Vad skönt

Det fanns inget jag ville ha av NetOnNet's öppningserbjudande. Hade varit jobbigt att behöva åka dit till kl 0700 i morgon bitti. Eller att sitta hemma och veta att man missade något super erbjudande. Ytligt? Jajemen!

Nog

Jag orkar inte mer. Har sagt åt flickorna att jag inte kan vara tillgänglig lika mycket längre, att jag måste se till att jag orkar också.

Dom säger att det är okej och att dom klarar sig. Ändå är jag livrädd för att något ska hända... Skulle aldrig förlåta mig själv, men det kan heller inte fortsätta så här. Dom måste försöka ta emot den professionella hjälpen dom får. Hur vet jag inte.

Jag kan inte försaka mina barn, Maken och min hälsa mer. Önskar att det gick utan att få dåligt samvete...

Fem minuter

Det är förunderligt hur mycket dom hinner med på den korta tiden. Notera dom sönderrivna tidningarna och kartongerna.

Två av två

Beställde två par jeans på nätet. Fick hem dom idag och tro det eller ej, men BÅDA paren satt som gjutna. Som att vinna på lotto så här på barnbidragsfredagen.

Hurra för framsteg!

En av flickorna har berättat allt för sina föräldrar, från hur hon mår till varför hon har hamnat där. Och det känns så bra att jag inte är den enda vuxna människan som vet hela historien. Nu hoppas jag bara att hennes föräldrar kan göra det bästa av den här informationen och se till att hon får rätt hjälp.

Det känns också bra för nu kan jag prata med hennes pappa på ett helt annat sätt, när jag inte behöver bryta något förtroende för att berätta hur hon upplever att hon mår.

Och nu kanske dom äntligen förstår varför hon mår så dåligt av att gå till skolan... (Hon har varit mobbad dom senaste sex åren och även om det lugnat ner sig nu måste hon ändå möta sina plågoandar varje dag.)

Läkemedelsreklam

Är det bara jag som tycker det är obehagligt med reklam för diverse smärtstillande läkemedel? Jag tror inte alls på att trivialisera den sortens mediciner, speciellt inte som dom är så lätta att få tag på.

Och så beror det så klart på att flickorna tar stora mängder Alvedon för att dom tycker att det hjälper mot ångesten...

Så tuktas en argbigga

Lille Herr'n var ovanligt ovillig att gå och lägga sig idag. Höll på och sprang fram och tillbaka, ville ha saga och vatten och täcke och lyft i sängen och vatten och.. Ja, ni förstår. Efter 74:e gången han ropade att han ville bli lyft i sängen, trots att han kan klättra i själv, igen förlorade jag mitt annars så goda humör (ehe...), stampade in och slängde i ungen i sängen. På med täcket och vände mig om för att gå ut. Då hörde jag från sängen: "hejja mamma, hejja mamma, hejja mamma".

Vem kan fortsätta vara arg då?

Och ja, efter det la han sig faktiskt ner och somnade...

Otäckt

På väg till akupunkturen idag såg jag en cykelolycka. En kille som körde omkull i halkan. Jag var ganska långt ifrån och när jag kom fram var det redan fyra personer där och hjälpte till. Killen var medvetslös och svarade inte alls på tilltal. Ambulans var redan tillkallad, men jag sprang till närmaste ingång (det här var på sjukhusområdet) och hämtade ett par sköterskor. Dom gick dit och jag gick till min sjukgymnastik.

Jag hoppas jag inte kommer se honom där om några månader, svårt skadad, utan att det gick bra för killen.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Dags att ta tag i saker

Jag har sedan i somras försökt få tag i min läkare på neuro. I fredags tittade jag förbi på mottagningen och bad sköterskorna att lägga en lapp till honom, igen. Får hoppas att han hör av sig, för jag vill veta vad jag ska göra för att vända det här igen. (Eller ja, egentligen vet jag nog det, men vet inte hur...)

Sen kom jag på att mitt högriskskydd hos försäkringskassan håller på att löpa ut. Dags att sätta sig i telefonkö. Jag har just nu nummer 100 i kön.

En svår balansgång

Flickan fick i veckan ett psykosliknande anfall i början av veckan och är övertygad om att det är av Sertralinet. (Ni som vet, är det en biverkning?) Jag fick just veta att hon slutade med medicinen igår. Jag försöker få henne att berätta för sina föräldrar att hon slutat och varför, men gör hon inte det måste jag ringa hennes pappa. Igen.

Åh, jag hoppas jag kan få henne att berätta, för jag orkar inte ringa igen...

Published with Blogger-droid v1.6.4

Saknad

Jag var ute och gick med min kamera härom dagen då det slog mig hur mycket hellre jag hade varit ute med Vovan istället. Vissa hål kan aldrig fyllas.

Published with Blogger-droid v1.6.4

Det varierar

Ibland är lycka att ligga i ett tyst rum, stirra i taket och tänka på ingenting. (fast det sista gjorde jag uppenbarligen inte så länge eftersom jag började skriva ett blogginlägg om det.)

Förresten, är jag den enda som skriver blogginlägg i huvudet då och då?

Published with Blogger-droid v1.6.4

Ännu ett år

Man kanske skulle blicka tillbaka på det gångna året och göra en tjusig sammanfattning? Fast jag har en känsla av att det mest skulle bli migränmisär ändå, så jag hoppar över det.

Jag har haft en bra födelsedag där många timmar spenderades med Nat på radion. Det kändes väldigt tryggt att vara tillbaka där måste jag säga, kanske för att vi hade det så rysligt trevligt och inte jobbade något.

Största överraskningen var en födelsedagshälsning från den amerikanska filmaren John Roecker. Jag börjar komma upp mig i världen minsann.

Jaha

Idag har jag gjort amerikanska pannkakor och handlat middag för några dagar framåt. Det är allt.

Jag minns den tiden när man faktiskt kunde få något gjort på helgerna istället för att ha migrän och försöka få ongarna att hålla sams i fem minuter.

Något sorts jobbrekord

Var där "redan" klockan 10 och åkte hem kl 16:15. (Med migrän.) Minns inte när jag var där så länge senast.

Däremot har jag haft produktivare dagar...

Jo, och ett av projekten jag jobbat på det senaste året, men sen blev tillsagd att det inte gick att göra, har visst en annan doktorand fått. Tack för den.

Paella a la Perra

... lagad på hans utomhus grillbord.

Jatacksåväldigtmycket.

Veckans Perra

"Jag hatar den där Per Morbergs nonchalanta sätt att laga mat"
Vad fan tror du jag gör, som hatar mig själv?!

Jag är patetisk

Nu är jag svartsjuk på att flickorna tröstar och hjälper varandra, när jag borde tycka det är jätte bra. Ja, ja, sådan är jag. Uppenbarligen.

Bisarrt

Flickorna är tillsammans nu. Men de smsar ändå mig när dom mår dåligt, eftersom dom inte vill/kan prata med varandra om det. Då märker den andra att det är något som är fel och tror att det beror på henne. Och då sitter jag där i mitten och vet inte vad jag ska göra.

Anledningen till att jag inte säger åt dom att prata med varandra är att dom har en poäng i att dom så lätt drar ner varandra när dom mår dåligt. Och jag vill absolut inte att det ska urarta i en gemensam skärnings-orgie... (Den ena flickan är redan rysligt imponerad av den andras ärr och ska "skaffa sig" likadana.)

Höstens första kräka

Prinsen klagade på ont i magen igår kväll, men lyckades hålla igen till morgontimmarna = bara vattenspya. (Vilket är många gånger lättare att städa upp en den normala matspyan.) Sen fortsatte han i några timmar, men nu verkar det ha lugnat ner sig.

Återstår att se hur många andra som åker dit...