Mer hemlängtan

Men inte min den här gången, utan Dotterns. Hon är borta på läger den här veckan och det är första gången som hon är borta ensam (dvs utan oss eller någon annan som hon känner). Första kvällen var det inga problem, men i måndags ringde hon och grät av hemlängtan. Hon vill åka hem, på en gång och det tog en lång stund innan vi kunde övertyga henne om att åtminstone stanna över natten och känna efter hur det kändes morgonen efter. Hon ringde igen på morgonen och sa att det kändes bra och att hon ville stanna. Vilket höll i sig ändå till kvällen, så hon igen grät och ville hem. Det gick lättare att övertyga henne den här gången och igår kväll när hon ringde var hon glad och tycket allt var bra.

Jag är stolt över henne, att hon bestämde sig för att stanna kvar och faktiskt klarade det. Jag är skitförbannad på ledarna på lägret, som såg att hon grät, men inte frågade vad som var fel. Det var istället några av dom andra barnen som tröstade henne. Inte hade dom tid att prata med oss i telefon heller, så det lär bli hett om öronen på dom på lördag när vi ska hämta henne...