Jag borde jobba...

... fast jag har nog glömt hur man gör, för inte räknas väl att blogga som att jobba?? (Svarar mig själv: Nej, det gör det inte, för det är inte det jag får betalt för... tror jag inte i vart fall? Kanske ska mejla professorn och fråga?) Har försökt i allafall, verkligen försökt, men det går liksom inte att tänka när huvudet är fyllt med gas. Jag tror faktiskt att det är saringas därinne, och den har tagit död på precis varenda hjärncell. Kvar är bara gasen, som fyller upp hela kraniet, med övertryck (det skulle förklara min huvudvärk). Och försöker jag tänka för mycket, så kommer mitt huvud att explodera, och då kommer alla inom en mils radie att dö (eller mer om vinden blåser mycket). Det vore ju inte bra, så det är nog bäst jag tar en paus nu, och bloggar lite. Sen måste jag nog gå ut i solen en stund, för jag har hört att saringas inte gillar värme. Så värmer jag bara huvudet tillräckligt mycket, kanske gasen försvinner? Sen kan jag jobba och säkert t o m tänka en och annan vettig tanke.

En sak har jag iallafall gjort - jag har köpt en vinteroverall till Prinsen. Det måste väl ändå räknas som jobb? Speciellt om professorn visste hur mycket tid jag har lagt ner på att hitta en bra overall - man vill ju inte att ungen ska frysa ihjäl i vinter när han ska sitta i snömodden på dagisgården (för att inte tala om hur dåligt jag skulle jobba då, om han frös ihjäl alltså). Nu har jag i allafall hittat en bra overall till en billig peng, tyvärr finns den någonstans i Norrland, men det är väl inget en logistik expert som jag inte kan råda bot på. Plötsligt måste makens halva bekantskapskrets mobiliseras (han är ju från de Norrländska skogarna), bara för att hämta Prinsens overall. Och jag trivs! Jag tycker det är roligt att samordna och fixa grejjer, speciellt om det resulterar i att min barn får en fin och bra overall på köpet! Hm, det är kanske logistik jag ska jobba med? Kolla vilka lastbilar som är var, hur mycket last dom kan ta, vilka varor som ska på import respektive export. Sitta där som spindeln i nätet och känna att det är jag, JAG, som har kontrollen över allt det här. Fast man får passa sig, för rätt var det är blir man väl en galen logistikmaktsmissbrukare, som aldrig duschar, får långt tovigt hår (och skägg, om jag nu hade anlag för skäggväxt), smutsiga naglar, stirrande blick (den kan jag redan, i allafall om man ska tro maken som brukar säga att jag ser galen ut titt som tätt) och inte att förglömma - det galna skrattet: MOOOOAAAAHAHAHAHAHAHAHHAHAHAHAHAAAAAAAAAAAAAA! Ser ni, jag kan också det redan nu. Kanske är det så att jag har precis allt som behövs för att bli en logistikmaktmissbrukare? Inte så pjåkigt att ha på sin CV, någonstans mitt emellan högskolestudier och doktorstitel (I wish...) skulle det nog göra sig bra? Hm, kanske skulle sätta mig och skriva lite på min CV, DET måste väl i allafall räknas som jobb? Om inte annat så räknas det som ett steg mot ett nytt jobb, och kanske är det precis vad jag behöver. Men det skulle ju innebära att jag gav upp, slutade, kastade in handduken och det är inte jag. Jag ger ALDRIG upp, jag sliter tills jag går på knäna, och även då krälar jag vidare så gott det går. Kanske därför jag har så fula valkar på knäna? Eller så är det för att jag kryper runt på golvet med Prinsen titt som tätt? Men nu verkar han i allafall vara på väg att börja gå - har liksom fattat att man går miste om så mycket när man krälar omkring där nere på golvet. Undrar hur länge det tar innan jag inser det? Och undrar vad det är jag går miste om medan jag envist hänger mig kvar vid mitt doktorerande? Men tänk ändå, tänk när jag är klar (I wish), vad nöjd jag kan känna mig med mig själv då. Jag grejjade det liksom, utan någon nämnvärd hjälp så GJORDE jag det... vad det nu är man måste göra för att disputera? För mig är det lite oklart just nu, men jag vet iallafall att det innefattar att publicera något, eller mer än något förresten, publicera mera helt enkelt. Nu är det ju inte så svårt att publicera mera än vad jag har gjort, eftersom jag inte har ett enda vitten i mitt namn där ute, trots att det alldeles nu är 7 (sju!!) är sen jag började. Jippi, vad jag känner mig bra, fast än att jag vet att det är minst lika mycket Herr Professors fel som mitt, så är det ju liksom mitt doktorerande det berör. Man kanske skulle bli Buddhist, så där som han brukar föreslå Herr Professorn? Då behöver man inte bry sig om sånna här materiella och egoistiska saker som att han inte läser mina artiklar t ex. Då kunde jag sväva omkring där i Nirvana, och bara vara. Jag och min saringas, ett föralltid. Amen.