tisdag, september 28, 2010

Tom

Har stängt av känslorna ett tag. Det blir för mycket. Jag orkar inte oroa mig 24 timmar om dygnet, då går jag under. Och jag tänker att flickorna på något sätt också måste lära sig att klara sig själva ibland, att övervinna ångesten utan att jag sitter bredvid, för jag kan inte finnas där jämt. Jag har mitt eget liv och framför allt egna barn, som har fått stå tillbaka ganska mycket en tid (inte så att jag inte brytt mig om mina egna, men ofantligt mycket energi har gått till flickorna).

Vad mycket lättare det vore om jag visste att de fick bra hjälp...

4 kommentarer:

Linda #handgjordlyx sa...

Vi har pratat om ångest och ångestreducering idag och det var intressant! =) Tänkte på dig och dina flickor då...

Natalie sa...

Kan det finnas någon annan som kan stödja flickorna? Då skulle ni kunna turas om lite.
Du har rätt, du går under annars och det hjälper ingen. Inte flickorna heller.

Anonym sa...

Du gör helt rätt som tänker lite mer på dig själv och dina nära. Det där med syrgasen på föräldern först, du vet ;).

Kram

Ponder sa...

-sl-: Har du något nytt att lära mig kanske? Jag famlar i blindo och hjälpen hon får är SKIT! Igår stod hon på tågrälsen igen, men klev av precis innan tåget kom. På BUP säger de ff bara att hon ska kämpa på och att det blir bättre. Idioter!

Nat: De stöttar varandra en del, men drar samtidigt med varandra i fallet (som en blind som leder en blind...). Den ena flickans föräldrar vet ju och försöker stötta, men hon stänger ute dom. Jag försöker få henne att prata mer med dom, men det är svårt.

Helen: Ja, det är nog så... går jag under kan jag ju inte hjälpa alls. Och jag tänker ofta på dig i allt det här, hur otroligt stark och modig du är vännen.