Blev precis anklagad för att bry mig mer om den andra flickan på den första flickans blogg. Och när jag reagerade säger hon att jag hatar henne. Jomenvisst.
Ska låta mina känslor svalna lite innan jag tar mig an det här. Är inte helt lyckat upplägg när man är kortisonilsk så det räcker ändå, lätt att säga saker man egentligen inte menar och i det här fallet kan det verkligen vara katastrofalt.
Dom, dvs föräldrarna och läkarna, har förresten beslutat att flickan kan vara ensam hemma hela den här veckan. Trots att hon själv förklarat att hon är rädd för vad hon kan komma att göra, att hon inte har någon kontroll över sig själv. Alltså verkligen inte rätt tillfälle att bli osams med henne, eftersom jag känner att jag måste hålla koll på henne, då ingen annan verkar göra det...
Uppdatering:
Fick veta idag att flickan gjort ännu ett självmordsförsök, den här gången med tabletter. Antidepp i kombination med alvedon och ipren. Som tur var kräktes hon innan hon tuppade av och sen mådde hon dåligt i några timmar. Hon skickade samtidigt ett sms till sin pappa där hon bönade och bad honom att ordna så att hon kunde bli inlagd. Det blev hon inte, utan istället ska hon vara ensam hemma.
Det här håller inte längre. Jag måste göra något, men HUR pratar jag med föräldrarna utan att göra saken värre? Hur får jag dom att förstå att varken dom elelr flickan klarar av det här på egen hand?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag röstar för lågaffektivt bemötande och om du får tillfälle/möjlighet läs Bo Hejlskov Elvéns "problemskapande beteenden"
Jag ska inte säga hur dumt jag tycker att det är att de lämnar henne ensam.
Instämmer med föregående talare. Att föräldrarna har stängt av och inte orkar är tillräckligt hemskt men hur kan även läkarna bara stå med händerna i kors? Gud vad hemskt.
Om du kan - låt bli att kommentera hennes inlägg på bloggen. Risken är ju att det bara blir värre. Tänk på att hennes sjukdom har tagit över hennes verklighetsuppfattning.
Men jag förstår att det känns tråkigt för dig efter allt du har gjort för henne.
Usch, vilket härva att reda i... All cred till dig som hjälper till utan att vara tvungen. Men vad fruktansvärt det är att (gång på gång) se på hur psykiatrin till och med motarbetar tillfrisknandeprocessen hos sina patienter.
Herregud! Och jag fattar egentligen ingenting. Det måste vara olika regler på olika ställen. Här skulle ungen bli inlagd och inte ens få skrivas ut av vanlig läkare, utan måste skrivas ut av barnpsykiater och sen ska det hela följas upp.
Kan det vara så att föräldrarna är i någon slags akut krisreaktion som gör att de inte kan ta till sig vad som händer och allvaret i det?
Vart kan man vända sig om inte föräldrarna ser/orkar, är det soc?
Skicka en kommentar