Skulle gå ner och mysa med Maken en stund i soffan efter att barnen somnat. * Bara sitta nära och vara, tanka lite kärlek och trygghet. Något jag längtat efter hela dagen.
Men så på vägen ner kommer jag på att lille Hs smutsiga vantar inte var hemma i förmiddags när jag skulle tvätta dom. Och istället för att låta det vara till i morgon, jag hade ju i vilket fall inte tänkt sätta på någon tvätt då, öppnar jag munnen och ställer frågan. På fel sätt, vilket jag vet i samma sekund som orden kommer ut. Maken blir irriterad och går i försvar. Jag med mitt kortisonhumör är inte sen att hugga tillbaka. Och så var det med den mysstunden.
Jag måste komma ihåg att tiga verkligen är guld ibland.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar