Jag försöker vara en bra förebild för mina barn, lära dom vad som är rätt och fel, hur man beter sig mot andra, oavsett vad man tycker om dem, att man svarar på tilltal, säger tack när man får något och så vidare. Därmed inte sagt att jag är perfekt, för trots allt gör ju barnen som man gör, inte som man säger. Följaktligen kan samtliga mina barn de flesta svordomar som finns, smäller i dörrar när dom blir arga, låter bli att göra saker de tycker är tråkiga, tjatar på varandra...
Ändå verkar vi ha gjort något rätt, för alla tre får idel lovord på utvecklingssamtalen, framför allt för att de är goda kamrater och att de vågar säga ifrån vid orättvisor. DET tycker jag känns väldigt bra att veta, mycket viktigare än hur det går resultatmässigt. För oavsett hur mycket man lär sig, så kommer man ingenstans om man inte är en bra människa. I alla fall önskar jag att det vore så.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar