Kräksjubileum

Så här dax för ett år sen hade jag precis börjat min kräksresa; en resa som skulle hålla i sig i 35 hela veckor och några dagar. Vi befann oss i bella Italia på en semester som inte skulle bli särskilt rolig för någon av oss. Jag låg mest i sängen och var ynklig, när jag inte kräktes förstås. Maken sprang mellan mig och barnen och försökte hålla koll på allt och alla samtidigt. Barnen undrade vad det var för fel på mamma eftersom de inte ens fick komma i närheten av mig...

När jag tänker tillbaka kan jag riktigt känna hur dåligt jag mådde, vilken oro jag kände för det som komma skulle. (Tur att jag inte visste då att jag hade goda skäl att oroa mig... då hade det nog inte blivit någon bebis.) Att jag kan tänka tillbaka och känna att jag faktiskt mådde sämre då, att det faktiskt var värre att vara gravid än att ha migrän, det känns i allafall lite bra. Det går åt rätt håll på något vis.

Och en sak är säker: Gravid ska jag aldrig bli igen och därmed inga fler kräksresor. Tre gånger är mer än nog.

(Hemresa från Italien är förövrigt bland det värsta jag någonsin gjort... Ska bespara er detaljerna, men vi åkte först bil på slingriga vägar, sen ett skakigt tåg och till sist ett bullrigt flygplan. Ni kan nog gissa resten.)