Sömn

Att somna är som att dyka ner genom ytan på en svart skogssjö. Vissa dagar är jag liksom solvarm i hela kroppen och riktigt längtar efter att låta det svala sammetslena vattnet omsluta mig och svalka. Dom dagarna är det lätt att klyva vattenytan; jag bara går längst ut på bryggan och dyker i. Andra dagar, då står jag längst upp i det rangliga hopptornet, solen har försvunnit och jag fryser. Jag tittar ner mot vattenytan långt långt där nere och känner ångesten välla upp för att möta mig. Jag får svårt att andas, allting snurrar; jag kan inte titta, men heller inte blunda. Är trollbunden av den nattsvarta vattenytan. Står där uppe, darrar och hyperventilerar. Vill inte, VILL INTE hoppa, men för eller senare måste jag, det är den enda vägen ner. Ingen räddande stege finns bakom min rygg, ingen himlasänd ängel kommer och lyfter ner mig.

Att sova är som att simma under ytan i en bottenlös sjö. Ibland ligger jag nära ytan och huvudet dyker titt som tätt upp i luften ovanför. Då måste jag andas och slappna av, ibland läääänge, innan jag kan dyka ner igen. Lite längre ner, där ljuset fortfarande silar ner, bor drömmarna. Likt stora fiskar simmar dom omkring, i alla former och färger - stora silverskimrande, små färgglada i stim, långa slingrande. Längst ner, där man bara kan ana dom som mörka skuggor, tornar mardrömmarna upp sig, likt urtida rovfiskar. Hungriga, väntar att kasta sig över mig så fort jag glömmer bort att hålla ett öga på dom.
Men det går att komma förbi dom, är jag bara försiktig kan jag sjunka djupare, förbi alla farligheter, ner i det eviga mörkret. Här finns inga varelser, ingenting som kan göra mig illa ellre påverka mig. Här finns bara jag, utan min kropp, flyter jag omkring. Allt är stilla och det enda som finns är mina lugna andetag. Här kan jag äntligen vila.