Gjort något

Igår kontaktade jag flickans pappa. Kände att jag inte vågade vänta längre, även om jag egentligen inte hade den orken.

Det gick väl så där... eller både bra och dåligt. Jag fick veta att dom väntar på en inläggningstid, inom två veckor, vilket så klart är bra. När jag sen, så diplomatiskt jag kunde, påpekade att det ofta krävs att man ligger på som förälder för att det ska hända något, kändes det som att han mest kom med undanflykter... Som att dom bor för långt bort t ex. Jag antar att det känns jobbigt för dom att vara "besvärliga" och kräva saker. Jag berättade också att flickan har ett stort förråd med tabletter undangömda och han lovade att dom dels skulle hålla bättre koll på henne och dels försöka hitta hennes förråd.

Pappan (och mamman antar jag) upplever det som att hon är så oerhört negativt inställd till alla läkare och psykologer och tycker därför att det inte är någon idé att åka in med henne, ens när hon mår jätte dåligt. Jag försökte förklara hur viktigt det är att den utredning som planeras görs snarast så att flickan kan får den hjälpen som är bäst för henne, den hjälpen hon kan ta till sig. Jag vet inte om det gick fram riktigt, men jag hoppas att dom kanske kan börja förstå att dom inte kan beskylla flickan för att inte ta emot hjälpen, när det förmodligen är så att hon inte kan ta emot den i den formen den erbjuds nu.