Ungefär så är det med flickorna. Och ofta när den ena mår lite bättre, mår den andra sämre. Det är inte mycket andrum för mig, men jag kan inte strunta i dom. Nu har den ena flickan fått bra hjälp (hon vars pappa jag ringde till) så förhoppningsvis behöver hon inte mig lika intensivt längre.
För det tär, det gör det. Samtidigt som jag får mycket tillbaka. Och jag skulle inte ha den här tiden ogjord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar