Jag har träffat en kvinna under journalistkursen. Hon är den där kvinnan som har lyckats, som har allt jag just nu vill ha. Hon är smart, rolig, framgångsrik, tuff, självsäker.
Jag har träffat dom förut, de starka, självsäkra, tuffa, spännande kvinnorna och tjejerna. Varje gång blir jag imponerad, fascinerad och attraherad. Som en förälskelse fast på ett platoniskt plan. I mina ögon kan de här kvinnorna inte göra något fel och allt de gör är rätt, eller åtminstone inte fel. Kanske beror det på att jag förlorade min starka kvinnliga förebild redan vid nio års ålder, eller för att de här kvinnorna har precis det jag tror mig vilja ha men aldrig kommer uppnå. Min utopi förverkligad i en person. Jag har åtskilliga gånger dragits med i deras kölvatten, följt dem som ett får, alltid hållit med och ställt upp, oavsett vad det gäller. Till och med gjort saker jag aldrig skulle göra annars, som att frysa ut eller öppet mobba någon som är svag. Saker jag egentligen avskyr och tar ställning emot, men som inte kan vara helt fel eftersom de här kvinnorna (eller i fallet med mobbning, tjejerna) gör det.
Det slutar alltid på samma vis. Hon, den starka, hon utnyttjar mig så länge jag har något att ge. När jag inte längre är intressant trycker hon ner mig, förstör mitt självförtroende, går vidare och lämnar mig kvar, i spillror. Liksom när ett kärleksförhållande tar slut, tar det lång tid att hämta sig, att komma igen och tillbaka.
Men jag lärt mig. Hur gärna jag än skulle vilja bli vän med den här kvinnan, väljer jag att vända mig ifrån henne. Att beundra henne på avstånd. För i hennes skugga skulle jag aldrig bli den jag vill bli, utan någon jag aldrig vill vara igen.
Och de gör sig ändå bäst på håll, idolerna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Läste ditt inlägg i morse innan jag åkte till jobbet, har funderat lite på det under dan. Jag känner igen lite av det du skriver. Man dras ju till dem man skulle vilja vara som, men de är ju inte perfekt heller, det bevisar ju deras beteende om inte annat.
Och b.t.w så tycker jag att du är en stark och målmedveten kvinna som verkligen kämpar på trots att inte förutsättningarna är så bra, det tycker jag du skall vara stolt över!
KRAM!!!
Vilken berörande text, börjar nästan gråta. Glorian ramlar lätt ner, om inte annat när idolen har skaffat sig en ny följeslagare. *kramar om*
Vilka kloka ord! Stå på dig!
Ens värdegrund är otroligt viktig och det gäller att värna om den.
Men jag som trodde DU var smart, rolig, framgångsrik, tuff och självsäker. :)
Jag ser upp till dig. Du har mycket som JAG skulle vilja ha. Kanske inte migrän och taskig mage men det andra. ;)
Kram!
Klokt.
Man kan vara stark på ett bra sätt med, veta i sig själv att jag är skitbra, utan att krossa andra som hotar dem!
Folk som kliver över lik och är taskiga mot min Ponder står inte högt hos mig precis!
Kram Åsa
Jag har läst. Igen. Och igen. Och jag vet fortfarande inte hur eller vad jag ska skriva. Det berör. På många sätt.
Elin: Jag blir glad när jag läser att mitt inlägg var med dig under dagen, och naturligtvis också för de fina orden. :) Det är konstigt att man dras till någon som kan vara så dålig för en...
Mamabloggen: Jag blir rörd när jag läser att mina ord berör. :) Jag tror mycket bestämt att man inte ska ta sig för nära sina idoler, just för att man har så svårt att se kritiskt på dom. De är ju inte mer än människor och har mer eller mindre dåliga sidor som alla andra.
Viktoria: Ja, värdegrunden ska man vara rädd om, och värnar man inte om den mår man väldigt dåligt... Tack för fina ord - jag ska stå på mig och inte ramla dit igen!
Lotta: På vissa sätt är jag nog det, eller ger åtminstone det intrycket. Nu förtiden umgås jag bara med människor som får mig att må bra och känna mig bra. Så det är lika mycket din förtjänst som min att jag är alla de där sakerna! Jag blir rörd när du säger att du ser upp till mig, samtidigt som jag vet att det är ett ansvar. Jag hoppas att jag kan förvalta det väl.
S: Ja, jag tycker nog att jag varit klok i den här situationen. Inte upprepat gamla misstag, utan använt min erfarenhet och gjort det som är rätt för mig.
Åsa: Visst kan man det, men konstigt nog har de flesta utav de starka kvinnorna jag träffat varit på just det här sättet. Vet inte varför de måste hövda sig på det sättet? Tack för ditt stöd, det betyder mycket!
-sl-: Vi kan ta det någon annan gång, någon annanstans. Här och nu räcker det med att jag vet att du läst och vet om det.
Skicka en kommentar