En av flickorna har berättat allt för sina föräldrar, från hur hon mår till varför hon har hamnat där. Och det känns så bra att jag inte är den enda vuxna människan som vet hela historien. Nu hoppas jag bara att hennes föräldrar kan göra det bästa av den här informationen och se till att hon får rätt hjälp.
Det känns också bra för nu kan jag prata med hennes pappa på ett helt annat sätt, när jag inte behöver bryta något förtroende för att berätta hur hon upplever att hon mår.
Och nu kanske dom äntligen förstår varför hon mår så dåligt av att gå till skolan... (Hon har varit mobbad dom senaste sex åren och även om det lugnat ner sig nu måste hon ändå möta sina plågoandar varje dag.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar