Fast inte för mig, utan Maken. Bägaren har runnit över, måttet har varit rågat, skiten har träffat fläkten - ja, ni förstår vad jag menar. Inget konstigt med det. Jag är mer förundrad över att det händer så sällan som det gör, med tanke på vilket lass han drar här hemma.
Det som kan irritera mig lite är att han aldrig kan erkänna att det är en jobbig dag. Nej, det är alltid "som vanligt" eller möjligen "inte värre än vanligt". Varför är det så svårt att erkänna att det är jobbigt? Eller bli det jobbiga jobbigare då på något underligt vis?
Hur som helst är det tur för honom att han får åka bort med jobbet i två dagar i morgon. Kan ju bli spännande att se hur det kommer gå för mig, förkylningen och barnen under tiden... Kan tänka mig att ett och annat mått kommer vara rågat då med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, jag tror du har rätt! Att erkänna att det faktiskt ÄR jobbigt, gör att det känns jobbigare för vissa av oss ;-) Att istället försöka hålla ihop, tycka att allt är som vanligt gör att det blir hanterbart.
Skicka en kommentar