No more illamående

Satte ner imurelen igen och vips! försvann illamåendet. Återstår att se vad mag-tarm tycker om det, har teletid med min läkare om två veckor.

Tom

Har stängt av känslorna ett tag. Det blir för mycket. Jag orkar inte oroa mig 24 timmar om dygnet, då går jag under. Och jag tänker att flickorna på något sätt också måste lära sig att klara sig själva ibland, att övervinna ångesten utan att jag sitter bredvid, för jag kan inte finnas där jämt. Jag har mitt eget liv och framför allt egna barn, som har fått stå tillbaka ganska mycket en tid (inte så att jag inte brytt mig om mina egna, men ofantligt mycket energi har gått till flickorna).

Vad mycket lättare det vore om jag visste att de fick bra hjälp...

Tillägg till Saknad

Det finns en hel massa andra jag saknar, hela tiden, men just idag var det just blåbärssaknaden som tog över.

Jag önskar jag var piggare så jag orkade fixa ihop lite träffar till höger och vänster... Saknar er alla underbaringar där ute!

Så lite energi just nu

Helt sänkt av migrän, akupunktur och doshöjning av imurelen. Om ni undrat varför jag varit så tyst alltså?

Lättar det inte måste jag be om att få bli sjukskriven ett par veckor till biverkningarna lagt sig, alternativt minska dosen, men det är inte mag-tarm så pigga på... Som det är nu orkar jag knappt med mig själv igen, och det är ett STORT steg tillbaka.

Saknar

Blåbärspaj med goda vänner. Balkongljug och isberg. Och en hel massa annat.

Jag hoppas vi kan få ihop det så vi kan ses snart.

Jag. Vill. Inte. Kräkas.

Akupunktur igår. Sjukgymnasten kunde se att jag fick bra effekt av nålarna redan när hon satt dom. Kändes helt okej medan jag var där, men på vägen hem började jag må illa. Och det har hållit i sig sen dess. Ibland så illa att jag nästan kräkts.

På plussidan finns att migränen varit bättre än på länge.

Får det vara så här?

En självmordsbenägen självskadande tonåring får kontakt med BUP. Det visar sig att hon är djupt deprimerad och medicin sätts in (ångestdämpande, sömnmedel och SSRI). Psykologerna betonar vikten av terapi, eftersom medicinerna bara är hjälpmedel för att komma ur det värsta. När flickan ber om hjälp med att hantera ångesten på annat sätt än att skära sig, svarar psykologerna att det inte finns några enkla sätt. När flickan säger att hon är ännu mer självmordsbenägen, svarar dom att hon ska bita ihop och kämpa på och vänta på att SSRI ska börja verka.

Jag är livrädd för att det här inte ska gå vägen. På riktigt. Jag känner hur hon glider ifrån mig mer och mer, att jag inte har samma kontakt som förut, att hon stänger mig ute. Har pratat med flickans pappa igen och även han är rädd och förbannad på hjälpen dom (inte) får.

Samtidigt säger psykologerna att hon ska vara i skolan, trots att det är en stor källa till ångesten och vägrar hjälpa till med kontakten med dom för att det ska gå enklare. Nu går hon som ett vandrande lik där varje dag, utan att någon ser henne eller pratar med henne. Hur någon människa, lärare eller elev, kan låta bli att se en flicka med blodiga bandage på armarna övergår mitt förstånd. Eller är folk så vansinnigt rädda för psykisk sjukdom fortfarande??

Får det verkligen vara så här?

Alltid så mycket

Föräldramöten, kurser för maken, rehabilitering för mig, BVC, skolsköterskan...

Och mitt i allt det ska jag försöka låta bli att få migrän. Går inget vidare med den saken just nu.

En mardröm

SD i riksdagen. Vad fan tänker folk med?

En annan dröm

Vaknade med ett ryck och trodde jag hade missat och rösta. (För att jag var på middag hos Per Morberg, men ändå.)

Nu är det snart dags att gå till vallokalen och utöva sin medborgeliga rättighet. Och jag tycker att det är en skyldighet att utöva den rättigheten nu när ett främlingsfientligt parti riskerar att komma in i Riksdagen.

Kom så går vi och röstar!

En hel massa hat

Maken ska åka iväg en vecka på kurs. Något jag naturligtvis unnar honom. Men, jag hatar att det kräver att jag måste be om hjälp för att klara av det. Hatar att jag inte kan ta hand om mina barn själv. Hatar att stå i tacksamhets skuld. Hatar att inte vara självständig.

Men jag har inget val. Och det hatar jag också.

Så. Mycket. Migrän

Det var bara det.

Bara en dröm

Men vilken underbar dröm. Jag träffade äntligen min bästaste I, som varit borta ur i mitt liv i snart 4 år nu. Känslan var precis den samma som då, som den alltid varit. Jag var så glad när jag vaknade, för att sen bli lite ledsen för att det inte var sant. Fuuuuu, vad jag saknar henne!

Dags att lyfta luren och försöka jaga rätt på henne kanske?

Jag vill skriva

Inte forska.

Ska bara samla lite mod och förbereda innan jag tar steget. Nat, tar du emot mig när jag kommer?

Ett litet dilemma

Min bror ska tatuera sig (igen). Motivet är mamma och pappas bröllopskort. En fin tanke, men det som bekymrar mig är dels att jag inte vet om han skulle vilja det ifall han visste hur dåligt deras äktenskap var (han var bara 11 år när pappa dog) och dels att jag inte är säker på att mamma skulle vilja det (med anledning av orsak nummer ett).

Hur gör jag nu? Ska jag prata med min bror och kanske förstöra hans bild av deras äktenskap? Eller ska jag berätta det för mamma? (Vilket han inte vill, eftersom han vill överraska henne.) Tänk om han får reda på det om säg 5 år och inte vill ha tatueringen längre?

Ibland suger det att ha alla fakta...

Vänd aldrig ryggen till

Jag var på toa. I fem minuter. Sen såg han ut så här. Med hjälp av sin bror, så klart.

Igår var det saltkaret de sprungit ett varv runt huset med.

Ps. -sl- förstår du nu varför jag duschar när de sover?!

Försöker hitta tillbaka till mig själv

Det är ungefär vad som händer just nu. Om jag lyckas får vi se, men det känns i alla fall bra och som att jag är en bit på vägen.

Ibland är bästa sättet att bara kasta sig in i det och se vad som händer.