Oro

Av den gnagande sorten. Den som sätter sig som ångest i bröstet och dundrande migrän i skallen.

Vovvan är dåligt. Hon kräks och vill varken äta eller dricka. Igår verkade hon ha ont när hon kissade, men bara en av gångerna vi var ute. Både före och efter var hon precis som vanligt.

Nu tvångsmatar jag henne med vätskeersättning varje kvart. Än så länge har hon fått behålla det och hon verkar lite piggare.

Men jag är ändå rädd, så otroligt rädd att det inte ska gå över. För vi har bestämt, Vovvan och jag, att om det blir något mer, förutom ryggen, då är det nog. Inga fler veterinärbesök med jobbiga utredningar, inga fler operationer eller mediciner. Nog. Slut.