Inne bland träden är det kallt och mörkt. De hundraåriga tallarna blockerar effektivt den oktobertrötta solen. Det råder en trollsk stämning på skogsvägen. Bakom en kulle dyker plötsligt blommorna upp. Rosor, gerbera och nejlikor. Bjärta färger mot skogens bruna och mörkgröna toner. Ytterligare några steg närmare och gravstenarna lyser ljusa i mossan. Namn och årtal på små knubbiga bumlingar av uppländsk granit. 133 stycken är de, stenarna som markerar stoffet efter lika många människor i Kvarteret Skogskyrkogården på Berthåga kyrkogård.
De bästa platserna, de med utsikt över den näckrosprydda dammen, är redan tagna. Kan hända att de döda trivs med att höra vattnet klucka och strandgräset viska. Eller så känns det förtröstansfullt för de anhöriga att deras kära åtminstone har trevlig utsikt där de ligger? Hur det än är med den saken, är det här de flesta av gravarna ligger.
Följer man stigen bort från dammen, den där lilla, nästan osynliga, och tar till höger om enbusken, kommer man till en ensam grav. Den är prydd med vita stenar och den finaste, den i form av ett hjärta, ligger alldeles intill inskriptionen: ”Vår älskade lilla mamma/mormor”. Här vilar hon i hjärtat av skogen, här blir hon ett med naturen. När det naturliga kretsloppet är tydligt närvarande blir det lättare att ställa det i kontrast till våra egna liv. Kanske är det en tanke som som kan skänka lite tröst i sorgen och saknaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar