För er som är sugna på något gott

*pekar mot matbloggen och dreglar lite*

Första steget taget

Nu har jag anmält mig till två nätbaserade kurser i journalistik. Hoppas nu bara jag kommer in, har ingen aning om söktrycket, men jag borde ha ganska bra förutsättningar tror jag.

Sen får vi se om det är något att ha och vart det leder.

Inte så bra

Rejält migränigt igen och därför ganska deppigt. Är det så här det ska vara nu?

Fan, vad jag hatar bakslag...

Det är egentligen inte bakslagen i sig som är jobbiga, utan det faktum att jag är så skör. Minsta lilla motgång eller jobbighet leder oundvikligen till en migränspik. Nu har jag migränat hela fredagen och hela lördagen. På lördagnatt tog jag en diklofenak (vilket jag helst undviker p g a tarmen) för att bryta toppen och nu känns det lite bättre igen. Tyvärr håller Prinsponken på att bli sjuk och sannolikheten att han kan gå på dagis i veckan är minimal. Förhoppningsvis är han en slagen hjälte* så att jag kan vila lite trots att han är hemma.

* Och hur kul känns det att önska och skriva??

Kampen har inletts

235-2 till Tvättberget. Vi knappar in...

Datum

Vad tror ni, finns det något samband mellan datum och vad som händer i livet? Jag tar ett par exempel från mitt eget liv, så förstår ni vad jag menar:
- Mina fyra senaste partners har varit födda 2/2, 4/4 (två styckna, fast olika år) och 8/8. Naturligtvis har jag inte vetat om det när jag träffat dom, utan det har visat sig senare.
- Mina barn är födda den 12, 13 och 14, inte samma månad och till viss del har vi styrt det där själva speciellt den 14 som annars skulle blivit den 13 och exakt samma dag ;)
- Två gånger har jag varit riktigt nära att dö; den ena gången klev jag ut framför skolbussen och blev påkörd av en bil, den andra gången höll jag på att blöda till döds efter en förlossning. Båda hände den 12/4, (det var dessutom min farmors födelsedag, hon dog tidigare det året jag blev påkörd), fast med 23 års mellanrum.

Mitt vetenskapliga jag avfärdar det som sammanträffande, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på det. Speciellt att jag varit nära att dö just på min farmors födelsedag, två gånger. Jag vill kunna förklara hur det hänger ihop, men det går liksom inte... Kliva ut framför bussen hade jag i och för sig kunnat göra vilken dag som helst, men Herr H skulle ju inte ens födas i april. Visst vore det fint om det var så att min farmor vakar över mig och skyddar mig; att hon var min skyddsängel. Jag önskar att jag kunde tro på det, för det känns vackert och förtröstansfullt med en skyddsängel. Önskar jag inte var så förnuftig ibland, för visst vore det skönt att tro?

Självtest

Idag ska jag utmana mig själv och ta mig ner på stan med lillfisen på bussen. Jag känner att jag inte orkar sitta inspärrad här hemma längre, och jag kan inte låta migränen stoppa mig från att i allafall försöka. Jag menar, migrän får jag ju i allafall, oavsett vad jag gör, och då kan jag ju lika gärna komma ut en sväng innan. Bara att känna att jag faktiskt fixar det, att jag inte behöver förlita mig på någon annan för att komma här ifrån, det skulle betyda mycket.

Uppdatering kl 19:
Det gick, men det var jobbigt. Åka buss är inte bra för migränen, så är det bara. Jag lyckades i allafall hämta upp overallen jag köpt på Tradera, sen fick maken komma och hämta oss med bilen. Eftermiddagen har varit migränig, men det är å andra sidan inget ovanligt och kan inte skyllas enbart på utflykten. Men det gick, och det är det viktigaste.

Mer ont efter massagen

Alltså, vad är det för sorts massage när man har mer ont i ryggen när man kommer därifrån? Idag lyckades hon massera dit en låsning mitt i ryggen; så fort jag reser mig eller rör mig för fort hugger det till. Verkar som att den här sortens massage är för hård för mig just nu, för när jag får både migrän (om än mindre än förra gången) och ryggont, då känns det inte värt det.

Nästa gång ska vi testa skalp- och ansiktsmassage istället, kanske det funkar bättre?

Läs- och skrivträning

Dottern har precis knäckt koden för att läsa, skriva har hon kunnat ett tag. Nu sitter vi och övar, vid varsin dator, och skickar meddelanden på msn. Det är sannerligen andra tider nu, jämfört med när jag var liten och lärde mig läsa genom att titta på tidningen upp-och-ned!

Här följer ett utdrag ur konversationen:
Ponder säger:
HEJ E, HUR GÅR DET?
E säger:
hej mamma degår bra
Ponder säger:
DU ÄR DUKTIG
E säger:
du är snel
Ponder säger:
VAD FICK NI TILL LUNCH IDAG?
(Här var hon tvungen att komma ner och fråga vad "lunks" var för något :D)
E säger:
vi fik fisk bular ochpotatis
E säger:
mamma va bide tiluch
Ponder säger:
JAG ÅT RESTER FRÅN IGÅR
E säger:
mammajag tykel at du är snel pusspuss från e

Framsteg

I helgen har jag gjort något som jag inte gjort på över sex månader, nämligen varit ute och gått med hunden. Inte långt, inte fort, men ändå en promenad med min finaste vovve. Alltid något!

Dessutom har dottern varit hos mormorn och mostern hela helgen, och trots att man inte skulle tro det så märks det STOR skillnad på att bara ha killarna hemma, mot att ha alla tre. Vi har till och med hunnit städa i hallen, så det ser liiiite trevligare ut när någon kommer och ringer på dörren.

Nu är det dax för massageomgång nummer två - återkommer med rapport!

Vill någon förbarma sig över...?

Det värsta av allt är att ju mer man ignorerar det, desto större blir det.

Något att roa sig med?

Här kan man göra egna tavlor av texter, eller bara leka lite.

Ny dörrskylt

Jag vill sätta upp en ny skylt på dörren. Istället för "Varning för hunden" som vi har nu, ska jag sätta upp en där det står "Pigga, snygga och käcka människor undanbedes". Det slår aldrig fel - just dom dagarna när jag är som sunkigast och mest sliten ringen någon raffig pingla på dörren och är så där äckligt pigg och trevlig. När jag bara vill krypa ner under en sten och försvinna, vill hon att jag ska komma på ett trevligt hudvårdsparty eller något annat. Idag var det en trebarnsmamma som
skulle komma och hämta en overall. I mitt stilla sinne tänkte jag att som trebansförälder måste hon väl se lite sliten ut i allafall, men nej då, hon var en sån där superärtig pingla.

Alla ni som är som jag, sunkiga, trötta och inte alls käcka, ni är fortfarande hjärtligt välkomna. Leta bara efter huset med den otrevliga skylten på dörren.

Hektiskt vecka

Massage för mig, föräldrarmöte, föräldrartjänst på dagis, balletpremiär för dottern, BVC med lillplutten, vattenträning för mig. Tror det var allt, men jag har säkert glömt något. Det känns så i allafall. Hoppas det inte var/är något viktigt.

Apropå glömma, eller snarare inte glömma, var jag så stolt när jag kom ihåg att gratta vännens dotter på 3-årsdagen häromdagen... bara det att det var en månad för tidigt! Så kan det gå när man är migrän- och amningsförvirrad; tur att man har något att skylla på i allafall. ;)

Massage-migrän

Idag var jag på första massage behandlingen på Sjukgymnastiken - den var lång (45 minuter) och mer terapeutisk än den avslappnigsmassage jag fått tidigare. Hon gick igenom hela ryggen och löste upp spänningar och knutor så gott det gick, skönt men liksom hårdare än tidigare.

När jag kom hem dröjde det inte länge för än jag fick en riktig migräntopp. Mådde så dåligt att jag var tvungen att ringa hem maken igen (han fick inte jobba mycket idag stackarn) och tog tunga piller för första gången på länge. Nu sitter jag här med dovare värk, men istället med en massa ångest och paranoia. Det försvinner förvisso när medicinen gått ur, men roligt är det inte.

Känns lite ledsamt just nu, jag hade hoppats så mycket på massagen och nu verkar den ha rakt motsatt effekt (vilket inte är okänt). Det är tröstlöst att inte bli bra, speciellt när det kommer bakslag som det här.

Det kostar på

Idag har vi varit och firat lillasysters födelsedag, och jag kände redan när vi höll på att samla ihop oss att "det här kommer bli jobbigt". Dum som jag var lyssnade jag inte på mig själv, och nu sitter jag här och är helt slut i kropp och själ. Hoppas det snart vänder så att jag orkar med mig själv och andra. Har så många jag vill träffa och umgås med, men vet att det är ett högt pris jag får betala för bara en kort stunds socialt umgänge.

Nej, nu ska jag bara vila så att jag orkar åka till Småland i november!

Förpärligt

Lite mer terapiarbete:
Frågan är bara vad man gör med alla dessa halsband? (Har redan prackat på alla i min närhet, och själv kan jag ju bara ha ett åt gången på mig...)

Kul att ni gillar dom, själv känner jag mig lite som ett dagisbarn när jag sitter och trär pärlor, men avkopplande är det. :D Ser ni något ni vill ha kan ni väl mejla mig på mejlatillmig[at]yahoo.se så ska vi se vad vi kan göra åt saken. ;)

Tradera tokar

Jag är redo att lägga ner allt vad Tradera heter efter den senaste tidens fadäser, eller vad sägs om kläder som skulle vara i nyskick som är både trasiga och fläckiga, kläder i fel storlek och kläder som inte är av de utges för att vara. Värst är Reima Tec-overallen jag köpte till Prinsen som skulle vara i absolut nyskick, vilket den var utseendemässigt, men däremot läckte den som ett såll. Så har då inte de Reimaoveraller jag köpt nya betett sig.

Visst, det ordnar oftast upp sig, men det krävs en massa extra jobb och energi från min sida som jag inte riktigt har. Samtidigt vill jag inte skita i det - jag vill att man ska kunna lita på det man köper begagnat, att folk anstränger sig när de synar och beskriver plaggen de säljer.

Dessutom har jag heft en hel räcka konstiga köpare också, som inte vill betala det de har bjudit, som tycker portot är för dyrt och som, utan att säga något i förväg, skickar betalningen kontant (över 300 kr) i ett kuvert.

Undrar om det börjar bli kallt i skogen nu och det är därför alla trollen har smugit sig in på Tradera?

Förskolek(l)ass

Jag är faktiskt inte så förtjust i det här med förskoleklass, speciellt inte som det fungerar här. Jag tycker att de (= de vuxna) lägger ett alldeles för stort ansvar på barnen, speciellt nu i början när de kommer direkt från dagis så att säga. Ett exempel: I förra veckan var de ute och gick i skogen, det var soligt men hade regnat en hel del på natten så markerna var genomblöta. Dottern kom hem med genomblöta och leriga gympadojjor för ingen hade sagt att de skulle sätta på sig stövlar. Visst, någon gång ska de lära sig att ta ansvar för att de har kläder efter väder, men i allafall min sexåring tänker inte på att det kan vara blött i skogen när solen skiner så fint på skolgården...

Sen blir det ju inte bättre av att dottern är trött, så trött varje dag när hon kommer hem. Dels för att allt är nytt, vilket tar på krafterna innan man vant sig, men mest för att det är lite stökigt i klassrummet. Några elever låter och bråkar ofta, och med 1.25 personal på 17 barn är det nog svårt att hinna med att hålla ordning.

Ärligt tala förstår jag inte varför inte barnen kan få gå på dagis ett år till? Tids nog hinner de sitta i skolbänken i måååånga år ifall de vill det, varför inte få leka så länge som möjligt?

Framtiden

Idag är maken på intervju för ett nytt jobb - spännande, men också lite läskigt då det nya jobbet ligger betydligt längre hemifrån än det han har nu. (Är ju bortskämda med att ha nära till jobbet nu, vilket innebär att han kan "svänga hem" om det skulle vara något.) Nåja, bara de går med på att han är föräldraledig i vår, då jag fanimej ska bli klar med mitt eviga doktorerande, är det okej.

Kortison abstinens

Mådde väldigt konstigt igår; ostadig på alla sätt, ur gängorna, uppgiven, tröttare än vad jag brukar vara, otålig - ja, konstig helt enkelt. När jag gick och la mig kom jag på varför: Jag hade glömt att ta kortison i morse, och när man är en sån junkie som jag, har det stora effekter på det allmänna måendet.

Note to self: Kom ihåg att ta kortison, varje dag!

Jag är så nördig

För att knyta an till J's inlägg om sin make, ska jag berätta om när jag löser sudoku:
Jag ser det hela som ett geometriskt ekvationssystem där varje tom ruta är en obekant och de ifyllda rutorna är villkor för att kunna lösa ut just den obekanta. Samtidigt som jag löser själva sifferproblemet, ritar jag upp ekvationssystem i mitt huvud - hur nördigt är inte det, på en skala?!

Jag överlevde helgen

Det var jobbigt, ibland ville jag bara gråta eller försvinna, men det gick. Hjälpen var för det mesta bra och tillräcklig, även om det började jävligt jobbigt med att lillasysters (för mig och barnen) okända pojkvän "flyttat in"* hos dom den här veckan. Naturligtvis var båda grabbarna livrädda för honom, vilket inte precis underlättade för mig och migränen under timmarna på fredagen innan mamma kom hem från jobbet. (Alltså, det är absolut inget fel på pojkvännen, men i mitt tillstånd blir alla oväntade saker jätte jobbiga; jag fixar inte överraskningar, måste veta vad som ska hända så jag kan förbereda mig mentalt.) Dessutom var det lite jobbigt med amningen och nätterna; amningen eftersom pojkvännen blev så himla generad när jag halade fram brösten, (vilket jag i normala fall inte hade låtit påverka mig, men nu är det som sagt annorlunda) och nätterna för att jag kände att jag var tvungen att ta upp Lillfisen så fort han pep för att inte väcka någon (läs: pojkvännen).

Att komma hem var himelskt skönt, men också jobbigt eftersom de två största barnen saknat varandra så mycket att de var tvugna att slåss och maken, som hade kunnat sova ordentligt för en gångs skull, varit uppe halva natten och följdaktiligen var på skithumör precis som jag. Bara hunden och Lillfisen som uppförde sig som folk, och det vill inte säga lite när den ena är hund och den andre spädbarn!

Nu borde jag gå och sova, som de andra gör, men kändes så skönt att sitta här i min egen soffa, framför den varma kaminen i min ensamhet, att jag nog blir kvar ett litet tag till. Jag och min dator, vi har det bra här.

* Inte flyttat in flyttat in, mer kommit för att stanna på obestämd tid

Kräksjubileum

Så här dax för ett år sen hade jag precis börjat min kräksresa; en resa som skulle hålla i sig i 35 hela veckor och några dagar. Vi befann oss i bella Italia på en semester som inte skulle bli särskilt rolig för någon av oss. Jag låg mest i sängen och var ynklig, när jag inte kräktes förstås. Maken sprang mellan mig och barnen och försökte hålla koll på allt och alla samtidigt. Barnen undrade vad det var för fel på mamma eftersom de inte ens fick komma i närheten av mig...

När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna hur dåligt jag mådde, vilken oro jag kände för det som komma skulle. (Tur att jag inte visste då att jag hade goda skäl att oroa mig... då hade det nog inte blivit någon bebis.) Att jag kan tänka tillbaka och känna att jag faktiskt mådde sämre då, att det faktiskt var värre att vara gravid än att ha migrän, det känns i allafall lite bra. Det går åt rätt håll på något vis.

Och en sak är säker: Gravid ska jag aldrig bli igen och därmed inga fler kräksresor. Tre gånger är mer än nog.

(Hemresa från Italien är förövrigt bland det värsta jag någonsin gjort... Ska bespara er detaljerna, men vi åkte först bil på slingriga vägar, sen ett skakigt tåg och till sist ett bullrigt flygplan. Ni kan nog gissa resten.)

Samtal från Kvinnokliniken

Idag ringde en läkare från KK hit, en utav läkarna som var med och räddade mitt liv. Man kan säga att hade inte hon funnits där hade de med största sannolikhet varit tvungna att ta bort min livmoder (det var alltså hon som gjorde emboliseringen), och utgången hade varit mycket mer oviss för mig. Kort sagt; tack vare henne lever både jag och min livmoder.

Förutom det är hon ruskigt trevlig och väldigt mån om sina patienter (om mig i allafall). Var inne och hälsade på mig ett par gånger när jag låg inne, trots att hon inte jobbade just då o s v. Idag ville hon höra hur jag mådde och om jag ville träffa henne och prata igenom det som hänt. Det ville jag och vi kommer att ses om ett par veckor.

Jag har ju redan gått igenom förloppet med min andra läkare, men eftersom han inte var med känns det bra att få höra hennes version också.

I mitt stilla sinne undrar jag var alla de bra läkarna på KK var när jag var gravid?

Självstress

Jag stressar upp mig själv, över allt möjligt och omöjligt. Jag vet om det, men kan inte direkt göra något åt det. Det största orosmomentet just nu är att maken och dottern åker till Norrland i helgen medan jag och pojkarna ska vara hos min mamma. Kommer jag att fixa det? Kommer jag att få den hjälp jag behöver? (Min mamma har ju som bekant lite svårt att förlika sig med att jag är dålig, och inte blir det bättre när det drar ut på tiden så här.) Helst skulle jag vilja att de stannade hemma, men jag kan inte med det, eftersom jag vet att både dottern och farmorn skulle bli ruskigt besvikna om resan inte blir av.

Tänk så mycket lättare allt skulle vara om jag var frisk.

Dessutom missar jag min träning och avslappning i morgon, något jag verkligen skulle behövt när jag är så här stressad...

Nattmigrän

En ny och ovanligt dålig vana. Fördelen är att jag sällan behöver ta starka piller eftersom jag kan sova istället. Nackdelen är att jag inte sover så bra.

Rapport vardag nr 3:
Maken var tvungen att vara hemma fram till halv elva så att jag kunde sova bort migränen. Minus två timmar på flexen idag alltså...

Loggade läsare

Helt plötsligt blev jag så nyfiken på vilka som läser här, trots att jag förut sagt att jag faktiskt inte bryr mig om det, att jag skriver för min egen skull o s v. Vet inte vad som har ändrats, egentligen, men nu kändes det helt plötsligt som jag ville veta vilka ni osynliga läsare är. Får ser hur länge jag vill ha det kvar.

(Det här är anledningen till att bloggen är så ful just nu, för jag var tvungen att ändra på mallen för att kunna lägga till loggarna...)

Vad fult det blev här

... men det tycker jag å andra sidan är lite roligt, därför får det vara till jag orkar bråka med Blogger.

Första vardagen

Idag började maken jobba igen, visserligen inte heltid än, men det innebär ändå att jag från och med nu ska vara ensam hemma och ta hand om lillskrutten själv större delen av dagen.

Utvärdering av dag 1:
Mycket migrän, förkyld och kinkig bebis, väldigt trött mamma. Maken fick komma hem tidigare, redan första riktiga dagen på nya jobbet. Känns verkligen toppen.

Känner själv hur spänd jag är, både i käkar och axlar, vilket inte hjälper migränen direkt. Maken har lovat mig massage nu (på sjukgymnastiken finns ingen tid...), hoppas det hjälper lite i allafall.