Nu har jag legat på köksgolvet några timmar och kännt världen snurra omkring mig medan jag försökte få bort klumpen som parkerat sig på mitt bröst. (Det var nog inte sl:s elefant som hittat hit, utan snarare en St Bernardshund - ganska tungt, men inte övermäktigt) Det gick inget vidare, så tillslut reste jag mig upp och kravlade hit... inte för att jag vet vad jag gör här?
Konstigt att man kan känna sig så jävla långt nere, trots att dottern sitter och klappar mig på kinden, lillfisen ligger på min mage och kramas och maken ger mig allt jag vill ha? Jag är ju lyckligt lottad, varför ska jag må så här så?? Varför rinner tårarna och allt jag kan tänka är neggo neggo neggo?
Jag vet att egentligen är det "bara" hormonerna som spökar och att det kommer kännas bättre om ett par dagar, men just nu är det enda jag kan tänka "tänk om det inte gör det..."
Nog för idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Damn those hormons! Tråkigt att du ska bli så påverkad - men det är inte lätt att hålla emot. Kram!
Näää =// Jag ska binda fast de där elefanterna och sankt bernadshundarna nånstans där de inte kan komma loss! *morr*
Hoppas att det lättar snart! *tänker på dig*
Ja varför??
Jävla skithjärna säger jag :(
Skicka en kommentar