Elva år. Det börjar bli otroligt svårt att greppa tiden han faktiskt varit borta. Det börjar på vissa sätt kännas som han aldrig funnits och det gör ont. Att minnena börjar blekna så mycket att de inte känns verkliga.
...
Idag är det inte en vass, skarp sorg. Utan mer molande i bakgrunden. Lite som migrän.
...
(Äh, nu ger jag upp det här. Har för mycket migrän för att kunna skriva det jag vill ha sagt.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Stor stor extrastor kram på dig idag älskling...
En stor kram till dig!
Kram på dig. Jag vet hur du känner. Snart två år sedan pappa gick bort...
Mm jag vet!
Kram!
Blir alldeles tårögd.
Kram på dig!
*kramar om...*
Skicka en kommentar