Utanför

Igår var det som sagt brorsonens namngivningskalas. På kalaset fick jag veta att båda mina andra syskon ska vara faddrar till honom, det vill säga alla utom jag. Och jag skulle ljuga om jag sa att det inte känns. Både att jag inte blev tillfrågad och att ingen talade om det för mig innan. Hade min bror talat om det för mig innan och kanske gett en förklaring hade det inte alls känns lika jobbigt.

Vi har inte haft några av mina syskon, eller makens, som faddrar till våra barn, just därför att det lätt blir fel och dessutom har dom ju redan en given plats i barnens liv som morbröder och moster. Men jag ifrågasätter egentligen inte deras beslut att välja våra syskon, utan mer att jag inte fick veta något i förväg.

Till saken hör att det inte är första gången som jag lämnas utanför när det gäller dom, till exempel blev jag inte inbjuden till min brors överrasknings-30-årsfest, utan någon direkt anledning. Kanske för att när man är sjuk så räknas man inte? Bara för att man tvingas tacka nej gång på gång för att man mår dåligt så betyder det inte att man inte vill gå och definitivt inte att man inte vill bli inbjuden och inkluderad.