Har varit uppe halva natten och försökt lindra den ena flickans ångest. Hon har suttit med rakbladet i handen i flera timmar och velat skära, men samtidigt inte. Jag vänder ut och in på mig själv för att komma på lösningar, något som kan få henne att bli av med ångesten utan att skära.
Inser att jag inte räcker till, eller, det har jag vetat hela tiden... jag har insett hur lite jag räcker till är mer riktigt. Jag vet inte vad jag kan göra som jag inte redan gjort, vet inte hur jag ska få dom att våga söka hjälp. (Och samtidigt är jag rädd att när de väl söker hjälp så kommer de till någon som bara gör saken värre. Nej, jag har ingen riktig tilltro till dagens psykvård.) Det äter upp mig och jag vet inte hur jag ska fixa det här...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar