Jag vet ju att jag får en väldigt ensidig, om än viktig bild av hur flickorna mår, men ändå kan jag inte låta bli att ibland undra hur mycket dom tänjer på sanningen och om dom faktiskt ljuger ibland. Som nu. Den ena flickan, den yngsta vars föräldrar jag inte pratat med (hon säger att hon kommer ta livet av sig om jag gör det...), säger att hon ska drogtestas. Det är hennes föräldrar som vill det, men hon kan inte svara på varför. Samma föräldrar som enligt flickan vägrar henne att byta psykolog på BUP eftersom dom gillar henne. (Flickan avskyr psykologen och säger inte många ord till henne. Psykologen säger också, enligt flickan, att hon inte har några problem, att hon bara skär sig mm för att få uppmärksamhet.)
Jag har svårt att få ihop bilden, svårt att tro att några föräldrar kan vara som hon beskriver sina. Hur kan man tro att bara för att man tvingar sitt barn till att sluta skära så mår hon bra? Att problemet är just själva självskadebeteendet och inte det som orsakat det?
Å andra sidan minns jag hur innerligt jag kunde hata mina egna föräldrar när jag var tonåring, för skäl långt mer triviala än hennes. Och att min världsbild säkerligen avvek en hel del från deras. Men ändå. Det är svårt att veta vad man ska tro om allt.
torsdag, mars 31, 2011
Oönskat djurbesök
Var kom den här ångestelefanten ifrån? Den ska väl inte behöva dyka upp efter att jag betat av alla måsten och dessutom haft ett helt okej samtal med min nya handläggare på FK. Det är ju svårare att jobba bort den när man inte vet varför den är där...
onsdag, mars 30, 2011
Dagis, igen
Prinsen har haft kräksjuka. Hela lördagen kräktes han. Sen blev han bättre och ingen annan blev sjuk. Vi höll ändå alla hemma både måndag och tisdag. Idag var alla tillbaka på dagis. Maken flaggade i morse för att Prinsens aptit inte var på topp än (det vet man ju själv att det tar ett tag innan man tycker mat är gott igen efter en sån där superkräka), men att han varit precis som vanligt i övrigt.
Efter lunch ringde föreståndarinnan. Hon tyckte Prinsen ätit alldeles för lite och dessutom hade lille Herrn bajsat, två gånger. Inte lösare än vanligt (hans mage är alltid lite risig pga allergier) och att han bajsar två gånger är heller ingen ovanlighet. Men i samband med att vi haft magsjuka, tyckte hon ändå att dom skulle gå hem. Alltså, jag tycker att vi har gjort MER än vad dom flesta andra gör när vi håller alla barnen hemma i en hel dag extra. Det här börjar faktiskt bli löjligt...
Jag ser ett byte av dagisplatser inom en snar framtid, för allt det här strulet, tjafset och misstagen gör att det inte är värt den extra arbetsinsatsen som föräldrakooperativ innebär.
Uppdatering: Nu är dom hemma och nog låter det som att dom mår precis som det brukar göra efter dagis. Just nu är dom ute och leker och cyklar runt på gatan och verkar inte det minsta hängiga.
Efter lunch ringde föreståndarinnan. Hon tyckte Prinsen ätit alldeles för lite och dessutom hade lille Herrn bajsat, två gånger. Inte lösare än vanligt (hans mage är alltid lite risig pga allergier) och att han bajsar två gånger är heller ingen ovanlighet. Men i samband med att vi haft magsjuka, tyckte hon ändå att dom skulle gå hem. Alltså, jag tycker att vi har gjort MER än vad dom flesta andra gör när vi håller alla barnen hemma i en hel dag extra. Det här börjar faktiskt bli löjligt...
Jag ser ett byte av dagisplatser inom en snar framtid, för allt det här strulet, tjafset och misstagen gör att det inte är värt den extra arbetsinsatsen som föräldrakooperativ innebär.
Uppdatering: Nu är dom hemma och nog låter det som att dom mår precis som det brukar göra efter dagis. Just nu är dom ute och leker och cyklar runt på gatan och verkar inte det minsta hängiga.
torsdag, mars 24, 2011
Svårt att få något gjort
Har en hel hög med måsten som legat och väntat ett bra tag nu. Jag borde verkligen ta tag i det, men det tar emot. Jag försöker. Sätter mig med papperna till FK och försöker fylla i. Men nej, det går inte nu heller. (Och utan ifyllda och inskickade papper, inga pengar. Sa jag att jag verkligen borde ta tag i saker??) Hittar inte ord, kan inte formulera, inte tänka. Det är stopp i min huvudknopp.
Skämt å sido så hoppas jag på en bra dag snart så att jag kan beta av några av alla dom här sakerna som hänger över mig. För dom gör ju ingenting bättre direkt.
Skämt å sido så hoppas jag på en bra dag snart så att jag kan beta av några av alla dom här sakerna som hänger över mig. För dom gör ju ingenting bättre direkt.
onsdag, mars 23, 2011
måndag, mars 21, 2011
Väntan
Är man på sjukhuset ofta är det något man får vara beredd på. Jag har numera lärt mig att det inte är någon idé att vara tidig till besöken - precis i tid är alldeles lagom, när man ändå alltid får vänta minst 10 minuter. Och ja, jag har full förståelse för att personalen gör så gått dom kan och att dom med all sannolikhet är underbemannade. Jag är bara glad att jag inte har några andra tider att passa just nu, eftersom man aldrig vet hur lång tid det tar här.
Nu ska jag roa mig med att dricka kontrast i en timme utan frukost i magen. Det blir spännande.
Nu ska jag roa mig med att dricka kontrast i en timme utan frukost i magen. Det blir spännande.
lördag, mars 19, 2011
Bisarrt
Har just följt en bekants farmors sista timmar i livet. På Facebook. Jag undrar vad hennes farmor tyckt om det ifall hon skulle vetat?
Och om någon av er som läser det här skulle råka vara med vid mina sista timmar i livet: om ni vill uppdatera FB/Twitter/bloggar under tiden kan ni lika gärna vara någon annanstans!
Och om någon av er som läser det här skulle råka vara med vid mina sista timmar i livet: om ni vill uppdatera FB/Twitter/bloggar under tiden kan ni lika gärna vara någon annanstans!
Published with Blogger-droid v1.6.4
fredag, mars 18, 2011
Omöjligt val
Åka med barnen till mamma över helgen medan maken åker till Finland, eller stanna hemma?
Hur väljer man när man inte orkar något av det?
Uppdatering:
Vi åkte till mamma och hon har nu tagit alla tre till biblioteket så att jag kan vila en stund. Hon har sina ljusa sidor hon med, det måste jag erkänna.
Hur väljer man när man inte orkar något av det?
Uppdatering:
Vi åkte till mamma och hon har nu tagit alla tre till biblioteket så att jag kan vila en stund. Hon har sina ljusa sidor hon med, det måste jag erkänna.
torsdag, mars 17, 2011
Saker gynekologer inte ska göra
Ta båda mina händer, se mig djupt in i ögonen och "prata allvar". Creepy!
Published with Blogger-droid v1.6.4
tisdag, mars 15, 2011
Så mycket roligt att se fram emot...
Torsdag 17/3: Gynundersökning på fm, lungröntgen på em
Fredag 18/3: Läkarebesök på magtarm + tuberkulosprov
Måndag 21/3: Tunntarmsröntgen
Måndag 28/3: Koloskopi
Hurra...
Sen tillkommer vaccinationer, blodprov och så slutligen behandlingsstart i början av april skulle jag tippa på. Om allt ser bra ut förstås. Blir den nyare varianten av TNF-alfa (tumörnekrosfaktor-alfa) hämmare jag ska få, Humira. Den ges subkutant varannan vecka och tanken är att jag ska kunna ta sprutorna själv så småningom.
Sa jag förresten att en av dom mycket vanliga biverkningarna (1/10) är huvudvärk och en av dom vanliga biverkningarna (1/10-1/100) är migrän. Känns ju otroligt att jag skulle klara mig från det, med tanke på hur lättutlöst min migrän är.
Fredag 18/3: Läkarebesök på magtarm + tuberkulosprov
Måndag 21/3: Tunntarmsröntgen
Måndag 28/3: Koloskopi
Hurra...
Sen tillkommer vaccinationer, blodprov och så slutligen behandlingsstart i början av april skulle jag tippa på. Om allt ser bra ut förstås. Blir den nyare varianten av TNF-alfa (tumörnekrosfaktor-alfa) hämmare jag ska få, Humira. Den ges subkutant varannan vecka och tanken är att jag ska kunna ta sprutorna själv så småningom.
Sa jag förresten att en av dom mycket vanliga biverkningarna (1/10) är huvudvärk och en av dom vanliga biverkningarna (1/10-1/100) är migrän. Känns ju otroligt att jag skulle klara mig från det, med tanke på hur lättutlöst min migrän är.
måndag, mars 14, 2011
Hjältar mot sin vilja?
Jag har tänkt på mycket på dom brandsoldater som håller ställningarna vid det havererade kärnkraftverket i Fukushima. Dom som offrar sina liv för att åtminstone försöka begränsa katastrofen genom att pumpa havsvatten till reaktorerna i ett försök att kyla ner dom. Jag undrar om dom vet att det kommer kosta dom livet, förmodligen inom några veckor, kanske snabbare beroende på hur mycket strålning dom faktiskt utsatts för. Och om dom fick ett val eller om dom helt enkelt beordrades dit?
Ofrivilliga eller ej, hjältar är dom och jag hoppas att dom får den uppskattning och det enorma tack dom förtjänar innan det är för sent.
Ofrivilliga eller ej, hjältar är dom och jag hoppas att dom får den uppskattning och det enorma tack dom förtjänar innan det är för sent.
söndag, mars 13, 2011
Ångest överallt
Igår ringde grannfrun till mig och grät i telefon. Hon hade sån vansinnig ångest att hon inte visste vad hon skulle ta sig till och var dessutom ensam hemma med barnen (som är i Dotterns ålder). Inget annat att göra än att rycka ut, se till att barnen kom över hit och till en annan familj (den äldsta ville till en av sina kompisar) medan jag satt och pratade och lugnade grannfrun.
Förutom att det så klart var väldigt sorgligt att se henne så upprörd, var det på ett sätt intressant att se likheterna och skillnaderna mellan henne och tonåringarna. Det var till exempel mycket lättare att resonera med henne, hon hade liksom i sig att kunna styra om sina tankar på ett helt annat sätt än vad tonåringarna har. Dom snöar oftast in på ett spår och sen är det väldigt svårt och tar lång tid att få dom därifrån. Till skillnad från dom är hon också öppen för att söka hjälp och är mån om att hitta rätt hjälp. Flickorna skyr ju allt vad läkare och psykologer heter som pesten och kallar det t ex för "äckel-bup" osv. Och ja, det var enklare att få grannfruns ångest att lätta, än vad det är att hjälpa flickorna. Nu hade jag i och för sig fördelen i att kunna trösta henne fysiskt också, något jag aldrig kunnat göra med flickorna, vilket kanske gjorde mycket.
Men. Hur mycket jag än vill kan jag inte göra det här. Jag kan inte ta på mig att bära hennes ångest också. Vi (jag och Maken) kommer naturligtvis ställa upp och hjälpa till med barnen om det behövs, men när det gäller det känslomässiga måste jag säga nej. Jag har inte mer att ge utan att riskera att all min energi går åt. Frågan är bara hur jag förklarar det för grannfrun..?
Förutom att det så klart var väldigt sorgligt att se henne så upprörd, var det på ett sätt intressant att se likheterna och skillnaderna mellan henne och tonåringarna. Det var till exempel mycket lättare att resonera med henne, hon hade liksom i sig att kunna styra om sina tankar på ett helt annat sätt än vad tonåringarna har. Dom snöar oftast in på ett spår och sen är det väldigt svårt och tar lång tid att få dom därifrån. Till skillnad från dom är hon också öppen för att söka hjälp och är mån om att hitta rätt hjälp. Flickorna skyr ju allt vad läkare och psykologer heter som pesten och kallar det t ex för "äckel-bup" osv. Och ja, det var enklare att få grannfruns ångest att lätta, än vad det är att hjälpa flickorna. Nu hade jag i och för sig fördelen i att kunna trösta henne fysiskt också, något jag aldrig kunnat göra med flickorna, vilket kanske gjorde mycket.
Men. Hur mycket jag än vill kan jag inte göra det här. Jag kan inte ta på mig att bära hennes ångest också. Vi (jag och Maken) kommer naturligtvis ställa upp och hjälpa till med barnen om det behövs, men när det gäller det känslomässiga måste jag säga nej. Jag har inte mer att ge utan att riskera att all min energi går åt. Frågan är bara hur jag förklarar det för grannfrun..?
Om ändå
Tittar i inredningstidningar och drömmer om ett hem som inte ser ut om ett bombnedslag kombinerat med en soptipp. Om bara orken och tiden fanns där... I snart fem år har vi levt i det här kaoset. Fem år av sjukdom och graviditeter och småbarn... Kanske blir det i år som vi äntligen får ordning här hemma?
Published with Blogger-droid v1.6.7
Hej synauror!
Det var länge sen. Gissar att det är dags för Zomig och Zängen...
Uppdatering:
Nackdelen med att gå och lägga sig innan 22 när man går på kortison är att man lätt vaknar efter några timmar och känner sig pigg... och rastlös.
Uppdatering:
Nackdelen med att gå och lägga sig innan 22 när man går på kortison är att man lätt vaknar efter några timmar och känner sig pigg... och rastlös.
Published with Blogger-droid v1.6.7
lördag, mars 12, 2011
Uträknad och bortglömd
Ännu en gång firas en födelsedag i familjen utan att vi är inbjudna. Visst, vi firade förra helgen, men det gör ju inte mindre ont för det när jag på omvägar och i förbifarten får veta att samtliga som var med förra helgen, förutom vi, ska dit i helgen.
Ja, jag vet att det är mycket med tre barn och att jag oftast mår dåligt, men att inte ens berätta om det...
Ja, jag vet att det är mycket med tre barn och att jag oftast mår dåligt, men att inte ens berätta om det...
fredag, mars 11, 2011
Varför sa jag så?
Skulle gå ner och mysa med Maken en stund i soffan efter att barnen somnat. * Bara sitta nära och vara, tanka lite kärlek och trygghet. Något jag längtat efter hela dagen.
Men så på vägen ner kommer jag på att lille Hs smutsiga vantar inte var hemma i förmiddags när jag skulle tvätta dom. Och istället för att låta det vara till i morgon, jag hade ju i vilket fall inte tänkt sätta på någon tvätt då, öppnar jag munnen och ställer frågan. På fel sätt, vilket jag vet i samma sekund som orden kommer ut. Maken blir irriterad och går i försvar. Jag med mitt kortisonhumör är inte sen att hugga tillbaka. Och så var det med den mysstunden.
Jag måste komma ihåg att tiga verkligen är guld ibland.
Men så på vägen ner kommer jag på att lille Hs smutsiga vantar inte var hemma i förmiddags när jag skulle tvätta dom. Och istället för att låta det vara till i morgon, jag hade ju i vilket fall inte tänkt sätta på någon tvätt då, öppnar jag munnen och ställer frågan. På fel sätt, vilket jag vet i samma sekund som orden kommer ut. Maken blir irriterad och går i försvar. Jag med mitt kortisonhumör är inte sen att hugga tillbaka. Och så var det med den mysstunden.
Jag måste komma ihåg att tiga verkligen är guld ibland.
Förbannade klantaschle!!
Ja, nu har han lyckats igen, administratören. Dels har han inte anmält mig sjuk till FK trots att jag varit sjukskriven sen 17 januari, dels har han schabblat till det med mina semesterdagar jag tog i julas.
Jag blir vansinnig på det här, varför ska JAG behöva se till att idioten gör SITT jobb??
Nu är det dags att låta hans chef veta exakt hur dåligt han fungerar på sin tjänst. Förhoppningsvis är jag inte den enda som klagat så att det händer något...
Jag blir vansinnig på det här, varför ska JAG behöva se till att idioten gör SITT jobb??
Nu är det dags att låta hans chef veta exakt hur dåligt han fungerar på sin tjänst. Förhoppningsvis är jag inte den enda som klagat så att det händer något...
Gjort något
Igår kontaktade jag flickans pappa. Kände att jag inte vågade vänta längre, även om jag egentligen inte hade den orken.
Det gick väl så där... eller både bra och dåligt. Jag fick veta att dom väntar på en inläggningstid, inom två veckor, vilket så klart är bra. När jag sen, så diplomatiskt jag kunde, påpekade att det ofta krävs att man ligger på som förälder för att det ska hända något, kändes det som att han mest kom med undanflykter... Som att dom bor för långt bort t ex. Jag antar att det känns jobbigt för dom att vara "besvärliga" och kräva saker. Jag berättade också att flickan har ett stort förråd med tabletter undangömda och han lovade att dom dels skulle hålla bättre koll på henne och dels försöka hitta hennes förråd.
Pappan (och mamman antar jag) upplever det som att hon är så oerhört negativt inställd till alla läkare och psykologer och tycker därför att det inte är någon idé att åka in med henne, ens när hon mår jätte dåligt. Jag försökte förklara hur viktigt det är att den utredning som planeras görs snarast så att flickan kan får den hjälpen som är bäst för henne, den hjälpen hon kan ta till sig. Jag vet inte om det gick fram riktigt, men jag hoppas att dom kanske kan börja förstå att dom inte kan beskylla flickan för att inte ta emot hjälpen, när det förmodligen är så att hon inte kan ta emot den i den formen den erbjuds nu.
Det gick väl så där... eller både bra och dåligt. Jag fick veta att dom väntar på en inläggningstid, inom två veckor, vilket så klart är bra. När jag sen, så diplomatiskt jag kunde, påpekade att det ofta krävs att man ligger på som förälder för att det ska hända något, kändes det som att han mest kom med undanflykter... Som att dom bor för långt bort t ex. Jag antar att det känns jobbigt för dom att vara "besvärliga" och kräva saker. Jag berättade också att flickan har ett stort förråd med tabletter undangömda och han lovade att dom dels skulle hålla bättre koll på henne och dels försöka hitta hennes förråd.
Pappan (och mamman antar jag) upplever det som att hon är så oerhört negativt inställd till alla läkare och psykologer och tycker därför att det inte är någon idé att åka in med henne, ens när hon mår jätte dåligt. Jag försökte förklara hur viktigt det är att den utredning som planeras görs snarast så att flickan kan får den hjälpen som är bäst för henne, den hjälpen hon kan ta till sig. Jag vet inte om det gick fram riktigt, men jag hoppas att dom kanske kan börja förstå att dom inte kan beskylla flickan för att inte ta emot hjälpen, när det förmodligen är så att hon inte kan ta emot den i den formen den erbjuds nu.
onsdag, mars 09, 2011
Inte vad jag ville
Fick ett samtal från magtarm idag och en av dom underbara sköterskorna. Hon sa att min läkare tittat förbi som hastigast och att sköterskan då passat på att ta upp att jag mår så dåligt av Puri-netholen (en imurel-kusin, som fick mig att må precis lika pestigt). Läkaren tog snabbt beslutet att jag ska sluta med den, vilket så klart känns bra, men alternativen är inte fullt lika roliga... Fallet, dvs jag, ska diskuteras på skylltingsronden den här veckan och då ska det beslutas vilken behandling jag ska få. Vilken det än blir, är det tunga grejer, farliga grejer och jag måste gå igenom en hel massa tester (blodprov, TBE-test, lungröntgen) samt vaccineras innan jag börjar. Let the fun begin...
Känns desutom så där lagom roligt att börja med medicin som har dödliga biverkningar listade.
Känns desutom så där lagom roligt att börja med medicin som har dödliga biverkningar listade.
måndag, mars 07, 2011
Otack är världens lön
Blev precis anklagad för att bry mig mer om den andra flickan på den första flickans blogg. Och när jag reagerade säger hon att jag hatar henne. Jomenvisst.
Ska låta mina känslor svalna lite innan jag tar mig an det här. Är inte helt lyckat upplägg när man är kortisonilsk så det räcker ändå, lätt att säga saker man egentligen inte menar och i det här fallet kan det verkligen vara katastrofalt.
Dom, dvs föräldrarna och läkarna, har förresten beslutat att flickan kan vara ensam hemma hela den här veckan. Trots att hon själv förklarat att hon är rädd för vad hon kan komma att göra, att hon inte har någon kontroll över sig själv. Alltså verkligen inte rätt tillfälle att bli osams med henne, eftersom jag känner att jag måste hålla koll på henne, då ingen annan verkar göra det...
Uppdatering:
Fick veta idag att flickan gjort ännu ett självmordsförsök, den här gången med tabletter. Antidepp i kombination med alvedon och ipren. Som tur var kräktes hon innan hon tuppade av och sen mådde hon dåligt i några timmar. Hon skickade samtidigt ett sms till sin pappa där hon bönade och bad honom att ordna så att hon kunde bli inlagd. Det blev hon inte, utan istället ska hon vara ensam hemma.
Det här håller inte längre. Jag måste göra något, men HUR pratar jag med föräldrarna utan att göra saken värre? Hur får jag dom att förstå att varken dom elelr flickan klarar av det här på egen hand?
Ska låta mina känslor svalna lite innan jag tar mig an det här. Är inte helt lyckat upplägg när man är kortisonilsk så det räcker ändå, lätt att säga saker man egentligen inte menar och i det här fallet kan det verkligen vara katastrofalt.
Dom, dvs föräldrarna och läkarna, har förresten beslutat att flickan kan vara ensam hemma hela den här veckan. Trots att hon själv förklarat att hon är rädd för vad hon kan komma att göra, att hon inte har någon kontroll över sig själv. Alltså verkligen inte rätt tillfälle att bli osams med henne, eftersom jag känner att jag måste hålla koll på henne, då ingen annan verkar göra det...
Uppdatering:
Fick veta idag att flickan gjort ännu ett självmordsförsök, den här gången med tabletter. Antidepp i kombination med alvedon och ipren. Som tur var kräktes hon innan hon tuppade av och sen mådde hon dåligt i några timmar. Hon skickade samtidigt ett sms till sin pappa där hon bönade och bad honom att ordna så att hon kunde bli inlagd. Det blev hon inte, utan istället ska hon vara ensam hemma.
Det här håller inte längre. Jag måste göra något, men HUR pratar jag med föräldrarna utan att göra saken värre? Hur får jag dom att förstå att varken dom elelr flickan klarar av det här på egen hand?
söndag, mars 06, 2011
Blä
Ny medicin som gör mig illamående, kortisonilska och migrän på samma gång blir för mycket. Vill bara krypa in under täcket igen och komma ut till sommaren. Orkar inte med barnen, inte Maken, inte någon. Inte ens mig själv, om jag ska vara ärlig. Vill bara vara ifred, tycka synd om mig själv och kanske gråta en skvätt.
Eller så är det bara ett mega migränanfall på gång och allt kommer kännas bättre när det är över?
Eller så är det bara ett mega migränanfall på gång och allt kommer kännas bättre när det är över?
lördag, mars 05, 2011
Jo, jag överlevde
Och barnen med. Fast jag skulle ljuga om jag sa att det gick smärtfritt. En hel del bråk åt alla håll och en skrikande mamma är ju oerhört charmigt och dessutom väldigt bra för migränen. Idag vill jag bara vara ensam, men det går inte eftersom dagen är ganska fullbokad. Längtar till på måndag när alla (förhoppningsvis) är på skola/dagis/jobbet...
torsdag, mars 03, 2011
Laddar upp
Ensam med barnen i två dagar och en natt. Inte så mycket egentligen, men just nu känns det långt. Speciellt med tanke på att lille H tycker att det är dags att gå upp vid pass halv sex. Gissar på migrän i helgen med andra ord, men det är det värt så att Maken kan få komma iväg en sväng och ha lite kul han med. Och förhoppningsvis kommer mamma hit i morgon, om hon inte är för trött själv.
Hej hå, let's gå!
Hej hå, let's gå!
onsdag, mars 02, 2011
Maktlös
En av flickorna gjorde ett självmordsförsök i helgen. Hon skar sig själv med avsikt att döda. Och ÄNDÅ tar varken föräldrarna ELLER läkarna/psykologerna det på allvar. Eller snarare, dom säger att det är allvarligt, men att hon inte behöver läggas in (som hon själv vill för att hon inte orkar mer) eftersom dom bedömer att hon kommer överleva hemma.
Mamman har dessutom slutat prata med henne med orden "Jag orkar inte med dig när du är så här, du kan prata med mig när du skärpt dig". (Jag vet naturligtvis inte om det var exakt så hon sa, eftersom jag fått det återgivet till mig från flickan, men pappan har bekräftat att mamman inte orkar prata med flickan mer...) Jag förstår att det är otroligt jobbigt att ens barn är sjuk och att det kan vara svårt att acceptera, men exakt vad skulle mamman vinna på att vända henne ryggen?
Jag är rädd och orolig och har ingen aning om vad jag ska göra för att hålla henne vid liv.
Mamman har dessutom slutat prata med henne med orden "Jag orkar inte med dig när du är så här, du kan prata med mig när du skärpt dig". (Jag vet naturligtvis inte om det var exakt så hon sa, eftersom jag fått det återgivet till mig från flickan, men pappan har bekräftat att mamman inte orkar prata med flickan mer...) Jag förstår att det är otroligt jobbigt att ens barn är sjuk och att det kan vara svårt att acceptera, men exakt vad skulle mamman vinna på att vända henne ryggen?
Jag är rädd och orolig och har ingen aning om vad jag ska göra för att hålla henne vid liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
