Den svartaste av dagar

(OBS! Inget för känsliga eller gravida läsare, så Alex du kan väl blunda nu?! ;)

Nu har det snart gått tio år, tio år som känns som ett evighetslångt ögonblick, sen han rycktes ifrån henne. Den dagen som började som alla andra med att dom gick upp, åt frukost och åkte till sina respektive jobb, men bara en av dom skulle komma hem igen.

Mitt på dagen ser hon chefen komma gående med två poliser och en präst - och hon VET att något har hänt, något fruktansvärt som kommer ändra allt föralltid. Hon vill springa därifrån, gömma sig och låtsas som att det inte är henne dom är på väg till, men kroppen lyder inte, den har förvandlats till sten. Hon kan bara stå kvar och vänta på att helvetet ska nå fram till henne. Mitt inne i den förlamande rädslan finns en alldeles klar tanke: "Tänk vad konstigt att dom går i slow motion, tänk om dom aldrig kommer fram till mig. Jag kan stå här, förstelnad, och vänta i en evighet på att dom ska komma fram". Men så är dom framme, och hon kraxar fram, med en röst som hon inte känner igen som sin egen:
- Inte min son, det har väl inte hänt något med min son?
Hennes chef tittar på henne, med ögon fulla med tårar och säger:
- Nej, det är inte din son, det är din man...

I det ögonblicket rasade världen och försvann, allt som fanns kvar var ett svart avgrundshål som omslöt henne på alla sidor. Hon hörde röster där nere i hålet, och kände hur någon rörde vid henne, men hon såg inget, inget alls, bara svartaste natt. Tankar virvlade runt i totalt kaos, fragment kommer ibland upp till ytan, men inget hade någon mening. "han sa ju vi ses i kväll...", "barnen, hur blir det med...", "det är inte sant...", "det händer inte mig...", "det här finns inte", "inte min man", "vem ska berätta för barnen"...

Någon skakar henne, inte hårt eller omilt, men bestämt. Någon tvingar henne att öppna ögonen, tvingar henne att andas, tvingar henne att komma tillbaka. Hon blir satt i en bil, och någon kör henne hem. Hon vet att hon måste berätta för barnen, men kan inte, vill inte vara den som krossar deras värld. Hon sträcker ut en hand, och där finns Vännen. Vännen tittar henne i ögonen, säger att hon tar hand om det, säger att det kommer gå, bara hon inte ger upp, bara hon inte slutar andas nu. Tiden står stilla men flyger förbi, rätt var det är står dom två yngsta barnen där. Vännen har hämtat dom och berättat. Dom gråter, hon gråter, de kramar varandra och hon vet att hon måste klara det här. För deras skull kan hon inte lägga sig ner och sluta finnas, för dom måste hon kämpa, måste hon ta sig igenom det här. Dom två äldre barnen kommer också, och nu finns det någon som kan avlasta henne, någon som kan trösta henne, någon som kan dela den ofattbara bördan. Tillsammans sätter dom sig i en bil som ska ta dom till kroppen, skalet av hennes älskade man. Att gå dom få stegen över parkeringen in till akutmottagningen och säga orden:
- Min man är här, han är död...
är det svåraste hon någonsinn behövt göra. Svårare att gå in i rummet och se honom ligga där, svårare än att se barnens sorg, svårare än allt annat som kommer efter, för genom att säga dom där tre orden "han är död" blir det verkligt. Nu finns det ingen annan verklighet, inte ens i hennes huvud, nu är han verkligen borta.

Den närmaste tiden efter finns inte längre kvar i dagar och nätter, utan allt flyter ihop till ett enda gytter. Hon andas och hon finns där för sina barn, så mycket mer är det inte. Otaliga människor passerar genom hennes hem, med blommor och kondoleanser. Vänliga gester, men varje gång det ringer på dörren eller i telefonen tänker hon "när ska det sluta?". Varje gång någon ny kommer börjar sorgen om, allt måste tas om igen. Hade det inte varit för Vännen, som vänligt men bestämt motat bort besökarna när det blev för mycket, hade hon nog gått under igen. Absurda situationer uppstår; folk ringer och frågar efter maken, det kommer post adresserat till honom. Begravningsentrepenören frågar vilken färg ska det vara på kistan? Hon vill skrika att det inte spelar någon jävla roll, för hennes make är död, men eftersom man inte gör så besinnar hon sig och svarar på frågan så gott hon kan.

Dagen för begravningen minns hon, den står där som en milstolpe högt över all olycka. Visst, det var en fruktansvärt jobbig dag - det sista avskedet - men det var också en början. Början på det liv hon inte valt, början på livet utan honom, men ändock ett liv och en början. Hur hon bar sig åt för att ta sig till kyrkan, samma kyrka där dom 23 år tidigare blivit man och hustru, vet hon inte. Hur hon orkade gå fram till kistan och smeka hans kalla kind en sista gång innan locket skruvades på. Hjärtat ville brista i bröstet på henne när hon tänkte på hur lyckliga dom hade varit på bröllopsdagen, och hur enormt olycklig hon var nu. Livets ytterligheter samlade på en och samma plats, ställda på sin spets. Men efteråt, när alla utom hon gått ut ur kyrkan, kände hon att hon verkligen tagit avsked. Avsked av mannen, avsked av kärleken och avsked av sitt gamla liv. Likt en fågel fenix reste hon sig ur askan av sitt gamla liv och gick ut ur kyrkan redo att börja sitt nya liv.

Fortsättning följer någon annan gång, om jag orkar...