Glad och lite rörd

Ja, det blir jag när jag läser era kommentarer till Fatal attraction-inlägget. För mig var det nog ett av de svåraste inläggen jag någonsin skrivit, samtidigt som det kändes viktigt att få ner det på pränt. Att konfrontera och konstatera att jag faktiskt, efter mer än 30 år, har kommit till vissa insikter i livet. Att jag inte bara blivit rynkigare, men också en aning klokare med tiden.

Jag ska nog också klargöra att inte alla av de här "vänskapsförhållandena" har slutat med att jag blivit trampad på. Och det var också länge sen jag gjorde saker som att frysa ut eller mobba, men minnet av att ha gjort det gör att det inte känns så länge sen.

Många gånger är det jag som valt att följa de här kvinnorna, att göra som de gör. Framför allt när det gäller stora, lite livsavgörande beslut. Att jag började doktorera till exempel berodde inte på att jag brann för det, utan att min dåvarande förebild gjorde det. Även att det blev teori och inte experiment beror på att hon klart tog avstånd i från, och gärna rackade ner på, den experimentella forskningen. Varför blev det så? Dels för att det var enkelt. Om jag följde henne behövde jag inte ta några egna beslut, utan vägen framåt var liksom utstakad. Dels för att mitt akademiskt dåliga självförtroende fick mig att tro att jag inte kunde göra det jag helst ville, nämligen att skriva.

Därför betyder det väldigt mycket för mig att jag nu, äntligen, efter så många år, faktiskt följer min (fram till för något år sen, väldigt hemliga) dröm. Att komma in på journalistutbildningen var betydelsefullt på flera sätt, men framför allt gav det mig självförtroende. Ett självförtroende som vuxit under utbildningens gång, när jag inser att jag faktiskt hör hemma där, att jag är lika bra som de andra studenterna.

Jag skulle kunna fortsätta skriva om det här, men det får bli en annan gång tror jag. Men en tanke som ibland slår mig är att det kanske var tur att jag fick migrän ändå. För utan den hade jag nog aldrig ens funderat på att ta upp det här journalistspåret.