inte råd att vänta (för då kan professorns pengar mycket väl vara slut igen). Det som gäller för mig nu är att hålla ihop i tre månader. Det är nämligen tiden det tar för att nollställa sig hos Försäkringskassan. (Gör jag inget kommer jag bli utförsäkrad i mitten av mars nästa år.) Jag kommer att jobba halvtid och ta ut semesterdagar på andra halvan (har 45 dagar totalt eftersom jag inte tagit semester på flera år, plus att jag får 30 nya dagar efter nyår). För så får man nämligen göra, tipsade min handläggare på FK om. Så även om det inte funkar i längden, så får det funka de här tre månaderna. Sen kan jag gå ner på lägre takt om jag behöver det.

Äntligen lite lugn

Helgen var precis som förra - full med både migrän och stökiga ongar. Jag önskade mest att den skulle ta slut så att jag åtminstone skulle få äta frukost i fred... (Igen, det är inte kul att känna att ens egna barn bara är jobbiga. Inte kul någonstans.) Idag har jag haft heldag i skolan med tillhörande hemstressning på lunchen för att vädra Vovvan. Sen åkte jag till Maxi när maken kom hem - kanske inte helt genomtänkt när migränen lurade runt hörnet, men ibland måste jag, trots att det inte är smart.

I alla fall - nu har jag en lugn kväll och, det bästa av allt, en lugn dag i morgon. Jag ska göra en intervju, med grannen, klockan halv två och innan dess har jag i n g e n t i n g att göra. (Intervjun har jag redan förberett och jag har researchat ämnet tillräckligt väl.) Behöver jag skriva att det känns gudomligt skönt?

Det gick bra!

Behövde inte ens spänna migränblicken i professorn, för han hade fått pengar och var så glad och snäll så. Jag kommer börja jobba halvtid den 26 oktober (inte optimalt att jobba samtidigt som jag pluggar, men jag har inte råd att vänta...). Ett nytt roligt projekt, som knyter an till mitt gamla har jag också fått. Det känns på det hela taget både bra och roligt att få börja jobba igen.

Sen hur jag fixar det med migränen är en helt annan femma, men det funderar jag inte på nu eftersom jag ändå inte kan påverka det. Nu ska jag bara var glad åt att mötet är avklarad och att det gick bra. Så det så!

Nu måste jag stänga av datorn, för jag har ljudredigerat sen klockan 14 och bokstäverna hoppar lite hur som helst på skärmen...

Kärlek

Att ha en make som kommer hem med det här när man känner sig under ytan, det är kärlek.

Vilket gnäll!

Guuu vilka gnälliga och tråkiga inlägg jag skrivit idag. Ni får ha överseende och så ber jag att få återkomma en annan, bättre dag.

Ni som inte har läst än kan ju sluta efter det här inlägget så slipper ni dravlet.

Möte med professorn

I morgon klockan tio har jag efter lite hot fått till ett möte med min professor. Jag hoppas jag är på mitt allra rivigaste humör så att han fattar att jag inte orkar tjafsa och att han bara tar sitt ansvar och ordnar med rehabilitering m.m. Drömma går ju...

Vad trodde jag?

Vet inte om jag är naiv eller bara för optimistisk, men jag trodde faktiskt att jag skulle klarar av de här jobbiga veckorna. Jag tänkte att eftersom det är något jag tycker är roligt så skulle det gå. Det gjorde det inte. Det gör det inte. Chansen att jag får ihop ett nyhetsinslag till klockan 17 i morgon är i det närmaste obefintlig. (Visst, jag kan säker få uppskov, men då kommer hela helgen gå åt till det, helgen jag behöver för att vila upp mig så att jag klarar nästa vecka som är ännu tuffare än den här...)

Sanningen är att jag inte klarar av heltid, inte ens i skolan. Hur det ska gå sen, när det är tänkt att jag ska jobba på ett eller annat vis är en gåta. Just nu känns det nästan outhärdligt att vara så här skör och ohållbar. Jag vill, men kan inte.

Inte hjälper det vare sig att gråta eller beklaga sig. Migränen är ändå kvar och inget jag gör får den att försvinna.