Har jag ett val?

Nu när jag faktiskt mår lite bättre (och vågar säga det, utan att tro att det kommer bli sämre om jag gör det...) skulle jag vilja spendera lite tid med mina barn. Hämta dom lite tidigare till exempel, så vi fick ett par timmar tillsammans på eftermiddagen. Men det håller visst inte FK med om. Deras prioritet är att jag ska börja jobba igen. Punkt. Att jag försakat mina barn i fyra år spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Arbete till varje pris? Jag vet inte om jag tycker det är rätt sätt att tänka, rätt sätt att låta det styra i samhället. Mina barn är små nu, dom behöver och vill ha mig nu. Inte sen, när jag är helt rehabiliterad, om jag nu någonsin blir det.