Lite bloggtorka

Det händer inte så mycket, mer än att jag stöttar flickorna så mycket jag kan. Och det går lite framåt och lite bakåt, emellan åt känns det väldigt hoppfullt, ibland helt åt helvete. Men vi kommer ta oss igenom det här, det vet jag.

Med mig är det inte så mycket nytt. Jo, jag har fått eksem på hakan. Har ingen aning om varför eller av vad och det vägrar ge med sig.

Roligare än så blir det inte idag är jag rädd.

One down...

Jag har överlevt första dagen ensam, eller morgonen ska jag säga, för på eftermiddagen kom mamma och hjälpte mig. Jag fick iofs hjälp på morgonen också med att ta Dottern till skolan, så jag behövde bara lämna Prinsen och lille H. på dagis.

Trots det kände jag hur hela världen gungade av migrän på vägen hem. En tablett och lika många timmars sömn senare var jag i hyfsad form igen.

Hoppas det går bättre i morgon bitti...

En sån där dag

Fast inte för mig, utan Maken. Bägaren har runnit över, måttet har varit rågat, skiten har träffat fläkten - ja, ni förstår vad jag menar. Inget konstigt med det. Jag är mer förundrad över att det händer så sällan som det gör, med tanke på vilket lass han drar här hemma.

Det som kan irritera mig lite är att han aldrig kan erkänna att det är en jobbig dag. Nej, det är alltid "som vanligt" eller möjligen "inte värre än vanligt". Varför är det så svårt att erkänna att det är jobbigt? Eller bli det jobbiga jobbigare då på något underligt vis?

Hur som helst är det tur för honom att han får åka bort med jobbet i två dagar i morgon. Kan ju bli spännande att se hur det kommer gå för mig, förkylningen och barnen under tiden... Kan tänka mig att ett och annat mått kommer vara rågat då med.

Sena mejl

När man får mejl på jobbadressen så här dags vet man att det antingen är
- något väldigt brådskande som kommer hålla mig sysselsatt resten av natten
eller
- spam som lovar dig större penis/vill sälja viagra/meddelar att din mejl har vunnit 370 000 Euro.

Och det är därför jag inte kollar min jobbmejl så här dags.

They've got me!

Dagisbacillerna. Däckad med hosta, halsont och migrän så klart.

En av nackdelarna med att äta medicin som slår ned immunförsvaret är att man åker på precis all skit som barnen drar hem.

Har sagt det förut

... men hosta och migrän är ingen bra kombination. Fast egentligen är jag nöjd så länge jag inte kräks.

Och det blir roligare

Magsjuka i dotterns klass. Tre som spydde i skolan idag, varav två sitter vid Dotterns bord/är dom hon leker mest med.

Tonårsdrama

Alltså, för det mesta är det riktiga problem de här tjejerna brottas med. Men sen finns det dom gångerna när jag bara vill ruska om dom och skrika "DET DÄR ÄR VÄL INGET PROBLEM!!". Sen kommer jag ihåg hur det var, på den tiden när alla känslor satt utanpå och man inte hade någon möjlighet att skydda sig. Och så tänker jag att det är en himla tur att man bara är tonåring en gång.

Slagen hjälte

En vecka på dagis, sen kroknade Prinsen med feber och hosta. Förmodligen kommer öroninflammationen som ett brev på posten i veckan.

Hösten är här.

Asocial

Var bjuden på fest idag hos en fd klasskamrat som ska flytta från stan. Jag vill egentligen jätte gärna träffa henne, men tanken på att jag inte känner någon där (eller snarare, inte vet om jag känner någon där) gör att jag nog inte kommer gå. (Plus en smygande migrän, men den går ju faktiskt att ta piller mot...) Har en stund till på mig att fundera, för innan barnen är jagade i säng åker jag inte.

Var tog jag vägen? Jag som älskade att träffa nya människor, att umgås och vara social. Utan migränen, skulle jag fortfarande vara jag då?

Uppdatering:
Det löste sig av sig själv med illamående och yrsel. Hurra...

Fortfarande sliten

Jag är trött. illamående och yrslig. På dåligt humör för saker som jag inte kan styra över. Rätt uttråkad är jag också. Och i morgon är det helg och alla är hemma. Vad bra att jag inte ens orkar med mig själv då.

Jag tog precis slut

Det känns lite oroväckande det här, att energinivån är nere på noll redan innan jag gjort något... (Och då menar jag den fysiska energin. Att jag är lite sliten psykiskt är ju inte så konstigt med tanke på de senaste veckorna.)

Dax att lämna prover för att kolla järnstatusen (och en del annat) tror jag.

Jag skulle stannat hemma

Möte på jobbet idag. Jag mådde egentligen för dåligt för att gå dit, men tänkte att jag borde gå dit.

Det börjar bra. Professorn ser på en gång att jag är ett vrak och säger något om att jag inte behöver offra livet för att komma dit. Sen undrar han om jag orkar med mötet. Jag säger att det går bra om jag inte behöver prata något utan bara lyssna på de andra. Det är okej.

Ändå slutar det med att jag blir indragen och mitt projekt blir ändrat. Igen. Jag är så less på hela skiten just nu så ni anar inte...

Gamla låtar

Lyssnar igenom en skiva jag inte spelat på många år. Känner mig plötsligt väldigt ledsen och undrar varför. Sen kom jag på det. Skivan lyssnade jag på om och om igen när det tog slut med exet. Gamla glömda känslor som dyker upp.

Nej, det var inte roligt att vara den elaka som raserade någon annans liv. Men vad hade jag för val?

Ett steg framåt och två tillbaka

Ungefär så är det med flickorna. Och ofta när den ena mår lite bättre, mår den andra sämre. Det är inte mycket andrum för mig, men jag kan inte strunta i dom. Nu har den ena flickan fått bra hjälp (hon vars pappa jag ringde till) så förhoppningsvis behöver hon inte mig lika intensivt längre.

För det tär, det gör det. Samtidigt som jag får mycket tillbaka. Och jag skulle inte ha den här tiden ogjord.

Överraskningsbesök

Det fick vi igår. Eller de ringde en timme innan. Så vi hann skura ur badrummet och dammsuga bort det värsta. Sen gick jag och gömde mig. Kom fram när de åkt. Jag är verkligen en trevlig prick nu för tiden.

Ni glömmer väl inte att lämna blod?

Ni som kan och får. Kom på att det var länge sen jag skrev om det, men blodgivare behövs alltid!

Har ganska många påsar kvar där på min blodskuld som ni ser. Hjälp mig minska den.

Tomt

Jag hade något bra jag skulle skriva om, men nu är det bara tomt. Det är så irriterande. Jag måste lära mig att skriva upp saker. Livet utan korttidsminne är inget vidare...

Uppdatering

Först: Tack för alla kommentarer på förra inlägget. Är lite för sliten för att svara alla personligen, men de betyder jätte mycket att få lite "vuxet" stöd i det här.

Flickan har varit hos kuratorn, men det gick tyvärr inte bra alls. Kuratorn började med att säga att om flickan berättade att hon inte ville leva kunde kuratorn bryta tystnadsplikten. Vilket så klart resulterade i att flickan i princip inte sa ett ord på hela tiden. Hon ska dit i morgon igen, men jag betvivlar att det kommer gå något bättre.

Det positiva är att flickan fortfarande pratar med mig och faktiskt förstår varför jag gjorde som jag gjorde. Hon ska till läkaren i morgon och jag hoppas att det är en bra en som kan föreslå någon ordentlig hjälp.

Själv har jag legat i fosterställning och grinat i en timme. Det behövdes. Nu känns det mycket bättre.

Bland det svåraste jag gjort

Jag är inte så förtjust i att ringa folk jag inte känner i vanliga fall. Att ringa till en pappa och tala om att hans dotter mår jätte dåligt och säger att hon ska ställa sig framför tåget, ja det gör ju inte saken enklare. Men jag gjorde det, för jag var tvungen och det gick bra. Han visste ju att hon mådde dåligt, bara inte HUR dåligt, så han lyssnade och tog mig på allvar. (Kanske svårt att göra annat när en främmande kvinna ringer och gråter i telefon iofs...)

Nu har han kört henne till en kurator (jag hade ju tyckt att psykakuten hade varit bättre, jag som vet "allt"). Jag hoppas att det är en vettig människa som förstår att hon behöver mer hjälp och det nu på en gång. Jag hoppas också att hennes föräldrar tar upp kampen nu och inte ger sig för än hon släpper in dom. För mig lär hon inte prata med något mer...

... till ingen nytta

Nu vill hon dö. Säger att hon ska ställa sig framför tåget om en timme. Jag kontaktar föräldrarna nu och hoppas att de hinner hem i tid för att stoppa det.

Jobbig kamp mot rakbladet i natt

Har varit uppe halva natten och försökt lindra den ena flickans ångest. Hon har suttit med rakbladet i handen i flera timmar och velat skära, men samtidigt inte. Jag vänder ut och in på mig själv för att komma på lösningar, något som kan få henne att bli av med ångesten utan att skära.

Inser att jag inte räcker till, eller, det har jag vetat hela tiden... jag har insett hur lite jag räcker till är mer riktigt. Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan gjort, vet inte hur jag ska få dom att våga söka hjälp. (Och samtidigt är jag rädd att när de väl söker hjälp så kommer de till någon som bara gör saken värre. Nej, jag har ingen riktig tilltro till dagens psykvård.) Det äter upp mig och jag vet inte hur jag ska fixa det här...

Mens, nu igen

Jaha, har det redan gått en (knapp) månad? Det förklarar i alla fall varför jag haft så mycket migrän de senaste dagarna. Idag har jag migrän och mensvärk, happy times, men förhoppningsvis ska båda släppa till i morgon.

Vilket menlös inlägg, men ändå.

Jag längtar till nästa vecka

Då är barnen tillbaka på dagis/skola. Det ska bli så fruktansvärt skönt att ha huset för sig själv några timmar om dagen. Jag känner på mig att det kommer vara bra för mitt huvud och min mentala hälsa.

(Idag har Prinsen och lille H turats om att skrika för full hals. Antingen för att de var arga, ledsna, glada eller uppspelta. Det blir en hel massa skrik på en dag. Och jag som stannade hemma pga av migränen - vilket lyckokast...)

Lugnare idag

Båda töserna har en bra dag idag. Den ena för att hon berättat att hon mår dåligt (åtminstone delar av) och den andra är borta med en kompis.

Ska inte sticka under stolen med att det är rätt skönt att få koppla av psykiskt en stund.

Periodare

Jag är en sån som gärna drar igång nya saker. När jag får lära mig något nytt är jag oftast som lyckligast. Men sen, när jag lärt mig och hållit på ett litet tag, då tröttnar jag.

Se bara på pärlandet, stämplandet, virkande, stickandet, fotandet (på tema då) osv osv.

Det enda jag faktiskt hållit på med riktigt länge och inte tröttnat på är bloggandet. Det måste betyda något.

Ensam mamma söker

Kan någon förklara trailer för det programmet?

För er som inte sett den är det tre ensamma mammor (förmodar jag) i vita skira klänningar som sitter på stenar i strandkanten och tvättar en tygbit på ett halv-sensuellt sätt.

Jag tycker mest den verkar nedvärderande och sexistisk, men jag har å andra sidan aldrig sett programmet.

Cyklar till jobbet

Och ja, det går bra, eller i alla fall hyfsat med min nya cykel. Lite migrän får jag om jag tar i för hårt, vilket är lätt gjort eftersom jag alltid varit en snabbcyklare.

En fördel är att jag får motion varje dag i nästan en timme. Och det ska vara bästa sättet att glesa ut migränanfallen enligt forskningen.

Sms-terror

Min mobil brummar i ett. Båda flickorna har svår ångest och vill skära och jag försöker stötta och avleda. Det är tungt och svårt när de mår så dåligt.

Just det, det är så här det är

Cyklat till jobbet (i regnet), jobbat, pratat med professorn, jobbat lite till, cyklat hem (utan regn).

Hemma. Orkar inte med barnen. Orkar inte med alla ljud. Vill bara ha lugn och ro.

Hatar att inte orka med både jobbet och barnen.

Promenadsällskap

Published with Blogger-droid v1.4.9

Plågsamt vackert

Solnedgång över kyrkogården

Published with Blogger-droid v1.4.9

Kommer ni ihåg mitt soffbord?

Så här ser det ut nu. Och så undrar ni varför vi aldrig köper nya möbler.

Published with Blogger-droid v1.4.9

Urlakad

Hobbypsykologandet tär på krafter jag egentligen inte har. Men jag kan inte bara släppa dom innan jag vet att de sökt och fått den hjälp de behöver...

Hobby-psykolog

Helt plötsligt har jag blivit terapeut åt två tonårstjejer som har ångest, skär sig och vill till och från inte leva längre. Jag hjälper gärna till så mycket jag kan, men jag känner att det här börjar bli lite övermäktigt. Har försökt, om och om igen, att få dom att förstå att de måste be om hjälp, att de måste prata med någon i deras närhet, men nej, det vill dom inte.

Vad gör man? När kontaktar man föräldrarna? Jag vet ju egentligen ingenting om hur de har det hemma t ex, kanske är det som de säger att allt bara skulle bli värre om föräldrarna visste?

Tystand och lakrits

Det var inte igår*. Och jag njuter. Snart är det vardag, snart är det vardag, snart är det...

* Bästa Maken såg att jag var på gränsen till sammanbrott och tog med sig ongarna till sommarstugan.

Migrändepp

Det var jobbigt att jobba och det var jobbigt att komma hem. Huvudet svarade med stormigrän och resten av mig vill gråta. Ska prova att sova och hoppas det känns bättre i morgon.

Men det är ett problem, det här att alla är hemma och dessutom vakna sent på kvällarna. Jag får inte den tid i tystnad som jag behöver för att fungera. Idag resulterade det i att jag röt HÖGT åt lille H. Han blev jätte ledsen och jag kände mig usel.

Kanske ska be om mer semester? Både från jobbet och familjen...

Back to life, back to reality

Jobbar. Kan med en gång säga att det går så där. Migrän och semester har gjort hjärnan överväldigande långsam. Tur att jag fortfarande kan blogga.