Plötsligt händer det

Ensam hemma. Bara jag. Inga ljud. Slappnar av. Njuter.

12

Man kan verkligen undra varför jag har så många bloggar när jag inte skriver i någon av dom?

Farliga förväntningar

I veckan ska flickorna träffas för första gången. (Den ena ska hälsa på hemma hos den andra.) Och jag är dels orolig att det inte ska bli vad dom förväntar sig och dels att dom kommer påverka varandra negativt. Det är trots allt två väldigt sjuka tonåringar vi pratar om.

Jag hoppas att inget förfärligt händer och att dom får en underbar vecka tillsammans. Men jag vågar inte tro på det...

Jag saknar att blogga

Men all min tid går åt till att tänka på jobbet, faktiskt jobba och hjälpa flickorna. Får se till att ta mig tid att blogga, när ett inlägg infinner sig i huvudet helt enkelt.

Den krassa verkligheten

Jag har en vän, hon bor i det stora landet i väst. Hon har en utbildning, men får inga jobb inom den branschen. Istället jobbar hon som sevitrist, ett av de sämst betalda yrkena over there. Eftersom hon tjänar så lite har hon inte råd med vare sig sjuk- eller tandvårdsförsäkring. Alla pengar går åt till att betala hyra, mat och bensin.

Hon har haft ont i en tand ett tag och gick till tandläkaren igår. Besöket kostade $120, som alltså måste komma ur hennes egen ficka. Det visade sig även att hon skulle behöva en rotfyllning. Den skulle gå på $2500. Åtskilliga månads löner för henne.

Det finns ingen chans att hon skulle kunnat betala det, så idag drog hon ut tanden istället. 29 år gammal.

God bless America...

Så där trött igen

Utan någon egentlig orsak. Mer än att det är höst och mycket med flickorna, igen.

Skulle helst vilja sova ett par dygn, eller vara ifred med mobilen avstängd. Kommer få i alla fall mobilvila nästa veckan när båda flickorna är utomlands. Känns elakt att skriva, men det ska bli skönt med en paus.

Imureluppdatering

Jag har ju helt glömt bort att skriva om min teletid med min magtarm-läkare förra veckan (jag hade ju lite fullt upp med ongarna då kan man säga...). Hon tyckte i alla fall att det var OK att köra på 50 mg imurel (vilket är det jag kan äta utan att må illa) och så följer vi upp med lite extra prover under hösten för att se när/om det börjar gå åt skovhållet.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag har en läkare som lyssnar på vad jag har att säga och som det går att ha en bra dialog med. Sådana växer sannerligen inte på träd.

Min tid

Bara jag och Perra för en stund.

Ahahahaha, om pajdegen: "Det blev inte snyggt, men... fult."

Och nu kastar han svamp över hela köket. Gud, vad jag älskar den mannen! (Strikt platoniskt naturligtvis.)

"Så här års är det så kul att leva om man tycker om mat."
Amen.

Vilken lycka!

Det läggs ny asfalt här utanför och Prinsen och lille H. har stått klistrade vid fönstret i över en timme nu. Då kan jag faktiskt stå ut med att det luktar apskit (ja, eller tjära då, men i min värld är det lika illa...).

Migränperiod igen

Och det passar särdeles dåligt med tanke på att min chef tycker jag är alldeles för lite på jobbet...

Tillökning

Vi har visst blivit med iPad.

Published with Blogger-droid v1.6.0

Lättnadsmigrän

Maken har just landat på Arlanda och jag känner lättnad och hur migränen kommer krypande. Förhoppningsvis hinner han hem innan det blir så illa som igår. Då fick jag akutsnorta Zomig - inte det bästa när man är ensam med barnen (man blir nämligen en aaaaning lullig av det), men att låta bli hade varit ännu värre...

Det suger att behöva göra det rätta

Flickan har slutat med sina anti-dep. Utan att föräldrarna vet om det. Hon samlat dessutom Sertralinet hon inte tar, för att ha "ifall att hon inte orkar längre".

Och jag vet att jag måste kontakta föräldrarna, det finns inget annat alternativ. Men det gör det inte lättare för det.

Tröttochsliten

Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar. Bara en natt kvar...

Till Maken kommer hem alltså. Idag är det tungt, drar mig verkligen för att hämta Prinsen och lille H. på dagis. Vilket får mig att känna mig som en dålig mamma. Med migrän. Blä.

Tre mot en är fegt

Eller i alla fall väldigt jobbigt. Speciellt när de tydligen är för dåliga för att vara på dagis, men alldeles för pigga för att vara hemma med mig. Behöver jag säga att jag längtar till lördag då Maken kommer hem?

Hade också ett stort samtal med professorn förra veckan. Tydligen måste det hända saker nu, hur det nu ska gå till när jag får byta projekt varannan måndag. Vilken tur att jag inte kommer kunna jobba alls den här veckan då.

Åh, jag hade ett sånt bra inlägg på gång

Men nu när jag har tid att sätta mig här har jag så klart glömt bort det.

Får väl skylla på gårdagens disputationsfest.

Rosa bandet

Nu är det oktober och Rosa bandet har dragit igång. Dom kostar 25 kr och 24 kr går direkt till insamlingen. Det är bra.

Alla rosa varor tycker jag däremot ni kan hoppa över och istället skänka pengar direkt till cancerfonden. Blir så irriterad att företag använder det som ett sätt att få sälja mer, ibland höja priset och sen bara skänka en yttepytte liten del till Rosa bandet!

(Och ja, jag skrev ett liknande inlägg förra året för jag var lika irriterad då!)

Hur bär jag mig åt??

Lärde för ett tag sen känna en kvinna på ett Green Day forum. Vi har pratat en hel del och insett att vi har väldigt mycket gemensamt. Idag fick jag reda på att hon har cancer (någon sorts neruroblastom tror jag) som sitter så illa till vid ryggraden att de inte kan operera. Enda hoppet är att läkarna kan krympa den tillräckligt med cellgifter för att kunna ta bort en tillräckligt stor del av den så att hon kan över leva åtminstone något år till. Om de inte kan operera handlar det om månader.

Naturligtvis mår hon fruktansvärt dåligt (hon har två barn som är 10 och 15 år) och behöver någon att prata med. Och denna någon verkar bli jag.

Hur ska jag kunna säga till henne att jag inte vet om jag orkar, hur gärna jag än skulle vilja? Hur kan jag välja bort henne till "förmån" för flickorna?

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att jag söker mig till de här människorna, som på något vis är trasiga. (Jag vill alltså påstå att det inte är så, eftersom jag först lärt känna dom och sen fått veta om deras problem...)

Kaos

Dom vill inte leva längre, men fortsätter för varandras och min skull. Jag är så jävla villrådig, vet inte hur jag ska kunna hjälpa dom på bästa sätt.

Och BUP, som bara säger att hon ska vänta på att antidep börjar verka. Men om hon dör innan dess då??!!