Det är inte utan att det är lite sorgligt när det känns skönt att få lämna hemmet och åka till jobbet på en lördag. Det var verkligen gudomligt tyst där, i alla fall ett par timmar, innan det rasade in två rumskompisar (vilket inte fanns med i min planering... som tur var hade de en massa labbjobb att göra, så jag satt ensam större delen av tiden.)
Vid fem åkte jag hem, men det tog emot. Jag hade gärna suttit kvar och skrivit ett par timmar till.
Sorgligt som sagt.
Och inte blev det bättre av att jag på vägen hem passerade restaurangen som Maken och jag ofta åt på, då när vi inte hade några barn. Jag kände hur hela jag längtade efter en god, och fram för allt, lugn middag på tu man hand. Tråkigt att lille H vägrar barnvakter just nu (han tycker väl det räcker med att vi lämnar bort honom på dagis...), annars kanske vi hade kunnat ta en middag på stan under julhelgen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Du... Nu ska jag vara sådär jobbig. H överlever även om han kinkar med barnvakter. Det kanske är en jättebra investering för er att få äta middag i lugn och ro _tillsammans_? Gör det!!
Ja, visst överlever han, det vet jag också ;), men det känns liksom inte riktigt lika roligt att gå ut och äta om jag vet att han är ledsen. Men jag tänker att eftersom vi kommer spendera en massa tid med ma och syskonen i jul kanske det går att lämna honom till dom efter det.
För du har rätt, det skulle vara en bra investering, ja, kanske till och med nödvändig.
Skicka en kommentar