lördag, februari 12, 2011

Hur tänkte jag?

När jag trodde att jag på något vis skulle kunna hålla mig utanför känslomässigt? Tror jag hade någon sorts romantisk dröm om att kunna vara den utomstående betraktaren, som skulle kunna skriva ihop världens bästa reportage bok om tonåringar med självskadebeteende. Att jag skulle finnas där som bollplank, men inte mer.

Så blev det så klart inte. Känslor går inte att stänga av och det är i princip omöjligt att spendera så mycket tid med en annan människa utan att känna. Flickorna är en stor del av mitt liv och jag en viktig del i deras.

Jag undrar ibland hur det hade varit och framför allt om dom hade varit vid liv, ifall jag inte hade halkat in i deras liv när jag gjorde? Jag ångrar inget, men skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar till de mår bättre och inte är lika beroende av mig längre.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jadu, du är en modig vuxen som orkade se dem!
Det betyder säkert jättemycket att någon utifrån har engagerat sig.


Tänk den dagen som de är "flygfärdiga"
vilken skön och stolt känsla för dig då!

Kram Åsa

Ponder sa...

För mig fanns det aldrig något val... Dom vågade öppna sig för mig och jag hade inte kunnat vända dom ryggen, även om jag ibland känner att det blir för mycket. (Som idag, när båda två är på pisshumör och tar ut det på mig...)

Och ja, tänk den dagen dom faktiskt mår lite bättre, när livet faktiskt verkar värt att leva.

Kram tebax!