Jag önskar jag orkade

Istället går jag in i sovrummet och stänger dörren. Där nere har Maken, Dottern och Prinsen fredagsmys. Lille H sover.

Det är inte utan att man känner sig lite utanför. Och samtidigt skulle Maken helt säkert inte säga nej till att vara den som låg här i ensamhet.

Jag är så otroligt tacksam att jag har en partner som för det mesta är väldigt förstående och som alltid finns där när jag ine orkar (dvs nästan jämt just nu).

Tillägg: Anledningen till att allt är så eländigt just nu är i korta drag att jag fortfarande står på högdos kortison. Det i sin tur gör att jag inte sover, vilket ger mördarmigrän i stort sett varje dag. Det kunde med andra ord vara roligare att vara Ponder just nu. Å andra sidan vet jag ju att det blir bättre, så fort jag blir av med kortisonet... Synd bara att "fort" verkligen inte är rätt ord att beskriva nedtrappningen.
Den nya behandling måste förresten vänta eftersom jag har svamp i munnen (som vanligt när jag står på kortison). Det finns tydligen risk för att den går ner i lungorna och ställa till med dåligheter. Så tillbaka i limbo ett tag till.