Nr 1:
Det tar oerhört mycket energi att hjälpa flickorna och dessutom gör oron att min migrän blir värre.
Nr 2:
Det ska fan att vara psykiskt sjuk. Är man dessutom minderårig med föräldrar som inte kan/vill/orkar vara drivande, ja då är det i princip omöjligt att få hjälp.
Nr 3:
Jag ska göra allt som står i min makt för att ingen av mina barn ska hamna där dom här flickorna är just nu. Jag vet att det inte är någon garanti för att det inte kommer hända, men om det gör det, vill jag känna att jag gjort vad jag kunnat för att undvika det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har plockat en hel del insikter om psykiatrin de senaste åren och den enda slutsatsen jag kan dra av dessa är att var man inte psykiskt sjuk innan man fick kontakt med psykiatrin så skulle man definitivt bli det då. Slutenvården är kanske det största skämtet, men dessvärre betyder det inte att instanserna därförinnan är ens i närheten av OK.
Utan mitt nätverk av släkt och vänner hade jag varit död idag, det är jag övertygad om. Det gör mig ont att tänka på hur illa man kan fara inom vården om man _inte_ har något nätverk. Synd och skam är vad det är.
Kan bara hålla med dig, synd och skam. Och vad gör man när man inte har ett nätverk som kan/vill hjälpa en att få rätt vård..?
Skicka en kommentar