Är det hur jag upplever att jag mår, eller hur dom runt omkring mig uppfattar det som räknas?
Jag har tänkt mycket på det på sistone med anledning av den ena flickan och hennes mående. Hennes föräldrar och läkaren (psykiater tror jag) säger att hon mår mycket bättre, medan hon själv känner precis tvärtom. Här om dagen ville hon inget annat än att dö igen, skulle ta 50+ tabletter, skära sönder sig och sen lägga sig i snön. Sa hon. När jag i desperation sms:ade pappan sa han att hon satt och tittade på innebandyfinalen.
Jag vet ärligt talat inte vad eller vem jag ska tro på. Jag vill lita på flickan, att hon faktiskt talar om hur hon känner sig för mig medan hon döljer det för sin omgivning. Men samtidigt, kan dom (hennes familj, som känt henne hela livet) verkligen ha så fel? Å andra sidan förstod dom inte att något var allvarligt fel för än psykologen berättade att hon var djupt deprimerad (hon fick närapå max på det där testet man gör). Och hur kan man som läkare/psykolog sitta och säga till en patient som säger att hon mår jätte dåligt att hon alls inte gör det? Oavsett hur det ligger till, måste ta patienten på allvar!
Jag vet inte... det är svårt att avgöra vad som är vad i allt det här, vad som är på riktigt och vad som händer i flickans huvud. Och vilket jag ska tro på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag har inte förstått på vilket sätt du har ansvar för flickorna du skriver om? Det låter som om de stjäl mycket energi. Jag beundrar dig som orkar ta dig an deras bekymmer, men glöm inte att tänka lite på Ponder också!
Önskar dig och familjen god jul!
Kram!
Det är _jättesvårt_! Verkligen jättesvårt. Jag har varit med om ett barn som inför en person hävdade att h*n skulle ta livet av sig samtidigt som h*n var pigg nöjd och glad och skrattade tillsammans med andra. Alltså exakt SAMTIDIGT.
Jag tror, utan att ha någon som helst vetenskaplig förankring, att det handlar om självbild och hur man vill framstå inför andra och inför sig själv.
Om man lever med bilden av att man mår skit/pest/tänker ta livet av sig, är det oerhört svårt att bryta den när den införlivats i jaget (ursäkta psykologiskan nu...) för då blir det ett hot mot självet (=mig själv) och inför det måste man på alla sätt skydda sig.
Jag tror ibland på att "knuffa" åt rätt håll, genom provokation. Jag har sett det fungera bra och väldigt bra till och med, på både barn/ungdomar/vuxna. Men, det måste finnas skyddsnät som kan ta emot _om_ det inte fungerar!
Sen tänker jag som Hejlskov mfl, att all typ av uppmärksamhet får beteendet att befästas och att totalt ignorera och istället bemöta det positiva _kan_ vara en väg ur. Men, som jag har sagt så många gånger: tösen måste vilja själv! Så länge viljan inte finns är det jäkligt svårt att få det gjort!
Skicka en kommentar