Ångest överallt

Igår ringde grannfrun till mig och grät i telefon. Hon hade sån vansinnig ångest att hon inte visste vad hon skulle ta sig till och var dessutom ensam hemma med barnen (som är i Dotterns ålder). Inget annat att göra än att rycka ut, se till att barnen kom över hit och till en annan familj (den äldsta ville till en av sina kompisar) medan jag satt och pratade och lugnade grannfrun.

Förutom att det så klart var väldigt sorgligt att se henne så upprörd, var det på ett sätt intressant att se likheterna och skillnaderna mellan henne och tonåringarna. Det var till exempel mycket lättare att resonera med henne, hon hade liksom i sig att kunna styra om sina tankar på ett helt annat sätt än vad tonåringarna har. Dom snöar oftast in på ett spår och sen är det väldigt svårt och tar lång tid att få dom därifrån. Till skillnad från dom är hon också öppen för att söka hjälp och är mån om att hitta rätt hjälp. Flickorna skyr ju allt vad läkare och psykologer heter som pesten och kallar det t ex för "äckel-bup" osv. Och ja, det var enklare att få grannfruns ångest att lätta, än vad det är att hjälpa flickorna. Nu hade jag i och för sig fördelen i att kunna trösta henne fysiskt också, något jag aldrig kunnat göra med flickorna, vilket kanske gjorde mycket.

Men. Hur mycket jag än vill kan jag inte göra det här. Jag kan inte ta på mig att bära hennes ångest också. Vi (jag och Maken) kommer naturligtvis ställa upp och hjälpa till med barnen om det behövs, men när det gäller det känslomässiga måste jag säga nej. Jag har inte mer att ge utan att riskera att all min energi går åt. Frågan är bara hur jag förklarar det för grannfrun..?