Grannar

Har ni tänkt på att grannar är lite som släktingar? Man får inte välja dom själv och man måste stå ut med dom på obestämd tid. Dessutom underlättar det ifall man har ett hyfsat förhållande till dom, för att underlätta dom gånger man måste träffas.

Sen är det en stor skillnad på grannar när man bor i lägenhet och grannar när man bor i hus. I lägenhetshus så kan man bibehålla någon sorts anonymitet; man hejar i trappan, men så mycket mer är det inte. Men så fort man får egen ingång, ska man helt plötsligt presentera sig, och bli tjenis och du med alla närboende. Ibland kan jag tycka att det är lite jobbigt, speciellt eftersom jag aldrig kommer ihåg vad folk heter, men det kan också vara bra när man känner sig fikasugen eller behöver låna en kopp socker.

Vi har ganska mång grannar där vi bor nu - någonstans mellan 6 och 30 beroende på hur man räknar - och med dom allra flesta trivs jag bra, eller i allafall okej med. Sen finns det dom som jag inte förstår alls, som det inte går att få igång någon som helst konversation med. Det blir bara pinsamma tystnader när mina artighetsfraser tagit slut, och ibland får jag inte ens svar på mina frågor. Folk som liksom inte ens är intresserade av att prata om vädret, och då vet man ju som svensk att det blir väldigt svårt, för får man inte prata om vädret, vad ska man då prata om?

Häromdagen hörde jag våra närmsta grannar gräla, ett sånt där riktigt praktgräl när blodsockret är i botten, ungarna har varit pest, chefen ett svin osv. Ett sånt där riktigt larvigt gräl, som båda två ångrar så fort det är över, och som känns lite skämmigt. Ett sånt hörde jag, för dom hade glömt dörren öppen, och först fnissade jag lite igenkännande, men sen tyckte jag lite synd om dom. Funderade på att smyga över och stänga åt dom, men jag gick in istället - man vill ju inte riskera att bli indragen i nått. ;)